lördag 22 september 2007

Fången



Jag har inget namn.
Jag är Falk. Jag är Lejon. Jag är Ulv. Jag är Orm. Jag är Jungfrun av Toulonne.
Som medlem av Förbundet.
Ditt blod för Cordovien. Cordovien för ditt blod. Stå upp soldat, och var helad. 


Jag återvänder till de mina i Mariac efter strider då fångar tagits. Fångar jag minns från Bartol. Fångar vars fånge jag varit. Det erbjuds mig, Salens representant erbjuder mig att se deras död. Att hela marken, att rena den efter att deras blod spills. Jag tvekar, men sen hör jag Albin Vargtass röst. Om han går dit, så är jag trygg där. Min Väktare, Vivianne D´Rouge, protesterar min intention att lämna byn så snart efter att jag tagit ut mig men ger med sig. Vad annat kan hon göra? Hon greppar sin yxa och följer. Det är kallt i skuggan. Det är varmt i solen. Snart kommer någon att dö. Det är någon i skogen, sägs det. Vivianne D´Rouge greppar min arm. Hennes onda aningar hade kunnat rädda mig. Men följet fortsätter framåt. Jag tänker på Albin, på Grianne. Av skam kan jag säga att jag tänkte på fångarna, att de inte måtte slippa mellan våra fingrar igen. Snart kommer någon att dö. Jag hör paniken i deras röster. Verkligen. Jag hör den. Men det är som om benen ville växa fast i marken. I ögonvrån syns en svart kåpa fladdra förbi allt medan Cretzarnas skott brinner av. Grianne är mellan mig och Mariac, hon är framför mig och kommer att klara sig. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, hjälpa någon av mina landsmän. Hålla deras händer och dra bort paniken från deras röster, sakta deras hjärtas slag. Jag är inte här och nu. Ett skott fäller mig till marken och kroppen faller framåt. Jag står förvirrad över den vita skepnaden där den ligger. Vad gör jag, utan kropp? JAG ÄR HÄR! Men jag glider bort?.att det var så enkelt att släcka cordoviens hopp. Var är Albin? Var är Viv? Det är jag som kommer att dö. Svart. Rött. Den Cretziska prästen står på knä, lutad över det vita där det blöder på marken. Letar han efter något? Hans händer söker, det enda ögat irrar. Så får det kontakt, han SKRIKER och det skriket växer, lever, reser och hoppar från kropp till kropp och ger från liv till liv. Det tänder, vrider, biter. Vägrar släppa. Hud och kött pressar hagel från vävnad, avvisar det dödande skottet. Hugger tag om det som var på väg bort och drar tillbaka in i köttets fängelse. Jag är fånge igen. De Cretziska hundarna ställer mig upp utan pardon. Det är då jag ser Viv ligga nedgjord och tårarna börjar att rinna. Jag kan inte se om hon lever, om hon andas än. Aldrig borde jag gått hit. Aldrig borde hon fått lida för mig. Var är Albin? Jag se honom inte någonstans, men jag hör honom inte heller. Snabbt ska det gå över hygget, de håller upp mitt huvud med en dolk, eller svärd. Jag ser inte var jag sätter mina fötter, ej heller vad som händer. Jag hör endast ropen. Mina Cordover förföljer Cretzerna hack i häl. Än finns det hopp, om än så litet, men var gång jag försöker sakta ner, eller Cordoverna kommer för nära hotas mitt liv av en klinga mot halsen eller ett krutvapen mot min panna. ?Om ni kommer närmare dör hon!? Ett svärd smeker min högra sida, river upp klänningstyg och rispar hud, lagom mycket för ett ytligt men ymnigt blödande sår. Ett kvidande, ett skri kastar sig över mina läppar. Dom skär mig i armen på samma sätt, utan att stanna upp, utan att sakta in. ?Skär av en bit av hennes öra!? Det blir gjort. Ansiktet kommer härnäst, lovar dom halvhögt. Det är svårt att avgöra om hotet är menat för förföljarna eller för att se till att mina motsträviga fötter fortsätter framåt. Jag kan inte tillåta det här. Jag kan inte låta soldaterna se mig dö. Jag kan inte låta det vara deras fel. Men det finns inga krafter kvar och något?NÅGON?.manar mig nu framåt med varje steg jag tvingas till. Och denna någon blir bara starkare, som om den åt av min rädsla.

Pilar. Pilar viner överallt. Över våra huvuden. Jag känner igen ljudet av hur de klyver luften. Döden från ovan. Men jag är för svag och för omtöcknad och jag faller vänster, när jag menar att rycka undan åt höger. Klänningstyget är kladdigt av blod utmed hela vänster sida, och det rinner ner i stöveln. Rännilen från örat har kallnat, som om någon gråtit mot min kind. Och en av pilarna träffar mig, istället för de som släpar mig framåt. Jag hör Cretzarnas upprörda röster, deras förvirring. De ar ett virrvarr av tyger och färger för mig nu. Individer byts ut, jag kan inte avgöra vem som är vem när de flyter ihop i mitt förvirrade huvud.
"Snabbare!"
"Framåt!"
Det är samme man som ryter hela tiden. Än hotar han att skjuta mig, än sina kamrater, som för att hetsa dem och driva dem framför sig. Det är knappt så att de som är beväpnade hinner vända sig om för att fyra av krutstinkande skott mot de förföljande falkarna. Jag behöver inte ens försöka göra mig tung. Jag är tung. Mina fötter lyder mig inte. Men ändå fortsätter vi framåt. Gulnat, halvlångt gräs blandas med stubbar, stenar och upptrampad lera.
"Det går inte, hon orkar inte!"
"De är oss hack i häl!"

Jag är falk. Jag är Ulv. Jag är fler än de Cretzer jag driver, likt villebråd framför mig, och jag kommer helst säkert att besegra dem och återta den fånge de tror sig ha.
Men det blir inte så.
Skogen forsar förbi Cretzarna, det är som ett dån inuti mitt huvud. Min puls är som åska i mina öron. När det ljusnar ser jag det fruktansvärda som får mina fångvaktare att jubla. Deras förstärkningar är här. De ser det som att deras gudar är med dem. Jag faller mot den enda gud jag känner till. Den enda som existerar och den enda som kan hjälpa. Jag önskar att jag kan bli ett med marken, men den hårda landsvägen, piskad av regnet är bara tyst och stum. Någon ser till de skador som åsamkats mig. De hånar falkar och ulvar för pilen när de gräver ut den. Jag skriker och någon trycker en trasa som luktar starkt och sött över mina läppar och näsa. Ska jag andas kan jag inte undvika den starka aromen som överväldigar. Armar och ben blir behagligt tunga och alla skador verkar långt, långt borta.

Jag är så trött.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar