onsdag 16 januari 2008

Veronika från Uratha



Del1
Under de mörka vinternätterna kommer svettningarna. Svettningarna som hållit på nästan hela november och nu en bra bit in i december. Först i eländiga och stinkande soprum, på iskalla och stenhårda betonggolv. I trapphus där hon slumrat något timme här, en timme där. Sedan i någons armar där kvinnors röster sammanblandats som till en, och vatten förts till hennes mun och hon förmåtts att dricka. Förvirrade dagar och nätter där feber avlöstes av frossa och så feber igen. och varje natt, svettningarna. När Veronika sover bryter svetten fram på hennes panna. Hennes kinder blir blanka, ögonbryn rynkas och bröstkorgen häver sig. Det svarta håret fuktas lätt vid tinningarna och hårtestarna trasslar in sig i varandra. Hon kippar efter andan som om hon springer marathon. Hon är inte ensam. Aldrig ensam. Aldrig ensam.

Del2
Den heta, stickande röken bränner Veronikas lungor där den böljar upp i vågor. Ögonen vattnas och bränns och det går knappt att se något alls. Hon famlar framför sig och greppar efter hagelgeväret som sträcks över till henne. Tröjärmen på den svarta hoodien får fungerar som munkydd när hon hostar lungorna ur sig. Ljudet av kedjor när Khan lyfter upp fången från golvet framför fönstret och sedan sträcker sig mot henne. Hon faller nästan när hon försöker nå fram till honom men han fångar med lätthet hennes tyngd och kopplar ett tryggt grepp på henne. "Blunda" Luft, ren, fri och kall luft rusar mot henne och hon dricker den i djupa, hungriga andetag så fort Khan sparkat upp dörren på baksidan av huset och dom kommer ut på utsidan. Folk skriker nu i panik, fortfarande kvar inuti hyreshuset. Khan bär fången runt hörnet av byggnaden så att de som flyr inte skall se dem och så att de ska få sikt fram till den strid som snart äger rum, eller kanske redan brutit ut. Kanske är den redan över. Khan lovar att stanna med henne. Att stanna med henne och den försvarslöse fången. Men striden, stridens lockelse blir honom övermäktig och hans dras bort, bort från henne. Kvar är hon, hennes hagelgevär och en kedjad Niklas. Torkat blod ligger fortfarande kvar i hans mungipor och i alltings galenskap tänker hon distraherat att hon borde hjälpt honom torka bort det. Hon tänker det samtidigt som hon tänker på att hon inte vill dö. Hon vill inte dö. Lungorna bränner fortfarande som eld och fastän hennes händer är iskalla är hagelgevärets kolv hal av svett. Ensam. Nej. Inte ensam. Tillsammans med Niklas. Hon minns vad förhöret med honom hade givit. Hur Niklas beskrivit hur han skulle skadat henne om han hittat henne ensam. Hur fan, hur fan....varför ska alla jävla varulvar alltid tänka på det sättet? Hon borde skjuta honom. Precis som Khan har sagt. Men när striden är över är det ingen i Stormvarning som fortfarande står upp, inte ens Kahn. Och hon är ensam med Niklas.

Vad gör man? Vad i helvete gör man? Pipan är riktad rakt mot Niklas huvud och hon vet precis hur man gör. Tusen gånger har hon avfyrat ett vapen. Men hon kan inte. Han heter Niklas. Hans vänner är på väg hitåt, och hon vet av gammal erfarenhet att det handlar om sekunder innan de kommer att hitta dem, hur hårt hon än pressar sig mot tegelväggen. För varulvar känner lukten av blod, oavsett hur liten mängden är. Precis som i de värsta sagorna, så kan det göra dem galna. Hon vill inte dö. Så hur gör man? Man ger upp. Ändå faller de henne i ryggen, hon ser honom inte ens då hon är för upptagen med känslostormen i sitt eget huvud och med att hålla jävligt noga koll på hans två kamrater. Hon slås till marken av någon som rammar henne bakifrån och när hon rullar runt är allt hon ser päls, och tänder och spelande muskler. Minnesbilder börjar ofrivilligt flyga för hennes inre öga när kroppen kryper ihop i ren skräck. Men hon tvingar sig själv till att visa teckenet för underkastelse och blotta halsen. Det är först när han hjälper henne upp som hon märker rivsåren på sina överarmar. En het rännil av blod rinner innanför ärmen, men hon försöker att låtsas som att hon är oskadd. Låt dem inte se dig svag...inte på det sättet. Han heter Fredrik och medan de andra två lyfter in Niklas i bilen leder han även henne dit med ett fast grepp om nacken på henne. Hon vet inte ens om Stormvarning lever eller är döda. Hon tror att hon ser Jack och Lovisa andas...men hon vet inte. Det spelar ingen roll.

Del3
Det luktar bränd plast och svett läder om Ulvströmmens bil. Hon minns hur hon såg förarsätet fatta eld när attacken kom och hur någon av dem kastade sig ut, brinnandes. En av molotovcoctailsen som de hade med sig måste ha läckt. Slarvigt. Dom befriar sin flockkamrat från kedjorna, frågar om han är okej och han mumlar något till svar. Men hon är ändå inte ensam fånge utan förstår att dom även har Ian med sig. Hon är rädd. Veronika måste erkänna att hon är jävligt rädd. Men hon lever, och är nästan oskadd förutom att hon precis undkommit att brinna inne, kvävas av tjock stickande rök och att bli söndersliten av en upphetsad varulv. En undran dyker upp i henne inre. Med tanke på hur rädd hon är nu, i baksätet på en bil som tillhör en av Urathas flockar, hur rädd hade hon inte varit om hon aldrig hade mött Sebastian? Om hon saknat erfarenhet? Referensramar? Nu vet hon att det kunde varit mycket värre. Men det kan det ju bli, igen. Nej. Inget kan vara värre än Sebastian. Men sen inser hon att dom är på väg ut på Hisingen och de senaste veckornas nyheter återkommer med smärtsam klarhet i hennes huvud. Biskopskannibalen! Ninna Farrakh! Hon måste varna dem! Hon måste. Paniken är som en krampaktig klump i magen, hon flämtar fram de kvävda orden men Fredrik avfärdar hennes oro. Ulvströmmen, hävdar han, kan försvara sitt territorium. Hennes skräck är irrelevant. Efter att dom passerat polisstationen vid Vågmästarplatsen är hon ensam fånge. På sätt och vis är det bra. Man kan aldrig veta vilka polisen jobbar för. Bara hon slipper vara ensam. Hon hoppas att Fredrik inte märker att hon gör det med vilje, när hon flyttar närmare intill honom på sätet. Ninna Farakh ska få gå igenom Uratha innan Biskopskannibalen, eller dom andra sätter tänderna i det här köttet.

Del 4 Dit och tillbaka igen. 
Söndagen den 16:e december flyger Tony Svarte på Katarina från Shaitans flock på slutet av Turen. Niklas blandar sig det plötsligt uppflammande bråket men någon sparkar honom så hårt i magen att han flygger från scenen och ner på golvet och slår i en bänk så att ett högljutt brak hörs från bänken och ett skrämmande knak från Niklas rygg när trä och ben splittras. Niklas som precis återhämtat sig från sin vistelse hos och räddning ifrån Stormvarning vrider sig ett halvt varv och ligger sedan helt still vid Veronikas fötter. I vad som känns som minuter sitter hon bara med fötterna indragna under sig och med reflexer som skriker efter flykt genom hela kroppen. Uppe på scenen fortsätter slagsmålet, men slagkämparna slåss som i sirap, med Katarina i förvirrat och stort underläge. Hon försöker skydda ansikte och överkropp när det inte fungerar att blotta haka och hals för sin överman. Tiden forsar in igen och plötsligt är det folk överallt. Läkaren från Menninna e Dagu gestikulerar, ger order, och samtidigt som andra får bort Tony från Katarina lyfts Niklas iväg och bärs mot toaletterna. Veronika ser mot Albert, hennes nya alfa och senaste älskare, men när han hellre verkar vilja återvända till sitt möte greppar hon sin svarta, slitna ryggsäck och störtar efter Kassandra och Niklas för att se om hon kan hjälpa. När hon med andan i halsen och händerna fulla med första förband störtar in på herrtoaletten sitter Niklas redan upp på en stol. Han grinar förvisso illa medan Kassandra, läkaren, med vana händer rycker träflisa efter träflisa ur hans blodiga, skrubbade ryggtavla. Veronika slår ner med blicken, plötsligt generad. Varför trodde hon att de kanske behövde henne? Sen greppar Kassandra sin patients axlar med den ena muskulösa armen och pressar handflatan hårt mot ryggraden. Niklas verkar knappt registrera någon smärta när ett dovt ljud, som påminner om när någon knäpper med lederna i fingrarna, krasar till och kotorna trycks på rätt plats igen. Veronika lutar sig facinerat fram, försöker memorera greppet. Det är då som Albert, med sitt ljusa hår och självsäkra hållning kommer in genom dörren, nonchalant inför den märkliga scenen men med en liten rynka mellan ögonbrynen och greppar henne hårt om handleden och drar henne därifrån.
"Du kommer inte att gilla det här."
Hjärtat hoppar till i bröstkorgen på henne. Inte Sebastian väl? Men det är bara Jack som fattar hennes hand ute i stora salen när Albert sträcker över. Bara Jack. Hon vänder sig en sista gång mot Albert.
"Men Niklas då? Hur mår Niklas?"
Han ser...arg ut, eller i alla fall irriterad, Albert.
"Niklas återhämtar sig." Hon kan inte hjälpa att de bittra orden faller från hennes mun.
"Mmm, ni gör det. Er sort."

Sen sluter sig Stormvarnings famn om henne igen, och därmed också Jacks.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar