Origins of my ethics: The X-men

I was severely bullied as a child.
But I also read a lot of X-men comics as a child.
And I've identified as a feminist since before I even remember. I cannot remember a time when I was not a feminist. And for most of this time I have shared hobbies and interests with communities which were mostly gendered male, or at least male dominated due to the perceived gender of the leaders.

Due to the severe bullying I was subjected to, I had to find ways to survive mentally and as I've discovered as I've become more mature I have to an extent become used to the fact that there is a lot of people out there who know who I am and doesn't like me. They don't like my personality, they don't like my opinion when expressed and they don't like what I do in my feminist work.
I simply can't take their unliking into account when making decisions.

Part of this is the tale of the rhinoceros child. A saying I read as a young girl:
"The rhinoceros child gets shoved wheter it walks or wheter it stands still. So in the end, the rhinoceros child does whatever it will." ["Noshörningsungen knuffar får, vare sig den går, eller stilla står. Så till slut gör noshörningsungen precis som den vill."]

The other part of this is The X-men. The X-men often featured a tag line formulated along the lines of "Protecting a world that hates and fears them" or that they were mutants protecting a world that hates and fears them. And that kind of stuck with me. The moral of X-men as I saw it was that even if you were an outcast, not because of what you had done, but simply because of who you were, you could still choose to do good for the world. That you were never alone, but that if you just looked around you would find people in the same situation as yourself and you could band together.
But the members of the different mutant groups in the Marvel world also fought each other. Sometimes due to mistakes or tempers running hot, but also because of conflicting ideals. Different ethics, or common ethics but different priorities. So what have I learned?

• I don't have to subject my ethics to popular opinion.
• Helping others can help yourself.
• Helping yourself can help others, people like you and those dependant on you.
• It's worth helping and protecting even people who hate and fear you.
• I must recognize the power I have even when I feel I am weak.
• To keep my goals in mind.
• It's ok to have feelings.
• Bad things happen to good, ethical people as well.
• I can't depend on getting excuses from the people who hurt me, looking for it gives them more power that they deserve.
• I should do good things because my ethics tell me, not because I want recognition or thanks for it.
• It's ok to join forces if progress can be made.
• You don't have to like someone to be able to work together with them.
• Forget the haters, somebody loves you. (Nah Miley Cyrus taught me that one).
• When I become visible, a lot more people shows me their love that the people who shows me their hate. (Its true, I got a hell of a lot more fan/love mail than I get threats)

Vlog + text: What a difference a day makes

So I'm slowly regaining my energy after that cold had me down. If you look at the video you will se me smile.

In todays Larps News.

I meant to have three Program items at the larp convention Prolog:

• The Larp Women Unite meet up for the Facebook group Larp Women Unite on friday 19-21:45 in 4:e Teatern
• ASMR och lajv (ASMR and larp) on Saturday 15:00-16:45
• ASMR och lajv (ASMR and larp) on Sunday 10:00-11:45

But a friend needed help at their program item on Friday 15:00-16:45 so now I'm substituting during Att jobba sig ur krisen (Working through the crisis) which is a workshop connected to the larp Hinterland. That larp is set during a Swedish apocalypse due to war and plague. Participants play characters who did not get picked, not deemed useful for their country, but somehow they survived in refugee camps and through plague. Now all they have is each other, no matter if they like it or not.

I also got asked if I really did want to be out of game group leader för the so called Salites at  Krigshjärta 7 (War Heart 7). And I said yes and found out what kind of game play we will be responsible for. Krigshjärta is a big boffer campaign I've been involved in for years. Salites are military morale officers and represents Salen (The Hall) which is a part of the government of the totalitarian society of Cordovia.

Also seen on Facebook, the gender reversed larp Sigridsdotter has released their roles.

Don't mistake kindness for weakness.

I have enemies. Good. Means I stood up for something in my life. But I also have contact with people who are hurting. And who are taking that pain out on other people. That is human.
And there are people who I have hurt, mostly by words. And there are people who I have hurt that I feel bad about hurting and those where I do not feel bad I hurt them. I know the usual morals says I should feel bad about hurting anyone at all, especially as a woman I am supposed to care about how I affect others. But there are a lot of situations where I don't and while I could lie and say that I do, so that you will like me better, that goes against my ethics.

But I am having a time of transformative thought, and one of my goals is to enact kindness when possible and moderation when possible. This might not stick, but at least I am trying to get better at it right now.

However, in  my life I have had the experience that when I am less verbally strong, less defensive, there are people who take the opportunity to be mean to me. That me being kind does not lead to other people being kind to me, but at the beginning instead some people are even unkind to me. They take times like these as an opportunity to try to make me feel bad. And sometimes they succeed. I guess they see me as weak.

But trying other ways of handling life and interactions with other people is not weakness. If I was weak I would stay inside the hard shell the world built for me to live in. Sure I am wounded and I need to heal and I need rehabilitation but I am not weak. And I am not the punching bag of these people.

I guess most of the people who are unkind when I try to be kind are either people who don't know me and don't care for me and some of them are people who are afraid of me and feel they have to take this chance to "get me".

Or I could be completely wrong.

I still say I understand anger, I understand hurt, I understand the need to break free. To be able to choose kindness and respect is incredibly privilege. But if it is a position I have been able to carve out for myself, maybe I should be mature and act from that position instead of continuing to see myself as an underdog, allowed to bite anyone who upsets me. But I can't wait for my surroundings to become completely safe and myself to become completely stable to try something new. That wouldn't be brave. And I think all of us are capable of being brave, even if not all the time.

I am still capable of being unkind. Of being harsh and direct. This is just me putting the sword in the scabbard more often and for longer times. This is not me unarming. I'm a pre utopian feminist and we are yet to reach utopia. You are welcome to travel with me.

This post is about how I behave in different social media and with people in the public sphere. At work I use a professional stance that is all about kindness and helping people. And you might not notice my unkindness if you only read the blog, because I choose when I write here and more often do so when I am in a pensive state. Also, using more words tends to soften my message.

A look at kindness and intent in writing

Introspective post below.

I could say I am on an arduous journey. But that would be hyperbole, as what I am going through, I guess is common.

As many feminist activists I from time to time encounter the beast of feminist burnout. When there is just so much energy sunk into defending my and my sisters rights and not enough rest for myself. Eventually the energy goes down, and so does my mood.

So I'm thinking of strategies to conserve my strength, so that my loved ones do not have to spend their days with a very grumpy version of myself. One idea is to have a kinder approach online. To seem more amicable. Well, people who know me in person says I'm a funny and warm person when spending time with people in the flesh so to say, but I don't know if I would invest to much into that. There is always a risk in starting to believe what other people say about you.

But it is true that a lot of the time you get what you send out. I still have the ethic that I ought to warn people who are transgressing my limits or those of other women and if that warning is not heeded I will probably still make a stand. It's kind of like a second nature to me after all these years. But I might need to conserve my strength for those moments when action is needed.

One way that might help is this, in online conversation I am often brief and direct. This is due to the background I have where a message needs to be just that, brief and direct. Longer messages are often confusing to the people I hang with a lot.
But I do realize that in the bigger context, this can be read as harsh and uncaring, even unkind and I can amend that by simply "using more words".
I have also been afraid of showing my whole motivation for doing what I do. Part of that is because my ethics is not based on what I or other people intend with our words and actions, but what results our words and actions bring (for the group and in the long run). Therefore I often saw my intent as irrelevant. Also I was afraid that those who see themselves as my counterparts would use my stated intent as a vector to attack me. Even if I am very active online and a lot of people see me as emotionally naked I am in fact a very private person who keeps a lot of things to myself due to my integrity (and my trust issues! Don't forget those!)
But I have come to realize that a lot of people (most in fact) care about intent and would have a much easier time understanding what I'm writing, saying and doing if I stated my intent more often. My intent being less of a mystery increases empathy in other people, who then to a lesser degree project malicious intent upon my actions.

This is also why I have come to think about what I long for in conversation. And a lot of the time it's common courtesy. At least from the people in power. As I think it is totally fine and a fitting reaction to actually have a negative reaction to not being treated with respect by people who have more power than you do. You know, like spiderman says, with great power comes great responsiblilty.

A lot of these thoughts have to do with the swedish larp scene I am part of, and how we talk to each other within this scene. What demands we have of each other and how we treat those who are not like use. It also comes from the limited understanding I have of the Knudepunkt larp conference scene, one that has only become partly visible to me in the years since 2011 when I participated for the first time. It is a scene that hopes to bring forth more larp, but it does not have that effect on me, even though it has put me in contact with projects I have had fun participating in. 

Sexuell etik och moral - medkänsla och skademinimering

Varning för ett inlägg om sex och sexuell praktik, även om det inte är kroppsligt inriktat. Föräldragenerationen och kollegor kanske inte behöver läsa.

Sexuell etik kan sägas vara de regler man sätter upp för sig själv om hur man vill göra sex och hur andra bör göra sex för att det ska gå i linje med vad man anser vara ett gott beteende. Sexuell moral/sexualmoral är sedan en individs förmåga att hålla sig till de etiska regler de själva eller deras omgivning satt upp för deras sexuella relationer.

Jag har en kollega som är mycket mer bevandrad i sexuell etik än vad jag är, och ibland kan hon sticka till mig en och annan intressant artikel. Dessutom har jag i skolan fått göra ett arbete om buddism och kom därmed i kontakt med olika etiska regler för sexualitet inom en modern buddism. Även Arsinoes blogg kommer in som en influens i de tankar som nu skramlar runt i mitt huvud.

Vad anser jag själv är god tillämpad sexuell etik?
Som jag har skrivit innan är jag pre-utopisk feminist och ser ett stort värde i att se skillnaden mellan en sexuell etik som skulle fungera i min utopiska önskade värld och en sexuell etik som faktiskt fungerar i den värld som jag faktiskt lever i idag.

En av de fem levnadsreglerna inom buddhism påbjuder att man inte ska "missbruka sexualiteten". Huvudregeln är att inte ägna sig åt sexualitet på ett sätt som skadar andra, eller en själv. Men utöver det föreslås det också att det kan skada sexualiteten att "ofta" ha sexuella möten utan kärlek eller med flera olika partners.

En skribent skriver såhär:

"Den tredje disciplinen säger att man inte ska vänsterprassla och inte ha sex med någon som har ett förhållande med någon annan. Såvida detta inte är överenskommet mellan de olika parterna då det inte skadar någon. Pedofili (sex med barn) är självklart också förbjudet och så också våldtäkt. Däremot är polygami (månggifte) tillåtet om alla är med på det. Homosexualitet är också tillåtet. Men om man frågar en buddhist om det är ”naturligt” så kan man få olika svar. Någonting behöver inte vara ”naturligt” bara för att det är etiskt korrekt."

Just detta sätt att formulera det på kan jag i stort hålla med om. Överenskommelser gjorda mellan vuxna människor som inte på något otillbörligt sätt pressat varandra. Samtidigt kan det i vårt samhälle som det ser ut nu vara suboptimalt för en kvinna i en heterosexuell relation att ha vissa former av sexuella överenskommelser med sin partner. Vilka dessa är beror på hur resurserna är fördelade mellan henne och mannen hon har en relation med samt hur maktförhållandena ser ut.

Men just konceptet att både agera med omtanke för sina sexpartners och att inte göra någon skada. Hur långt går det etiska ansvaret. Själv är jag inte en anhängare av sinnelagsetiken, som sätter ett högt värde på vad den agerande hade för intentioner med sitt handlande, utan är mer en anhängare till konsekvensetiken, som sätter vad handlingens konsekvenser blev, högre.

Problemet med konsekvensetiken är att det ibland är svårt att veta hur långt ner i handlingskedjan man kan ta ansvar för vad ens handlingar orsakat.

Därav kommer vi till mitt huvuddilemma: Om en person som av egna anledningar inte söker ett långsiktigt romantiskt förhållande, ska den då även avstå sexuella handlingar? Jag har i min ungdom ofta mött människor som upplevt romantiska känslor efter sexuella möten även om de inblandade parterna innan varit överens om att det inte "kunde bli något mer."
Hur bör man då agera?
Jag tänker att ett vanligt sätt är att efter att ha fått det sexuella möte en eftersökt, ytterligare förstärka dess tillfälliga natur genom att på någon nivå agera kall och avståndstagande, fysisk och/eller psykiskt mot den andre/a parten.

Men åsamkar inte detta skada? Att inte blir medmänskligt och varmt bemött efter ett sexuellt möte åsamkar skada. Men även om ens handlingar får någon annan att tro att detta sexuella möte kommer att leda till något annat kan skada dem om man inte har intention eller möjlighet att uppfylla detta underförstådda löfte.

Hur visar vi bäst omsorgen om våra medmänniskor i vår sexuella moral?
Jag har vissa svar, men jag vet inte om de är fungerande i vårt nuvaranda samhälle. I min egen praktik har jag i mitt liv gjort mig skyldig till att vara "för kall" och visat för lite omsorg om mina medmänniskor för att jag varit rädd för att få för mycket ansvar för deras känslor gentemot mig.
Jag vill vara varmare mot mina medmänniskor, även när attraktionen finns och jag inte kan lova bort mig till någon, då jag har Partner och våra barn. Men hur gör jag det utan att dra in människor i lönlösa drömmar? Är de lönlösa drömmarna ens mitt ansvar? Det kanske de inte är, men jag vill inte åsamka mina medmänniskor skada.

Bildinlägg Krigshjärta 6

Bildkollage av mina bilder från Krigshjärta 6 2013. Bilderna följer individuellt nedan.

De sista två delarna av min packning fick följa med till Varberg som jag åkte från. Symbolen på vänster väska betyder "off".

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita.

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita. Skisser av hjärtats anatomi.

Siri Arvidssons klocka. Den är saknad. Hör gärna av er om ni sett den?

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita.

Malin och Martina beundrar sjukstugan innan lajvet har börjat. De bär de fångkjortlar vi krigsfångar bar under första dygnen.

En runsten från ett annat lajv.

Malin i Fångkjortel

Jag utanför fånglägret på förberedelsedagen. Symbolen på mitt bröst, Cordovflamman, fick sällskap av regnbågsflaggan.

 

Inget lajv är komplett utan fånig hatt. Detta är en gambesonluva som skyddar huvudet under hjälm.

Sköldar tillhörande Slagfalkar

 

Lajvare pysslar med det sista.

Vissa sorters teaterblod ser läskigt övertygande ut.

Agnes pillar med en gradvimpel.

Fredrik syr på pillerburksmössa till befäl.

 

Genomgång för Cordovspelare.

Mitt första femkilometerslopp : Blodomloppet.

Jag har tränat (med hjälp av appen Runkeepers 5K-program) och jag har förberett mig. Jag har räknat på vilken min ungefärliga sluttid borde bli och bestämt mig för att sikta på 35 minuter eller under. Jag har funderat på hur mycket folk det skulle bli, vilken sorts trängsel och så vidare. Men jag gjorde det ändå. Trots förkylningen förra veckan, vilket ledde till att jag hoppade över de sista delarna av träningsprogrammet, något som retar mig (passen ligger ju där i telefonen och är oavslutade). Det var folk på jobbet som anmälde oss som lag och det var den sparken i häcken jag behövde för att komma iväg. En puff på min luftrörsvidgande medecin och iväg.

Ja...jag blev återigen rörd, även om jag inte faktiskt började gråta när hela den långa ormen av motionärer började röra på sig och vi föll in i en liknande takt och alla jag sprang med var lika målinriktade, ett centrerat och hårt arbetande lugn. Tänk att alla dessa löparskor mot asfalt inte låter mer? Mina händer darrade när jag nådde målet. Men backarna hade inte varit så jobbiga, folket inte så bråkiga. Redan när vi satt och åt efteråt började jag och en kollega prata, midnattsloppet, det kanske vore något?

Mitt livs första prideparad.

Jag har gått i mitt livs första Prideparad. På West Pride, och den hette Regnbågsparaden. Jag hade mött upp med min familj och några vänner, däribland Setsuna (hennes blogg). Jag har så länge sedan jag kan minnas sympatiserat med HBTQ-frågor, jag räknar mig som queer och mitt hjärta klappar extra för sexuell hälsa och självbestämmanderätt samt transexuellas rättigheter. Men det har ändå inte blivit några pridetåg, mycket på grund av att jag har svårt för folkmassor. När jag så står där, redo att gå in, paraderar Göteborg Stads banderoll förbi med texten "En Stad för Alla" hinner jag läsa innan jag blir så rörd att jag börjar gråta. Ja jag VET att vi inte är där än, och att intention inte är magisk, men under de senaste veckorna har jag mött så många personer i min egen organisation som verkligen brinner för intersektionalitet och inkluderande och jag fick en så stark känsla av att JA, vi kommer att nå en kritisk massa oavsett vad de som är emot tycker. Det kommer att komma en backlash, säkerligen flera gånger, just för att det börjar märkas att det är på allvar. Att en inte längre kan komma undan med att behandla andra människor som mindre värda på grund av deras sexualitet eller könsuttryck. Vi har, och vi ska fortsätta att bli bättre på det som är vårt mål, att bemöta olika personer utifrån just deras unika förutsättningar.

Paraden avslutades på Liseberg och vi var kvar i flera timmar, uppfyllda av en väldigt skön känsla. Vi får se om den är borta imorgon. Mina vänner har redan bestämt att de ska vara med nästa år. Evenemanget räknar att det var ca 15.000 i paraden.

Setsunas inlägg om samma upplevelse

Ska några andra Göteborgare på Regnbågsparaden idag?

Jag somnade inte så tidigt igår, men smög ändå upp innan alla andra för att göra kaffe och sitta med en kopp framför datorn och skriva det här blogginlägget.

Jag har skrivit om det förut, men det är HBTQ-festival i min stad, den så kallade West Pride. Idag har jag möjlighet att gå med i den avslutande Regnbågsparaden om jag vill. Antingen tillsammans med kollegor inom Göteborgs Stad eller med några lajvare och andra blandade nördar. Den avgår från Operan vid 15:00 idag söndag och öppensinnade människor är välkomna. Det ska bli ca 17 grader och molnigt enligt yr.no . Vill en följa West Pride på twitter eller instagram så är deras hashtag #westpride13 . (En hashtag blir till en klickbar länk inom dessa tjänster, så klickar man på den får man upp andra inlägg som markerats med samma hashtag.)
Jag har inte deltagit så väldigt mycket på West Pride, både på grund av att jag anpassar mig till barnens dagsform och att jag själv varit förkyld. Vi var inne och tittade i Trädgårdsföreningen på söndagen på Den Stora Kärleksdagen och pysslade och sen tittade vi i Regnbågsparken på torsdagen. Morgan arrangerade en picknickträff för oss regnbågslajvare och den var jag på för att det fungerade så himla bra att ha med sig barnen på, även om ettåriga CC dundrade rakt in i alla andras mat och tog för sig. Takt och stil är verkligen inte till för ettåringar. Regnbågsparken var alldeles för liten, jag hade föredragit om evenemanget hade tagit över Trädgårdsföreningen i större utsträckning. Jag och barnen hängde en längre stund i tidningen Metros del, då det kändes som att personalen där verkligen ansträngde sig för vår skull och att barnen skulle känna sig välkomna, vilket jag uppskattar.

Planerat för spontan grillning.

Trots förkylningen som jag har nämnt innan, mådde jag bättre på kvällen.
Det har varit fantastiskt väder under dagen, och regnvädret som föll över många av mina vänner höll sig borta från vår del av stan. Jag har varit inställd på att det skulle grillas någon gång under veckan, så när vi ändå höll på att beställa hem mat online hade jag lagt till det som behövdes för en spontan grillkväll.
Som väntat var engångsgrillen vi hade kvar sedan förra året svårt att ta sig, så min Partner fick ändå gå in och hämta en flaska billig tändvätska. Det är mest jag som gillar att elda saker så jag fick stå där och fjutta med tändstickorna och vifta med en plasttallrik tills det tog sig, med lilla CC på ryggen. Ergo-selen vi har på långtidslån från en vän gör verkligen nytta vid sådana tillfällen när vi håller på med farligheter vi inte vill ha en nyfiken ettåring mitt i.
Slängde med en bild på själva korven, det är en kalkonkorv från Ingelsta och det har jag faktiskt inte fått vare sig pengar eller varor för att säga men den var mycket god även om den sprack på elden. Anledningen till att ville prova korven var för att jag försöker undvika rött kött när annat fungerar. Det har både med klimatpåverkan och med cancerrisker att göra. Fast med tanke på cancerrisken borde vi kanske inte äta korv över huvud taget då det är en charkprodukt. Fördelen är i alla fall att vi även kan bjuda vänner som inte äter griskött på grillkorv. Jag har både muslimska och judiska vänner och vänner som inte äter griskött av gammal vana. Godast att lägga på grillen tycker jag att lax med citronsmör i ett foliepaket är eller att grilla den cypriotiska osten halloumi. Jag borde verkligen se till att ha halloumi hemma nu när det är grillsäsong.

För mycket kött bakom många fall av cancer(DN)

Kärleken till löpningen

Bilder tagna i samband med löpning våren 2013

Få saker har förändrat mitt liv till det bättre på samma sätt som löpningen. Löpningen är nästan på samma nivå som att bli förälder. Som barn och tonåring trodde jag aldrig att jag skulle kunna konditionsträna. Mycket talade emot, en självbild skadad av mångårig mobbing, min egen och samhällets syn på övervikt samt svaga anklar och kvardröjande förkylningsastma.
Men efter att jag hade fått BB 2009 hände det någonting, jag slutade se mitt flåsande i uppförsbackar som normalt. Det började irritera mig. Var det tvunget att vara såhär? Samtidigt så lärde jag mig allt mer om Fat acceptance och om Health at Every Size. Slutligen läste jag en krönika skriven av en feminist som kopplade ihop sin feminism och självständighetssträvan med sin löpning. Om hur hon älskade att känna sig egen styrka strömma genom kroppen.

Efter läsningen var jag helt tagen. Jag gick ut i hallen och plockade fram mina gymskor som inte egentligen hade fått någon användning på ett par år. "Jag går ut." Jag går ut och springer, sa jag till min partner.

Den kvällen sprang jag bara runt gården, med moraliskt stöd av en granne jag bad möta mig. Det brände i lungorna. Slem ansamlades. Men för första gången var det ok. Under den kommande veckan fann jag nybörjarprogrammet Couch to 5k (c25k) och sen var jag igång. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite folk i min omgivning tränar. Om jag hittar tid under min dag så springer jag. Jag kommer hem som en mycket gladare person, det känns verkligen som att jag springer ifrån min stress. Ett tag var jag till och med friskförklarad från astman, efter ett lyckat metakolintest (en sorts provokation). Nu efter en akut bronkit och nya besvär av astman i vintras står jag på en underhållsmedecin och en inhalation som jag kan ta strax innan konditionsträning och mår väldigt bra.

De senaste veckorna har jag sprungit i stort sett varje dag, med en vilodag i veckan för att bygga upp mig. På måndag är det tänkt att jag ska delta i Blodomloppet. Självklart blir jag då förkyld. Så nu vilar jag, tar mina inhalationsmedeciner och hoppas på det bästa.

Har du i vuxen ålder åstadkommit något du aldrig trodde om dig själv som yngre?

Varför är dom inte rädda?

Trigger varning för omnämnandet av övergrepp.

Jag funderar ibland över varför vissa personer inte är rädda. Förrövare som begår övergrepp. Våldtäktsmän som begår våldsamma sexuella övergrepp. Män som deltar i gruppvåldtäkter. Mannen som hårt drog upp sin hand mellan mina ben på spårvagnen. De personer som skriker "jävla bög" eller "blattejävel" till någon annan ute på gatan. Som skriker sexuella glåpord efter kvinnor som går förbi.

Varför är de inte rädda för att någon ska slå tillbaka? Jag vet hur extremt rasande jag själv blir när någon kränker mig. Jag har fattat beslutet att inte ta till våld om inte jag själv eller någon annan är i fysisk fara, men det är inte helt säkert att den ideologiska övertygelsen räcker hur långt som helst om jag blir provocerad.

Varför är de inte rädda att deras offer kanske är kapabelt att slå tillbaka i stunden?
Varför är de inte rädda att deras offer en dag kommer att beväpna sig och hitta dem när de sover?
Varför är de inte rädda att ett vittne ska komma förbi?
Varför är de inte rädda för att någon ska bussa en hund på dem?

