Lajvfeministen som inte duger i andras ögon.

Jag har ett fåtal personer jag bollar det som pågår inne i mitt huvud med. Det är mycket som jag behöver bena ut.

Jag har tänkt att jag hela tiden i mitt sociala liv online och ansikte mot ansikte försökt att inte hamna på någon sorts piedestal. Att i min aktivism inte framhålla mig själv som ett perfekt föredöme utan snarare som en komplex person med både trevliga och irriterande sidor. Det jag gör är att skriva praktiska texter om hur man kan försöka ta tag i komplexa problem i lajvhobbyn, ge enskilt stöd till kvinnor och ickebinära som blivit utsatta för sexuella övergrepp och ta initiativ till och vara med och driva den separatistiska Facebookgruppen Larp Women Unite - Sverige och Larp Women Unite - International.

Men på något vänster har jag ändå blivit någon sorts feministisk förebild för vissa människor. Och jag upplever en oerhörd press då jag inte kan göra de här personerna annat än besvikna. Jag är inte intelligent nog, kunnig nog eller stresstålig nog för att hålla alla rättvisefrågor i huvudet samtidigt. Dessutom har jag en materiell världssyn och antar att man oftast måste prioritera vad man jobbar med i stunden, vilket då av sig själv innebär att andra frågor kommer hamna i bakgrunden.

Jag upplever dessutom att kraven ständigt ökar. Lever jag inte upp till de nya ställda kraven har jag börjar frukta de sociala konsekvenserna. Så jag drar mig undan från de här människorna som antagligen någonstans tror att vi för samma kamp.

Jag har varit i situationer där det hela känts som kvinnohat förklätt som rättighetskamp. Att jag som kvinna, speciellt som feminist, förväntas vara den perfekta intersektionella feministen och ägna exakt lika mycket mental fokus åt just den personens egen hjärtefråga. Och de orden jag kan få kastade på mig när jag inte klarar det utan att få totalt kaos i hjärnan är ord som på riktigt gör ont. Jag kanske ska upp dem här nu, men det är många som har åsikten att "kallar någon en det ordet så är man det, för dom har tolkningsföreträde om vem som är det."

Det här får mig inte längre att kämpa hårdare för att vara "en bättre intersektionell feminist" utan det knäcker mig och har redan fått mig att ge upp. Jag fortsätter med mina saker, för att jag känner en plikt att fortsätta med dem och inte överge dem. Jag arbetar vidare med att arrangera ett lajv enligt mina principer.
Men mitt hjärta känns krossat och uppgivet. Hastigheten är nere på 1/10. Jag hoppar över chansen att skriva om dem antologier. Jag tackar nej till att hålla föreläsningar i ämnet. Jag tackar nej till möjligheten att resa till konferenser och prata om vad jag lärt mig om offer och förövare i lajvhobbyn (alltså inte om individer utan om mönster och sociologin/etnologin i lajvkretsar).

Jag sitter på enorma kunskaper, men jag orkar knappt, vågar knappt sprida dem.

Jag vet att fenomenet kallas för feminist burnout och compassion fatigue. Men att veta namnet hjälper bara lite marginellt. Jag vill nog att vi egentligen börjar prata om de orimliga krav som ställs på feministiska aktivister utan att vi börjar förlämpa varandra direkt.

Jag vet att det anses vara fint att bjuda in andra att kritisera ens arbete och att det anses att man ska använda kritik på konstruktiva sätt. Men för mig har det blivit för mycket oinbjuden kritik, från för många människor, för ofta och på grund av internet, vid alla tider på dygnet. Ett sätt jag försöker jobba med det är att dels inte be om kritik (men folk skickar den ändå) och dels dra ner på sociala media så att jag inte råkar snubbla över den på slump.

Jag vill se mer praktiskt utförd feminism utan att den överhopas av kritik från icke inblandade om hur projektet, texten, lajvet skulle kunna ha utförts. Sen finns det folk som utvecklas jättebra av att få specifik oombedd kritik. Jag är inte en av dem. Jag har tillgång till en hel del människor som är duktiga på olika områden och om jag har tid och ork över att jobba med ett problemområde i mig själv eller i något jag skapat så kan jag ta det med den personen.