Jag har tränat (med hjälp av appen Runkeepers 5K-program) och jag har förberett mig. Jag har räknat på vilken min ungefärliga sluttid borde bli och bestämt mig för att sikta på 35 minuter eller under. Jag har funderat på hur mycket folk det skulle bli, vilken sorts trängsel och så vidare. Men jag gjorde det ändå. Trots förkylningen förra veckan, vilket ledde till att jag hoppade över de sista delarna av träningsprogrammet, något som retar mig (passen ligger ju där i telefonen och är oavslutade). Det var folk på jobbet som anmälde oss som lag och det var den sparken i häcken jag behövde för att komma iväg. En puff på min luftrörsvidgande medecin och iväg.
Ja...jag blev återigen rörd, även om jag inte faktiskt började gråta när hela den långa ormen av motionärer började röra på sig och vi föll in i en liknande takt och alla jag sprang med var lika målinriktade, ett centrerat och hårt arbetande lugn. Tänk att alla dessa löparskor mot asfalt inte låter mer? Mina händer darrade när jag nådde målet. Men backarna hade inte varit så jobbiga, folket inte så bråkiga. Redan när vi satt och åt efteråt började jag och en kollega prata, midnattsloppet, det kanske vore något?
Bra jobbat Karin!
SvaraRaderaTack Hanna, jag tänker ibland på när vi sprang ihop i spåret här uppe och den pepp du gav mig då. Det är sant som du sa då att jag ofta skulle orka ett nytt lopp efter att jag sprungit ett.
RaderaDu är fantastisk. Jag skall läsa mera om din löpning och hur du kom igång med den. Jag skulle behöva, men motviljan sitter som berg.
SvaraRaderaFör mig smalt motviljan bort allt mer just genom att läsa texter från andra om att springa.
Radera