torsdag 13 februari 2003

Jävlar

Crescendo
Det går inte. Vi människor når aldrig fram till varandra. Det kan hända att andra förstår varandra ibland men jag förstår ingenting. Inte ens Jonny som jag älskar förstår jag. Han är snäll hela tiden och hjälper mig överleva ändå gnäller jag på honom och försöker få det till att bli bråk. Jag vet att jag söker bekräftelse, att han ska älska mig tillräckligt mycke för att ilskna till. Men han ilsknar inte till, eller käftar emot. Han kan argumentera emot dock, men tappar inte humöret som jag gör.

Jag har än en gång fått min egen värdelöshet inbankad i mig. Inte bara hamnade jag dåligt till i Laserdome-striden, som jag verkligen sett fram emot, jag hamnade SÄMST. Minus 644 poäng.
Jag är dålig på precis allt. Det enda som lyfter mig just nu är två saker, att Jonny älskar mig och att Jimmy sa att ”du är en av de charmigaste personerna jag känner”.
Varför vinner jag aldrig?

Vet ni vad som gör mig lycklig? Lukten av nyklippt gräs, känslan av lätt fylla, doften av en lång smutsig läder-rock, förnimmelsen av varm mark under kroppen. De pefekta ögonblicken på festivaler när det inte är kallt, regnar eller man har sovit dåligt.
Mina minnen av lycka är få.

Minne: I gymnasiet 1998 festade jag i en avställd buss på en lantgård. En punkarkompis bodde i den på somrarna och vi satt och rökte, söp och spelade kort på taket. Jag fann ett rostigt kugghjul på marken som jag fick behålla. Jag och Sara Bengtsson cyklade hem till henne och det luktade bensin och regn om landsvägen.

Minne: Hultsfredfestivalen 2001, när punkaren råkade ta en munfull t-röd i munnen och spottade ut den, han trodde det var vanlig sprit i flaskan. En 13-åring började gråta för att hon inte klarade spriten och skämdes inför oss andra. Henns pojkvän var otrogen med andra killar och jag promenerade med henne till hennes tält och mina vänner hittade oss flera timmare senare för att de blev oroliga. Det kändes som om dom brydde sig.

Minne: Jag och Magnus (cicero) promenerar till ett köpcentra och handlar mat och två påsar Brio hamnar alltid av misstag i vagnen. Det är sommar 2000, vi delar på utgifterna. Vi bär hem sakerna i fjällvandringsryggsäckar.

Minne: Jag förför Jonny på Sara Karlssons fest ute i Torslanda 2002 med de enkla orden ”nu, du, ska du och jag ta en liten promenad. Det har regnat men marken har torkat upp.

Minne: Gymnasiet 1999. Jag kommer hem till Linda Kalogridis efter att ha varit borta en vecka på praktik. Hon har längtat efter mig. I fönstret sitter lappar med bokstäver V-Ä-L-K-O-M-M-E-N H-E-M K-A-R-I-N. Hon har lagat mat som vi äter vid ett skrangligt bord som hon byggt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar