Egen inkomst hjälper jämställdhet

Säga vad man vill om arbete och pengaekonomin. Men vi lever i en pengaekonomi, och att ha pengar så att en klarar sig på egen hand är i mångt och mycket nyckeln till självständighet. För att jag, som kvinna, inte ska bli beroende av den man jag lever med, utan kunna lämna honom om jag har behov av det, behöver jag de praktiska förutsättningarna för att kunna göra detta. Därmed arbetar jag 100% och min manlige partner arbetar 80%

Har jag de praktiska förutsättningarna att lämna min partner har jag också de praktiska möjligheterna att frivilligt välja att stanna med min partner. För mig är det min privata feminism att arbeta och tjäna pengar i mitt eget namn. Samtidigt förstår jag att det kan vara en överlevnadsstrategi att tillåta sig att förlita sig på en eller flera livspartners för att få livet att fungera bättre. Tillsammans med min livspartner har jag större inkomster, och möjlighet att dela levnadskostnader. Men jag vill ha möjlighet att ha en grundnivå för mig och mina barn även om något skulle hända med min relation, eller hända med min partner. Grundnivån för mig är hyresrätt, helst med ett rum var, råd med barnomsorg, kollektivtrafik, bredband, telefon, tv-avgift, fackavgift, lite fritidsintressen, kläder samt näringsriktig mat. Samt en buffert till läkarbesök och mediciner.

Att jag arbetar heltid, med en lön som är lägre än min partners heltidslön (han jobbar för stunden 80%) påverkar också min pension positivt. Min partner har många år av heltidsarbete redan inräknade i pensionssystemet, något som inte jag har.

Jag kan jobba heltid för att feminismen har gett oss en föräldraförsäkring samt kämpat för att även män kan vara hemma och ta hand om sina barn. För att feminism kämpade för en utbyggd barnomsorg som kostar oss blotta 1600 kr i månaden och finns inom rimligt avstånd och som har öppet under de tider vi båda är på våra lönearbeten. Arbetarrörelsen fick fram Lagen om Anställningsskydd så att jag har en fast anställning och feminism ordnade både så att jag fick rätt till heltid (en kvinnofråga, då främst kvinnor arbetar deltid) och inte kunde sägas upp i samband med graviditet, förlossning eller föräldraledighet.

Så att arbeta heltid ger mig inte bara en bättre ekonomi i nutiden, utan även i framtiden. Något som kommer att påverka inte bara mig utan hela min familjs ekonomi.

Att vara SLP på ett vampyrlajv.

SLP betyder spelledarledd person, det vill säga en karaktär som spelas, inte för spelarens höga nöjes skull, utan för att spelledarna behöver en person utöver dem själva som kan utför a vissa saker på lajvet.
Jag har två gånger nu gått in och besökt det lokala vampire-lajvet med en karaktär å min vän Simons vägnar. Simon är spelledare, tillsammans med några andra.

Jag har haft mycket roligt, och flera spelare har kommit med positiv feedback efter att spelomgångarna avslutats.Men ändå är det en sak jag funderar över:

Vampyrlajvare kommer av flera olika sorter, de spelar vampire för att de vill ha ut olika saker av spelet. Nu är jag inne och ger mitt allra bästa för att lyfta spelet för de spelare som gillar känslospel, mystik och domedagsspelet. Vampirespelet har en inbyggd undergång som kallas för Gehenna, då vampyrerna får stå till svars inför slutet. Dock finns det även spelare som är där för de politiska intrigerna, den interna hierarkin och att spelarnas karaktärer ska följa machiavelliska och orättvisa regler. Själv gillar jag spel där vi tar i varandra, eller gör saker med våra kroppar annat än sitter på stolar och samtalar. Det kan vara allt från att dansa vals med varandra till att klättra upp för ett berg medan det snöar. Jag gillar skadespel och att göra snygga skadesminkningar. Även specialeffekter går jag igång på och att inlajv försöka förutspå framtiden med profetior och cold readings.

Här kan jag definitivt se hur det kan krocka framöver. För hur ska jag kunna fortsätta med ett utmanande, högoktanigt, mustigt spel där moraliska val får fruktansvärda konsekvenser då det samtidigt finns de lajvare som ser sett spel som hotat om de inte får sina karaktärers vilja igenom och den vilja resulterar i att jag inte kan spela karaktären.

Jag skulle kunna lösa det genom att helt enkelt "roll with the blows" och se var de andra spelarnas initiativ för mig, men problemet är ju då att de spelarna jag känner att jag kommer till lajvet för att underhålla/ha teaterslagsmål med/analysera deras karaktärer/utmana karaktärernas gränser/hälla teaterblod över blir av med sina chanser att råka ut för just sådant om jag samtidigt skall göra som de som spelar roller med mycket politisk makt säger åt min karaktär.

Är lösningen att hälla teaterblod över politikspelarna? ;-)

Funderar du på att inte skaffa barn?

De senaste dagarna har jag fått möjlighet lyssna på och delta i samtal om föräldraförmåga. En sak som kom upp var varför det finns barn i Sverige som inte får en tillräckligt bra uppväxt. Jag tänker på några av anledningarna:

• Det finns en norm som säger att man ska skaffa barn. De som inte får några barn under sitt liv ses som avvikare.
• Vi har fortfarande inte tillräckligt bra preventivmedel.
• Skambeläggningen av abort.
• Alla män och kvinnor har inte tillgång till preventivmedel.
• Idealiseringen av graviditeten som en tid då en kvinnas kropp används som den "ska".
• Idealiseringen av moderskapets roll i en kvinnas liv.
• Kärnfamiljsnormen vilken lägger ett stort ansvar på en förälder, oftast kvinnan. Vilket kan vara mycket arbete med ett barn och blir tyngre ju fler barn som finns i familjen.  

Som jag tänker nu kommer jag inte att föda ytterligare ett barn. Det är svårt nog att skriva det här inlägget just nu då jag för det mesta sitter någon i mitt knä om jag är hemma. Det är även ett nästan konstant oväsen i huset vilket kräver stort fokus för att filtrera bort och försöka ägna mig åt intellektuellt arbete. Därför är jag ofta kortfattad på bloggen och andra platser på internet.

Så, avslutningsvis, jag hoppas att du avstår barn om det är rätt för dig, att du har tillgång till fungerande preventivmedel och att du kommer ha ekonomin och den fysiska och psykiska hälsan du behöver för att kunna ta hand om de barn du eventuellt får eller har. Samt stöd från flera engagerade partners och/eller släktingar 

Utlysta lajv: Made in Hessbrand

Nu i jul och nyårstider är det många människor som har mer fritid, där ibland arranglajvarrangörer. Jag antar att det är detta som leder till att flera lajv släpper mer information.

22-24 augusti - 2014 arrangerar Krgshjärtalajvet Made in Hessbrand i Halmstads medeltidsby. Lajvet arrangeras av Sara Zackrisson Andersson, Hanna Modin, Josefine Isaksson och Ola Johnsson. Hessbrand är en fattigare nation i Krigshjärtavärlden, affilierade med den kapitalistiska Gillet, en av de två sidorna av huvudkonflikten i Krighjärtavärlden Minea.

Under lajvet Made in Hessbrand befinner vi oss i en liten Hessbrändsk by dit ett Jakowskt företag flyttat delar av sin produktion på grund av de låga lönerna i landet. De flesta roller på lajvet kommer att utgöras av Hessbrännare som arbetar för företaget, samt några roller som är från andra delar av Dönland men inte kunnat få anställning någon annan stans. Arrangörerna lovar i sin innehållsförteckning konflikt, misär, relationsspel, sång på puben, fulengelska, bråk, slagsmål och strid, sjukdoms och skadespel samt obekvämt lajvande av den typen att man som spelare kan bli inlåst och inte kan förvänta sig att få sova hela lajvet på en och samma plats. Arbetet måste dessutom genomföras på riktigt.

Den roll jag själv funderar på är en Jakowsk eller Hessbrändsk arbetar från annan ort som har ett fängelsestraff bakom sig på grund av agressionsproblematik. En person som blir stämplad av sin omgivning på grund av handlingar i det förflutna och får ta de arbetet som anvisas. Som kanske släppts på villkorligt och måste rapportera in till en övervakare.
Någon som vill göra bättre ifrån sig, och som kanske kommer att misslyckas och trilla dit igen. Jag vill utforska negativa humörsvägningar och att inte ha makten över vare sin nutid, sin framtid eller sitt förflutna.

