I mitt liv har jag samlat på mig erfarenheter, konfronterats med situationer och bekantat mig med olika idevärldar. De som för för tillfället intresserar mig mest är feminismen globalt, intersektionalitet, förtryck mångdubblat av intersektionalitet, feminismen i min egen vardag, privilegium.
Samtidigt försöker jag lägga mig an med en mer stressfri, vänlig vardag.
En del av hinderna på vägen mot vänlighet, acceptanc och empati med andra är
- Situationer där jag känner mig illa behandlad.
- Problem utan lösningar, eller med suboptimala lösningar.
- När någon, med samma information som jag, kommer till en annan åsikt.
För situationerna där jag känner mig illa behandlad kan jag ibland känna att det vore fel av mig att inte hävda min rätt, eller ibland till och med sätta någon annan på plats, eller i sin extrem straffa den som jag uppfattar har behandlat mig illa. Ibland är driften att göra detta dock en magreflex. När jag kommer ihåg att göra detta och hinner sansa mig brukar jag därför nuförtiden försöka tänka:
"I den här situationen, vem sitter på makten? Dvs _vem av oss agerar utifrån en position av makt_?"
Svaret kan ibland förvåna mig. Jag kan gå från att känna mig kränkt och lite tillstukad till att inse att den andra personen behandlar mig som den gör, därför att den ha få andra val, medan jag själv sitter på rätt många val. I många fall finns det kanske inte så mycket att göra utom att lämna hela situationen fysiskt. En handlingsplan som jag brukar kalla för "att rösta med fötterna".
När jag så hamnar i en spänd situation, kanske till och med en konfliktsituation, och finner att jag sitter på makten, har jag ibland möjlighet att stanna i situationen, då jag för tillfället har ett överskott på mentala och sociala resurser. Ibland behöver jag bara lyssna, och vinnlägga mig om att förstå vad den andre vill ha ut av situationen. Efteråt kan jag själv, som den med makt, välja huruvida jag är villig att hjälpa personen att få detta eller ej.
Just för att jag agerar från en position med makt, står det i min makt att neka. Jag behöver sällan ens gå in i detalj varför jag nekar, då jag agerar utifrån en position av makt har jag, utanför officiella sammanhang, inget redovisningansvar.
Därmed är jag friare än min motpart, om det så bara är en liten maktobalans.
Den som inte agerar utifrån en position av makt kan finna att den känner sig tvungen att:
- vara tilltalande för den som har makt.
- vara aggressiv tillräckligt för att ens behov skall uppmärksammas.
- likna personen med makt så att denne skall sympatisera.
Någon som har några påpekande, förtydliganden eller tillägg?
Läs även andra bloggares åsikter om
makt,
intersektionalitet