Även om det nu "bara" skulle vara så att de tafsar eller ropar kränkande saker så sker det varenda dag att provocerade människor inte bara reagerar "på samma nivå" utan att de fullständigt exploderar på den som irriterat dem. Vad är det som får den här typen av människor att ändå kränka sina medmänniskor? Dom har ju många gånger ingen aning om att deras offer kommer att behärska sig/reagera med att bli paralyserad/inte säga någonting. De har ingen aning om personen skulle kunna vara beväpnad? Varför är dom inte rädda?

Biskopsgårdens dag 2013

Hela familjen har lekt ute och besökt Biskopsgårdens Dag idag. Vi hade även med oss en annan familj så att barnen fick leka med varandra. Jag bar lillan i vår lånade bärsele Ergo, större delen av utflykten på ryggen, då det är lättare med större barn. En del av tiden sov hon.
Jag och den andra mamman, som är en kompis till mig gick bland annat till Närhälsans tält. Närhälsan är det nya namnet på vårdcentralen. Där fick vi både blodsockret mätt, vilket görs med ett litet stick i fingret, och blodtrycket uppmätt.

Blodsockret såg bara bra ut, men mitt undertryck var lite högt. Undertrycket är det lägre värdet när en testar blodtrycket. Men det berodde antagligen på att jag gått runt och burit barn i solskenet, helst ska en vila lite innan en tar blodtrycket. Tyckte hur som helst att det var en intressant aktivitet som kanske gjorde nytta för några under dagen? Vi blev även värvade till en stödföreningen för vårt lokala bibliotek. Väldigt passande tycker jag, då jag har en bibliotekarieexamen i grunden. Vi hämtade även information om mycket lokalt producerad honung, från själva Hisingen. Temadagen varade bara fram till 17, varpå vi begav oss hemmåt. Det var ganska stimmigt ute och ettåringen hade inte fått ro till att amma när vi var ute.
Men hon hann åka lite rutchkana innan vi gick hem. Fyraåringen lekte både med sin kompis och med några främmande barn hon hittade i en sandlåda.

I morgon ska vi på husvisning igen.

Vlog: Provocerande sexism i nördhobbies kontras med ett positivt exempel.

Bilden jag visar på skärmen

Vlog: Glossybox Januari samt ett mystiskt brev.

Idag var jag och hämtade ut min Glossybox för januari. Den innehöll produkter från Olivia, SB12, Elite, Burts Bees och en hårspray.

Mod på gymmet

Jag har varit en vända på gymmet och där tagit mod till mig och plockat upp några skivstänger, istället för att bara använda hantlar. Jag går på kommunens egna gym och hade råd att skaffa ett träningskort med hjälp av en rabatt jag får genom jobbet. Det är märkligt det där med vad jag vågar och inte vågar. I fallet med skivstängerna handlar det till en viss del att jag inte vill visa min okunskap om hur jag ska använda en skivstång korrekt. Till vilka övningar är en skivstång passande, och när ska jag hellre fortsätta använda hantlar? Samtidigt känns det mer "på riktigt" att använda skivstänger än hantlar. Precis så känns det mer på riktigt att göra ryggresningar, en övning när en låser fast benen och hänger fritt med överkroppen, med en vikt i famnen än att bara göra den med kroppsvikten. Men jag utvecklas och lyfter tyngre och tyngre, experimenterar med att istället för att lyfta samma vikt 10 gånger i tre omgångar, lyfta en tyngre vikt 5 gånger i fem omgångar. Jag märkte av resultaten här om dagen, i mitt arbete, både när jag hjälpte till med förflyttningar och när jag spenderat tid sittandes på huk.

Skolgymnastiken lärde mig inte mycket om hur jag kan använda fria vikter överhuvudtaget, även om vi under två år på gymnasiet hade tillgång till ett källargym. Jag vet inte hur skolgymnastiken ser ut idag, borde jag kanske ta reda på det? Ni som har barn i skolåldern, eller är barn i skolåldern, vad anser ni?

Efteråt handlade jag mat och lagade lunch.

Nu sitter en Dungeons and Dragons grupp i vardagsrummet, jag är inte med, det är det min partner som är, och drar de första något skämtsamma raderna i äventyret de ska spela. Yngsta dottern sitter på golvet bredvid mig och tuggar förstrött på lite duplo med sina nya tänder. Själv skriver jag och dricker alkoholfri glögg ur en temugg dekorerad med Ganesh.