Att träna när viktkontroll är irrelevant.

Jag är en tränande människa.
I skolan hade jag stora problem med gymnastiken och när jag väl hade haft min sista gymnastiklektion i tvåan på gymnasiet ville jag aldrig träna igen. Träning var för mig förknippad med obehagliga kroppssensationer, en känsla av inkompetens och hopplöshet.
Vissa sporter var något roligare, till exempel innebandy och basket. Men det är lagsporter som kräver att man har någon att spela med. SådantJ är svårt att åstakomma på en liten ort. Det tog mig ungefär 6 år utan idrott i mitt liv, även om jag alltid tyckt om långa promenader och ofta tar mig fram till fots.

Då, efter sex år skaffade jag och min partner gymkort, jag med studentrabatt. Det var ändå ganska trevligt att gå till gymmet. Jag hade ett träningsprogram, som alltid inleddes och avslutades på konditionsmaskinerna, men mest tyckte jag om maskinerna som tränade styrka. Gymmet hade en bra dusch och en väldigt fräsch bastu. Jag pratade mat och träning med nästan alla, oavsett om de ville det eller ej, samt åt tillskott och proteinpulver.
Men jag märkte inte någon egentlig skillnad på min kropp. Kanske var jag något starkare, men jag har alltid varit någorlunda stark när det kommer till tunga lyft. Först efteråt när jag tittat på bilder kan jag se skillnad på min kropp.

Sedan låg träningen nere länge. Jag och min partner märkte på mig att jag blev allt mer inaktiv och att motlut på vägen hem kunde ge mig ordentliga problem med andningen. Jag kunde gå långt, men det skedde i maklig takt.

Så, när mitt första barn var några månader gammal, i november 2009 började jag springa. Syftet var allt annat än att gå ner i vikt. Jag hade kommit i kontakt med fat acceptance under året innan och även om jag alltid tyckt ganska bra om min kropp, var det först nu jag verkligen accepterade den fullt ut. Jag skänkte bort kläder som var för små för mig och började köpa byxor som var i min riktiga storlek, och inte det minsta paret jag ändå kunde stänga.

Och jag läste ett blogginlägg skrivet av en feministisk aktivist som sprang, som beskrev hur löpningen fick det att kännas inne i kroppen. Löpning, som även om den krävde att jag la pengar på dyra skor, inte behövde några medlemskort eller en att jag åkte till en speciell plats. Jag började springa, inte för att jag den här gången ville gå ner i vikt, ett mål jag kunde lyckas eller misslyckas med. Jag började springa för hittills i mitt liv var det en sak jag inte hade kunnat och jag ville se om jag kunde.

Och jag kunde. Nackdelen med att motiveras av viktnedgång är dels att ett misslyckande kan göra att jag tappar motivationen, att löpningen då inte är målet utan bara ett medel för att nå målet och att viktnedgång är ett långsamt och inte särskilt belönande rörligt mål. Det är helt enkelt inte en bra motivation. Istället tränar löpning och tyngdlyft jag för att:

* Sänka min vilopuls och mitt blodtryck, något jag kan mäta hemma.
* Hålla min astma i schack, något jag känner varje dag.
* Ge mitt immunförsvar de bästa förutsättningarna, vilket leder till färre sjukdagar vilket ses på min lön.
* För att springa snabbare, eller längre, eller längre på en vecka än vad jag gjorde förra gången. Detta ger en app på telefonen mig feedback om.
* För att utvecklas och göra sådant jag aldrig gjort förut, en gång var det att springa 5 km utan att stanna, idag är drömmen istället en mil.
* För att kunna springa fort på lajv.
* Få starka ben som bär mig även genom vardagen.
* Få starka axlar så att dessa inte går sönder i jobbet eller när jag bär mina barn.
* Stärka min muskulatur runt ryggraden så att denna inte går sönder i jobbet.
* All den extra energin träningen ger mig gör mig ännu mer aktiv i vardagen, vilket gör att jag kommer ännu mer i form. Att gå till affären är inga problem, jag äger världen på ett helt annat sätt idag.
* Om jag är stark och snabb har jag en större chans att hävda mig mot andra människor som kanske vill mig illa. Vilket gör mig modigare.

Många av mina skäl ryms inom Health at Every Size, snarare än mainstream-motionskulturen som i mångt och mycket säljs in med utseendet som argument. Jag önskar att jag kan peppa andra till att röra sig på njutningsbara sätt, för att dom vill och inte för att dom upplever att dom måste.

6 timmars arbetsdag - föräldraförsäkringen

OBS heteronormativt inlägg.

Jag stöder idén om 6 timmar arbetsdag som ny standard.

Vi har dock vissa rättigheter redan idag som jag anser att män underutnyttjar. Föräldraförsäkringen ger de av oss som har små barn och har anställning rätt att arbeta 75%. Detta kan tas ut som en 6 timmars arbetsdag. Detta är möjligt fram tills att det yngsta barnet fyllt åtta år eller gått ut första klass på lågstadiet.
Detta kommer att påverka storleken på vår pension, men det finns något som heter barnårsrätt, som minskar den påverkan detta får på pensionen. Tjänstepensionen, som många av oss får, ingår dock inte i den allmänna pensionen och skyddas inte av barnårsrätten. Barnårsrätten är dessutom begränsad till barnets första fyra år samt kan bara användas av en av föräldrarna.

Det vänder jag mig emot, nästan alltid när sådana här åtgärder bara kan nyttjas av en förälder åt gången så brukar det leda till att det främst är mamman som arbetar mindre och tjänar mindre. Nu kanske barnårsrätten skyddar pensionen något, men hon kommer ändå att ha tillgång till mindre pengar i nuet än vad pappan har. De behöver ha en modell för hur ekonomin ska fördelas i nuet oavsett om de är sammanboende eller ej.

En annan sak man kan tänka på och som kan användas för att ge partners med olika inkomster en jämnare pension är att man kan föra över premiepensionspengar från den som tjänar mest till den som tjänar minst. Ofta tjänar ju den som tjänar mest, mest för att den får möjlighet till detta genom att den andre ger service i form av att ta hand om hemmet och barnen.

Rätten att arbeta deltid när man har små barn underutnyttjas av män. Svenska pappor tog 2011 dessutom bara ut 24% av föräldrapenningsdagarna. Det är en siffra som stått och stampat ett tag nu.

År 2011 arbetade 68% av alla sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år heltid och 32 % arbetade deltid. Motsvarande andelar för männen var 90 respektive 10 %. Det här alltså räknat på alla, inte bara på mammor och pappor. Statistiska centralbyrån hade uppgifter men de var uppdelade på barnens åldrar och jag vill ha på alla förvärvsarbetande mammor och pappor.

Jag arbetar 90% och det är för att jag har små barn.
Min partner, som är man, arbetar 80% och det är för att han har små barn.

Så. Hur mycker arbetar du och varför?

Undviker du reklam?

Reklam! (vegansk Omega 3)

Reklam får oss att överkonsumera. Den är skapad för att skapa åtrå efter en specifik produkt. Alla påverkas. Jag påverkas och det enda sätt jag ser att minska den påverkan är att minska mängden reklam jag exponeras för per dag.
Jag ställde en fråga på facebook om vilka strategier folk använder för att minska mängden reklambudskap de möter var dag. Mina egna är som följer:

• Lyssnar på reklamfri radio, främst Public Servicestationen P3. Betalar också TV-licens.
• Stänger av ljudet när det är reklam på TV.
• Prenumererar ej på varken tidning eller magasin.
• Har en skylt vid brevlådan där jag tackar nej till reklam.
• Tar ibland alternativa vägar till fots.
• Har ej fast telefon, lägger på när jag får säljsamtal på mobilen.
• Använder ett tillägg i webläsaren som blockerar reklam på webbsidor.

Tips som inkom från mina vänner var:

• Nix-registret, som man använder för att tacka nej till säljsamtal.
• Inte ha TV.
• Säga upp reklambrev till eposten.
• Pirata media.
• Betala för Spotify.
• Restriktiva inställningar på Facebook