lördag 22 september 2007

Precis som Sara, du är vad du äter.


Frukost 7:30: Två extremt grova mackor med omega 3-brikad leverpastej. En kopp svart kaffe.
Tre bitar minchoklad.
Lunch 11.10: En burk Gulasch med en klick låglaktos gräddfil.
Mellanmål ca 16:00: En påse nutrilätt

Fången



Jag har inget namn.
Jag är Falk. Jag är Lejon. Jag är Ulv. Jag är Orm. Jag är Jungfrun av Toulonne.
Som medlem av Förbundet.
Ditt blod för Cordovien. Cordovien för ditt blod. Stå upp soldat, och var helad. 


Jag återvänder till de mina i Mariac efter strider då fångar tagits. Fångar jag minns från Bartol. Fångar vars fånge jag varit. Det erbjuds mig, Salens representant erbjuder mig att se deras död. Att hela marken, att rena den efter att deras blod spills. Jag tvekar, men sen hör jag Albin Vargtass röst. Om han går dit, så är jag trygg där. Min Väktare, Vivianne D´Rouge, protesterar min intention att lämna byn så snart efter att jag tagit ut mig men ger med sig. Vad annat kan hon göra? Hon greppar sin yxa och följer. Det är kallt i skuggan. Det är varmt i solen. Snart kommer någon att dö. Det är någon i skogen, sägs det. Vivianne D´Rouge greppar min arm. Hennes onda aningar hade kunnat rädda mig. Men följet fortsätter framåt. Jag tänker på Albin, på Grianne. Av skam kan jag säga att jag tänkte på fångarna, att de inte måtte slippa mellan våra fingrar igen. Snart kommer någon att dö. Jag hör paniken i deras röster. Verkligen. Jag hör den. Men det är som om benen ville växa fast i marken. I ögonvrån syns en svart kåpa fladdra förbi allt medan Cretzarnas skott brinner av. Grianne är mellan mig och Mariac, hon är framför mig och kommer att klara sig. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, hjälpa någon av mina landsmän. Hålla deras händer och dra bort paniken från deras röster, sakta deras hjärtas slag. Jag är inte här och nu. Ett skott fäller mig till marken och kroppen faller framåt. Jag står förvirrad över den vita skepnaden där den ligger. Vad gör jag, utan kropp? JAG ÄR HÄR! Men jag glider bort?.att det var så enkelt att släcka cordoviens hopp. Var är Albin? Var är Viv? Det är jag som kommer att dö. Svart. Rött. Den Cretziska prästen står på knä, lutad över det vita där det blöder på marken. Letar han efter något? Hans händer söker, det enda ögat irrar. Så får det kontakt, han SKRIKER och det skriket växer, lever, reser och hoppar från kropp till kropp och ger från liv till liv. Det tänder, vrider, biter. Vägrar släppa. Hud och kött pressar hagel från vävnad, avvisar det dödande skottet. Hugger tag om det som var på väg bort och drar tillbaka in i köttets fängelse. Jag är fånge igen. De Cretziska hundarna ställer mig upp utan pardon. Det är då jag ser Viv ligga nedgjord och tårarna börjar att rinna. Jag kan inte se om hon lever, om hon andas än. Aldrig borde jag gått hit. Aldrig borde hon fått lida för mig. Var är Albin? Jag se honom inte någonstans, men jag hör honom inte heller. Snabbt ska det gå över hygget, de håller upp mitt huvud med en dolk, eller svärd. Jag ser inte var jag sätter mina fötter, ej heller vad som händer. Jag hör endast ropen. Mina Cordover förföljer Cretzerna hack i häl. Än finns det hopp, om än så litet, men var gång jag försöker sakta ner, eller Cordoverna kommer för nära hotas mitt liv av en klinga mot halsen eller ett krutvapen mot min panna. ?Om ni kommer närmare dör hon!? Ett svärd smeker min högra sida, river upp klänningstyg och rispar hud, lagom mycket för ett ytligt men ymnigt blödande sår. Ett kvidande, ett skri kastar sig över mina läppar. Dom skär mig i armen på samma sätt, utan att stanna upp, utan att sakta in. ?Skär av en bit av hennes öra!? Det blir gjort. Ansiktet kommer härnäst, lovar dom halvhögt. Det är svårt att avgöra om hotet är menat för förföljarna eller för att se till att mina motsträviga fötter fortsätter framåt. Jag kan inte tillåta det här. Jag kan inte låta soldaterna se mig dö. Jag kan inte låta det vara deras fel. Men det finns inga krafter kvar och något?NÅGON?.manar mig nu framåt med varje steg jag tvingas till. Och denna någon blir bara starkare, som om den åt av min rädsla.

