onsdag 9 oktober 2002

Marritt

Jag vaknade i en toppmodern lägenhet med minnesförlust. Gardinerna var fördragna framför alla fönsterna. Jag mådde mycket märkligt. Gick ut i köket. På köksbänken låg en lång lista som hette ”Månadens leverans”. Det var en massa mat på listan, det började med Coca Cola. Längst ner hade någon skrivit under med ”Sandra”, fast det var min handstil.
Öppnade kylskåpet för att kolla om sakerna verkligen fanns där, då jag var mycket sugen på Cola. Innehållet i kylen var fruktansvärt äckligt. Den var fortfarande kall, men osten omgavs av en grön halo av mögel och havremjölken var en stinkande slemmig söja i botten på paketet. Jag ryggade tillbaka av äckel, men lyckades peta loss en Cola-burk som jag sköljde i vasken innan jag öppnade den.

Jag mindes i det här läget Jonny, väldigt distansierat dock och undrade varför jag flyttat till en ny lägenhet så snart. Hittade en spegel. Mitt utseende såg bekant ut, jag liknade Sandra Bullock. Mitt huvud gjorde väldigt ont.
Efter att jag druckit min läsk lämnade jag lägenheten. Istället för att komma ut utomhus befann jag mig i vad som liknade ett enormt shoppingcenter. Det fanns träd planterade utmed huvudallen, men de så torra ut, som om bevattningsystemet gått sönder. Tog en rullstrappa ner till ”grundnivå” så som jag uppfattade det. Inte en enda annan människa var närvarande. Såg en skylt : ”Utsiktsplatttform”, följde pilarna och hamnade i ett litet rum med panoramafönster och därifrån såg jag at...

...vi var över tiotusen meter ovanför marken. Från min utsiktspunkt utanpå skrovet kunde jag se att farkosten Var enorm, nästan samma storlek som skeppen i ”Independence day” och skrovet var likadant. Jag befann mig i en svävande stad. Inte nog med att höjden och min utsatta situation gav mig enorma äckelkänslor, plötsligt började en antal röda lampor blinka överallt, det small till som om någonting brustit utanför skeppet och jag såg hur vår lutning mot jorden blev fruktansvärt...fel. Accellerationen gjorde mig tyngdlös och jag viftade förtvivlar med armar och ben, helt övertygad om att jag skulle dö när vi väl slog i jorden.
En fruktansvärt slag mot solarplexus, ett vinande ljud och ett bländande ljusken och sedan rop:
”Ytterligare en vid liv här borta!” Händer greppade mig, drog mig från spillrorna, klappade på mig och försäkrade att allt skulle bli bra när de plötsligt tonade bort och åter igen ersattes av rummets panoramafönster där jorden låg under mig.

”Tack för att ni deltagit i denna övning. Er poäng: 0. Tänk på att söka er till räddningskaplsar som befinner sig i mitten av Aeroplazat. Ha en bra dag.”

Jag flydde från utsikrummet. Fortfarande vimmelkantig. Törstade efter mänskligt sällskap. Allt är dock fortfarande lika tyst och dött i Aeroplazat. Jag skriker. När jag väl slutat hör jag hur någon snyftar. När jag undersöker ljudet hittar jag en liten flicka. Inte heller hon har några minnen, men hon har varit vaken flera dagar längre än jag och har gjort upp sin bostad i en vidsträkt mataffär. Hon har tydligen också drabbat av ”störtningssimuleringen”, faktiskt flera gånger redan. Det är en återkommande mardröm som drabbar oss, och var gång måste vi söka oss till kapslarna eftersom vi inte kan skilja visionen från verkligheten.

Ibland kan jag tycka mig höra andra människors röster. Nästan se de som levde här, eller var menade att leva i Aeroplazat. Hur de går från hylla till hyllla. Från Ris o Korn till mjölkdisken. En gång när visionerna varit tillräckligt starka står en man kvar. Han visar sig vara ett hologram, en sorts butikskontrollant som startat upp eftersom vi varit i butiken mer än ett dygn. Han är harmlös även om han skrämmer flickan, och hans AI är inte avancerad.
Efter någon vecka får jag se lägenheten flickan vaknade i. Från ledtrådar där inne får jag veta att hon är en robot. Jag försöker att inte visa henne min förtvivlan men när tillfälle ges går jag in på toaletten och skär mig själv. Jag blöder rött. Det är en lättnad...

Jag är den enda mänskliga varelsen här uppe. Totalt ensam förutom en robotflicka. Jag ser ut som Sandra Bullock. Jag minns inte vem jag är. Jag vet inte om jorden är öde och kal. Jag vet inte vad som hände med människorna här. Störtningsimuleringen visar gång på gång hur fruktansvärt det är att störta.
Att störta.
Störta för att lämna ensamheten.

Rasera luftslottet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar