söndag 29 december 2002

Tillbaka

Tillbaka från Skåne och Arvika.
Psykbryt= totalt 3 gånger.

Hell is other people.

onsdag 18 december 2002

Killar och sex

En av besvikelserna med vuxenlivet är en av myterna som det gick hål på. Män är inte alls ”egentligen bara intresserade av att knulla”. EGENTLIGEN är dom bara intresserade av datorspel! Det är lite patetiskt, men flera av mina vänner upplever samma sak. I början av förhållandet är det mycket knull, men sen vinner alltid datorn i slutänden.

Vad är detta? Vad beror det på?
Jag tror definitivt att jag har mer sex än de flesta har efter sex månader men jag känner ändå att jag konkurrerar med datorn.

Fortsätter att tänka på ”kvinnan mot världen”. I Bitch står det ”De flesta kvinnor behöver inte indoktrineras i läran om att inte skada andra, utan i läran att sluta skada sig själva” angående kvinnligt självförsvar och kampsport.
Dessutom vägrade Hannah (Westin?) och Tilde de Paul att kalla TV-programmet Bitch för bitch i några av sina reportage. De såg de som en förolämpning mot sig själva och andra kvinnor. Jag tycker att de borde tagit ordet i egen mun och gjort det till sitt eget. För mig har Bitch alltid varit ett positivt ord. Det är en kvinna som gör som hon vill och skiter i om det blir omtyckt.
Dock hatar jag tolkningen Babe In Total Control of Herself. Varför måste jag anstränga mig för att vara en Babe (=skitsnygg, jättesexig) och varför skall jag ha total kontroll över mig själv? Det där liknart alltför mycket syndromen för Anorexia Nervosa.

Jag försvara min rätt att ha fett hår, trasiga kläder, beläggning på tänderna och trasiga skor. Jag försvarar min rätt att klia mig på offentliga platser, svära för mycket, säga knulla och vara otrevlig när jag har en dålig dag!
Jag vill inte ursäkta mig själv, det är ni andra som ska ursäkta mig!

Känns det här igen?
Att kvinnor som klagar ”gnäller” och är satmaror medans män bara är konsumentmedvetna eller ”har haft en dålig dag”.

tisdag 17 december 2002

Sexhandel

Svensk polis beräknar att 200 till 500 människor om året säljs till Sverige, i stort sett alltid för sexuella ändamål. Det här är unga kvinnor och flickor som fråntas sina pass och tvingas till prostitution i lägenheter och skåpbilar.
Många blir våldtagna gång på gång av dem som köpt dem för att ”köra in” dem och bryta ner dem mentalt.
En kvinna kan säljas flera gånger vilket gör henne mer värd än knark för handlarna, som tjänar stora pengar och riskerar låga, om några straff alls. Priset för en kvinna i Europa uppges ligga mellan 4 000 - 20 000 kronor. Ett pris som du, eller jag skulle ha råd med!

Människohandelns utbredning har samband med fattigdomen och ojämlikheten i de länder som kvinnorna kommer i från. Om kvinnor hade tillgång till hälsovård och kunde komma ifrån en familjesituation byggd av våld, vara delaktiga i samhällsbygget och demokratin, skulle det inte finnas samma underlag för att rekrytera kvinnor till människohandeln.

Samtliga fakta hämtade från http://www.iktk.se/.


Läs även:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article110499.ab
http://www.aftonbladet.se/wendela/article91029.ab
http://www.aftonbladet.se/wendela/article90756.ab
http://www.dn.se/ledare/signerat/efter-lilja-4-ever-kan-ingen-blunda-1.109181

söndag 15 december 2002

Kryper

Det kryper i kroppen. Det är så hemskt och jag vet redan nu att jag måste gå vidare. Nytt jobb alltså. Med all den stress som följer och tvivel på min egen kompetens. Var skall jag finne ett jobb där min kompetens inte ifrågasätts? Jag trivs inte på kvinnodominerade arbetsplatser. De verkar alltid hitta sätt att kritisera mig på. Hela bekymret får mig bara att vilja krypa in i dvala och inte vara någon till besvär under en lång tid.
Jag kan inte be till gud för jag är inte troende, men kan något ge mig pengar så jag slipper mina skulder?

Jag skulle kunna tänka mig att bli författare och ta det som jag lärt mig hittills och fästa det på papper. Det som jag hittils skrivit har mestadels varit på Engelska så när jag tänker på berättelser, tänker jag på engelska

fredag 29 november 2002

Slumma

Jag har kommit på att jag verkligen gillar uttrycket ”att slumma”. Att slumma är att göra saker som man egentligen är för bra för, men då kraven är låga och omgivningen sunkig har man ingenting att leva upp till och kan slappna av.

För övrigt ska jag gå och se ”Die another Day” med Jonny kl 21.15. Vi tänkte ta en matbit först, på en indisk resturang som ligger i Nordstan.

Fick veta att utbölingar kaller hela jävla Nordstan för Femmanhuset, så när jag skulle hämta Kaijn i onsdags letade jag igenom HELA femmanhuset på jakt efter en SE-Bank innan jag insåg att den låg i Sexan-huset. Outbildade utomstadare. Ja, jag var ganska varm och irriterad när jag hittade, men jag kan inte vara irriterad på Kaijn. Hon har ett sådant härligt avväpnande sätt.
Vi åkte hem till mig och vi kädde ut henne till disco-diva i leopardblus och horstövlar. Hon ska på Maskerad ikväll nämligen och lånade kläder redan då.

onsdag 20 november 2002

Jag kan inte säga

Jag kan inte säga att jag hatar mitt jobb. Hat är för starkt. Sen senast har jag börjat jobba på Cafe Flygarens Haga vid Valand och varje dag går jag upp klockan fem. Varje kväll får jag Ågren för att jag måste gå och lägga mig och jag vågar inte åka hem till någon på vardagskvällarna. Jag måste ju ändå i säng så tidigt!
Dessutom ställer min chef otroliga krav på mig och ger mig inte bekräftelse jag behöver på att jag gör ett bra jobb. Som jag målar fan på väggen får jag för mig att jag ska få sparken var och varannan dag. Dessutom jobbar jag tio timmar om dagen, lunchrast bara så lång tid som det hinns med att sitta ner.

onsdag 9 oktober 2002

Marritt

Jag vaknade i en toppmodern lägenhet med minnesförlust. Gardinerna var fördragna framför alla fönsterna. Jag mådde mycket märkligt. Gick ut i köket. På köksbänken låg en lång lista som hette ”Månadens leverans”. Det var en massa mat på listan, det började med Coca Cola. Längst ner hade någon skrivit under med ”Sandra”, fast det var min handstil.
Öppnade kylskåpet för att kolla om sakerna verkligen fanns där, då jag var mycket sugen på Cola. Innehållet i kylen var fruktansvärt äckligt. Den var fortfarande kall, men osten omgavs av en grön halo av mögel och havremjölken var en stinkande slemmig söja i botten på paketet. Jag ryggade tillbaka av äckel, men lyckades peta loss en Cola-burk som jag sköljde i vasken innan jag öppnade den.

Jag mindes i det här läget Jonny, väldigt distansierat dock och undrade varför jag flyttat till en ny lägenhet så snart. Hittade en spegel. Mitt utseende såg bekant ut, jag liknade Sandra Bullock. Mitt huvud gjorde väldigt ont.
Efter att jag druckit min läsk lämnade jag lägenheten. Istället för att komma ut utomhus befann jag mig i vad som liknade ett enormt shoppingcenter. Det fanns träd planterade utmed huvudallen, men de så torra ut, som om bevattningsystemet gått sönder. Tog en rullstrappa ner till ”grundnivå” så som jag uppfattade det. Inte en enda annan människa var närvarande. Såg en skylt : ”Utsiktsplatttform”, följde pilarna och hamnade i ett litet rum med panoramafönster och därifrån såg jag at...

...vi var över tiotusen meter ovanför marken. Från min utsiktspunkt utanpå skrovet kunde jag se att farkosten Var enorm, nästan samma storlek som skeppen i ”Independence day” och skrovet var likadant. Jag befann mig i en svävande stad. Inte nog med att höjden och min utsatta situation gav mig enorma äckelkänslor, plötsligt började en antal röda lampor blinka överallt, det small till som om någonting brustit utanför skeppet och jag såg hur vår lutning mot jorden blev fruktansvärt...fel. Accellerationen gjorde mig tyngdlös och jag viftade förtvivlar med armar och ben, helt övertygad om att jag skulle dö när vi väl slog i jorden.
En fruktansvärt slag mot solarplexus, ett vinande ljud och ett bländande ljusken och sedan rop:
”Ytterligare en vid liv här borta!” Händer greppade mig, drog mig från spillrorna, klappade på mig och försäkrade att allt skulle bli bra när de plötsligt tonade bort och åter igen ersattes av rummets panoramafönster där jorden låg under mig.

”Tack för att ni deltagit i denna övning. Er poäng: 0. Tänk på att söka er till räddningskaplsar som befinner sig i mitten av Aeroplazat. Ha en bra dag.”

Jag flydde från utsikrummet. Fortfarande vimmelkantig. Törstade efter mänskligt sällskap. Allt är dock fortfarande lika tyst och dött i Aeroplazat. Jag skriker. När jag väl slutat hör jag hur någon snyftar. När jag undersöker ljudet hittar jag en liten flicka. Inte heller hon har några minnen, men hon har varit vaken flera dagar längre än jag och har gjort upp sin bostad i en vidsträkt mataffär. Hon har tydligen också drabbat av ”störtningssimuleringen”, faktiskt flera gånger redan. Det är en återkommande mardröm som drabbar oss, och var gång måste vi söka oss till kapslarna eftersom vi inte kan skilja visionen från verkligheten.

