Lajvarna och destruktiva förhållanden

Min tes är att lajvare vare sig är bättre eller sämre människor än andra. Ändå är det här en svår video att lägga upp. Vi vill gärna tro att vi som grupp är fantastiska människor. Men det är vi inte. Vi är för många personer idag för att kunna säga "hur lajvare är". Även om jag vet att jag i min frustration gör mig skyldig till detta påstående. Titta gärna på videon nedanför där jag pratar om besvikelsen som uppstår när vi hamnar i destruktiva förhållanden och vissa av våra vänner saknar förmåga att se oss.

Vad jag säger:

Hej Wonderkarin här och jag vill tala om något jätte jätte svårt. Å det är det här med destruktiva förhållanden, övergrepp, mental misshandel, verbal misshandel, fysisk misshandel och en oerhörd blindhet som finns inför de här problemen som jag har upplevt bland sveriges lajvnördar. Och nu kanske flera av er som har talat med mig tror att jag kommer att prata specifikt om någon av deras fall och det kommer jag inte och det här är inte inspirerat av en specifik person men...  genom åren som har gått när jag har bloggat från och till om mitt lajvande och mina upplevelser i lajvvärlden så har det hänt, flera gånger att folk har vänt sig till mig och berättat om negativa förhållanden dom har varit i. Väldigt jobbiga känslomässiga upplevelser så som dom har blivit utsatta för. Ofta faktiskt under en väldigt lång tid. Å det kan både vara lajvare som blivit ihop med andra lajvare men det kan också vara inom föreningar precis som jag berättade i mitt avsnitt om creepers i lajvarkretsar  men det kan också vara vänskapsförhållanden som gradvis blivit allt mer destruktiva. Oftast från en starkare part gentemot en svagare part i det förhållandet . En maktojämlikhet som blir värre med tiden. Eh å det här är självklart ett fenomen som även förekommer ute i normalsamhället. Men det är den här blindheten som jag nämnde i början. Lajvarna i sverige identifierar sig ända sedan "Diddi och Björn"-eran som underdogs som dom som slår underifrån. Att dom är dom utanförstående nördarna. Det finns många som bär på en enorm revanchlusta och vill, verkar vilja slå tillbaka för någon sorts tonårstid och skolperiod då många av oss blev mobbade. Jag var mobbad, bland annat. Det här leder dock till att man har väldigt väldigt svårt att se att andra lajvare, trevliga människor man känner skulle kunna vara förrövare eller att man själv skulle kunna vara förrövaren, just i sådana här negativa relationer. Att man själv skulle kunna göra sig skyldig till fysisk och psykisk misshandel eller att en person som man annars känner som trevlig och medgörlig och en kul kille eller en kul tjej hur dom faktiskt behandlar andra människor. Antingen andra människor som dom är i relationer med eller människor som dom, alltså allmänt. Jag vet att jag själv kan vara väldigt hård när jag hamnar i en konflikt . Ofta i frustration. Men det här e ju ofta vid små tillfällen, korta tillfällen oftast även om jag vet att jag har sårat en del människor oerthört mycket. Å problemet som jag upplever e att väldigt ofta är de här personerna som har råkat ut för det här systematiskt och under lång tid kommer till mig e att de känner inte att de överhuvudtaget  kan lyfta frågan i gruppen. För om dom gör det, då ska andra förklara för dem att det "minsann inte är så illa" att "dom missförstått" och dom kan också bli pikade, mer eller mindre tydligt, för att dom är "illojala". En annan poäng som jag har fått lyft för mig  är att man känner sig lurad. Att man kanske kom in i spelhobbyn eller lajvhobbyn som lite av en outsider, en nörd, och här fick man plötsligt stiga upp till ett vuxet sammanhang och gemenskapgemenskap och en härlighet och alla sa "vi nördar, vi är annorlunda, vi, det är mysigt här, vi tar hand om varandra. Här är vi lite speciella och vi förstår varandra". Och sen var det inte så. När man väl började peka på problem , inte som dom där borta utsatte en för , inte när dom andra icke-nördarna utsatte en utan när man började prata om saker som man råkat ut för från andra nördar, då fanns inte den här förståelsen längre , då var det inte mysigt längre.

Utan...då var man plötsligt ett hot. Som förstör, exempelvis i sin kompisgrupp, eller som bråkar i sin förening , eller som är en dramalama. Och dramalaman måste bort. Och det är ju väldigt synd . För var ska folk hämta hjälp och stöd när dom hamnat i destruktiva förhållanden om inte från sina vänner? Från sin så kallade community? Det är ju vi som ska ta hand om våra vänner . Så, samma råd som man vanligtvis ger när det kommer till misshandelsförhållanden, fysisk och psykisk misshandel, mobbing och annat: Tro på den som kommer till dig och söker stöd och erbjud dig att hjälpa.

Snälla