Ibland kan jag tycka mig höra andra människors röster. Nästan se de som levde här, eller var menade att leva i Aeroplazat. Hur de går från hylla till hyllla. Från Ris o Korn till mjölkdisken. En gång när visionerna varit tillräckligt starka står en man kvar. Han visar sig vara ett hologram, en sorts butikskontrollant som startat upp eftersom vi varit i butiken mer än ett dygn. Han är harmlös även om han skrämmer flickan, och hans AI är inte avancerad.
Efter någon vecka får jag se lägenheten flickan vaknade i. Från ledtrådar där inne får jag veta att hon är en robot. Jag försöker att inte visa henne min förtvivlan men när tillfälle ges går jag in på toaletten och skär mig själv. Jag blöder rött. Det är en lättnad...

Jag är den enda mänskliga varelsen här uppe. Totalt ensam förutom en robotflicka. Jag ser ut som Sandra Bullock. Jag minns inte vem jag är. Jag vet inte om jorden är öde och kal. Jag vet inte vad som hände med människorna här. Störtningsimuleringen visar gång på gång hur fruktansvärt det är att störta.
Att störta.
Störta för att lämna ensamheten.

Rasera luftslottet.

onsdag 25 september 2002

Trassel

Att det ska vara så svårt att föra borsten genom knullrufset om morgnarna, i den här takten blir jag knappast klar i tid till jobbet. Solen skänker sin strålglans över Hisingen, men jag betvivlar starkt att det är särskilt varmt utanför ytterdörren. Mc-jackan i blått läder har kommit fram ur garderoben och inte ens den räcker särskilt långt om kvällarna. Förvisso brukar jag njuta av hösten, men det är när den är betlygit långsammare i sitt antågande.

Frukost: Löskokt ägg som Saras mamma gett oss: 0 kr.
Oboy på Oatleys havremjölk

Lunchlåda: 1 pkt Nudlar och några skivor falukorv.
Bröd

Måste komma ihåg att köpa kattmat på burk idag. Saga ratade falukorven. Som tur är finns det 130 kr kvar att ”kattpengarna” som Sagas ägare ger mig.

Tillbaka från jobbet: 110 kr kvar av kattpenganra, dessutom verkar kräket gilla lågpriskattmaten jag inhandlade. Gott.
Sitter och funderar på om pojkvännen hinner hit i tid till ”Vem vill bli miljonär” och om fattiga ridare är dagens mat-alternativ

tisdag 24 september 2002

Fattigdom

Jag beger mig raka vägen in i fattigdomens mörker med allt det innebär av budgeteringar och ”riktig mat”. Fast nu tänkte jag krypa till kojs brevid en riktig karl.

lördag 9 februari 2002

Drömde att jag hade cancer i ansiktet.

Drömde att jag hade cancer i ansiktet.


Apoptygma berzerk, Mourn

Lost in the depths, the depths of your eyes.
I couldn’t resist, why should I?
I want to relax, I want to feel free.
I want to be you, you want to be me.

I look at you, I look at your face.
You took my hand, just in case.
Forever with you, you’re all I can see.
Now I am you, do you want to be me?

Why are you always hiding?
Why are you always mourning?


Vill jag egentligen vara social? Eller vill jag helt enkelt inte gå hem om eftemiddagen? Varför tänke jag ens på dom här frågorna? Depression dyker upp och försvinner och jag har ingen aning om dom är ”naturliga” eller beror på p-pillerna.
Få saker är roliga och mat smakar sämre igen. Under julhelgen var mat väldigt gott, men inte nu längre. Sinnena blir fadda igen och jag kan inte tänka positivt.
Har dock ”landat” på en någorlunda stabil nivå så allt känns inte bara som skit, utan jag står ut.

Fast min favoritsyssla just nu är att ligga och lukta på Jonny, känna hur han andas och somna. Jag behöver veta att han finns där när jag sträcker ut armen för att röra vid honom. Smeker hans skuldra ovanpå täcket och lugnas.

Gick till Café Talang genom snömodden som så smått börjat smälta. Den var färgad brun av jord och salt. Mina fodrade gummistövlar lät *svish* *svish* *svish* och fastän det var mitt i stan var ljudet av bilar och folk avlägsna och dämpade. Välkomnades av Åsa som var glad över att hon snart är utexaminerad journalist.
När Café Talang stängde drog vi tillbaka till mitt jobb och drack sprit. Runt åtta tröttnade jag och stack hem.
Röjde i röran och letade upp Martin Eklövs vita linser som tappat bort. Han skulle följa med Hampus hem och hämta dem så jag är väldigt glad att jag fann dem. Någon gång sedan jag tog hit dem hade de hamnat bakom skohyllan av alla ställen!

Nu, klockan 22.18 är jag mest trött och väntar på att Jonny ska komma hit efter att han varit hemma hos sig och tvättat. Blev inte onykter. Det krävs en del sprit för att jag ska komma någon vart när det gäller fylla.
Ska borsta tänderna och ta på mig den gråa morgonrock som Jonny gav mig i Julklapp.