Pilar. Pilar viner överallt. Över våra huvuden. Jag känner igen ljudet av hur de klyver luften. Döden från ovan. Men jag är för svag och för omtöcknad och jag faller vänster, när jag menar att rycka undan åt höger. Klänningstyget är kladdigt av blod utmed hela vänster sida, och det rinner ner i stöveln. Rännilen från örat har kallnat, som om någon gråtit mot min kind. Och en av pilarna träffar mig, istället för de som släpar mig framåt. Jag hör Cretzarnas upprörda röster, deras förvirring. De ar ett virrvarr av tyger och färger för mig nu. Individer byts ut, jag kan inte avgöra vem som är vem när de flyter ihop i mitt förvirrade huvud.
"Snabbare!"
"Framåt!"
Det är samme man som ryter hela tiden. Än hotar han att skjuta mig, än sina kamrater, som för att hetsa dem och driva dem framför sig. Det är knappt så att de som är beväpnade hinner vända sig om för att fyra av krutstinkande skott mot de förföljande falkarna. Jag behöver inte ens försöka göra mig tung. Jag är tung. Mina fötter lyder mig inte. Men ändå fortsätter vi framåt. Gulnat, halvlångt gräs blandas med stubbar, stenar och upptrampad lera.
"Det går inte, hon orkar inte!"
"De är oss hack i häl!"

Jag är falk. Jag är Ulv. Jag är fler än de Cretzer jag driver, likt villebråd framför mig, och jag kommer helst säkert att besegra dem och återta den fånge de tror sig ha.
Men det blir inte så.
Skogen forsar förbi Cretzarna, det är som ett dån inuti mitt huvud. Min puls är som åska i mina öron. När det ljusnar ser jag det fruktansvärda som får mina fångvaktare att jubla. Deras förstärkningar är här. De ser det som att deras gudar är med dem. Jag faller mot den enda gud jag känner till. Den enda som existerar och den enda som kan hjälpa. Jag önskar att jag kan bli ett med marken, men den hårda landsvägen, piskad av regnet är bara tyst och stum. Någon ser till de skador som åsamkats mig. De hånar falkar och ulvar för pilen när de gräver ut den. Jag skriker och någon trycker en trasa som luktar starkt och sött över mina läppar och näsa. Ska jag andas kan jag inte undvika den starka aromen som överväldigar. Armar och ben blir behagligt tunga och alla skador verkar långt, långt borta.

Jag är så trött.

Kent - Ingenting


I Hagnestahill blinkar TV-ljusen Jag gör vad jag kan Drömmer mig bort I Hagnestahill Bland dem identiska husen Rycker vi till Reklamen avbryts för sport Ingenting Först kom ingenting Sen kom ingenting Sen kom ingenting Men ingenting är (ingen, ingen, ingen, ingen) Dem jävlarna tog oss en efter en Dem ljög och bedrog oss med sanningen Dem jävlarna tog min älskling där Från krönet av kullen kan jag se Min förlorade värld Jag ska göra nånting Jag ska slå er med häpnad Gå över en gräns Jag ska bryta mig ut Jag älskar dig så Som att vara beväpnad Och under belägring Kan jag skjuta dig ut Ingenting Först kom ingenting Sen kom ingenting Sen kom ingenting Men ingenting är (ingen, ingen, ingen, ingen) Dem jävlarna tog oss en efter en Dem ljög och bedrog oss med sanningen Dem jävlarna tog min älskling där Från krönet av kullen kan jag se Min förlorade värld Ingenting Först kom ingenting Sen kom ingenting Sen kom ingenting Men ingenting är (ingen, ingen, ingen, ingen) Dem jävlarna tog oss en efter en Dem ljög och bedrog oss med sanningen Dem jävlarna tog min älskling där Från krönet av kullen kan jag se Min förlorade värld

fredag 7 september 2007

Jobbigt


Varför säger ingen precis de rätta sakerna? De där som bryter igenom mitt stumma skal. Jag vågar inte titta ut för jag är rädd för vad som händer då.
Varför bryter jag inte ihop? Rädslan. En övertygelse om att absolut inget blir bättre då.
Inatt tänker jag sova. Jag lyckades faktiskt duscha, hemma till och med, och föna håret med mousse i. Just nu har jag det uppsatt i små "knorvar" så att det ska bli lockigt imorgon. Inte för att det spelar så stor roll, ska ju bara jobba ändå. Men jag har en sak som funkar för mig, och det är mitt utseende, så länge jag tar hand om det.

Handledning i Borås.


7:10 Gå upp, gå upp, gå upp. Urk. Ingen tid, ingen macka. :( Packade smältost i väskan.
7:26 Lämnade hemmet. Jonny gosade fortfarande i dubbelsängen.
7:36 Spårvagn till Nordstan
7:55 Har en kvart på mig tills buss 100 går till Borås. Känner för att kräkas. Köper dyr-frukost på stationen.
8:10 Bussen avgår från Göteborg. Träffar min uppsatshandledare på bussen. Vi pratar TV-spel rent allmänt. Trevlig prick.
9:05 Bussen framme. Går med handledaren upp till skolan.
9:15 Framme vid Högskolan i Borås. Åker upp till studievägledaren. Trösterikt. Men jag minns knappt vad vi pratade om.
9:55 Färdig hos Studievägledaren. Går till biblioteket och kollar mailen.
ca 10:10 Min uppsatspartner kommer. Jag känner för att kräkas av nervositet. Vi tittar på böcker. Panikkänsla. Bestämmer oss för att ge en bok från början en ny chans och lånar varsitt exemplar.
11:00 Lunchrestaurangen serverar Tacobuffé. Jag äter två tredjedelar av en soft taco. Glömmer att ta lök. Känner för att kräkas. Vi handlar i kiosken och går upp till datorsalen. Jag skriver en sida teori. Lite bättre känsla, men har stark misstanke om att det bara är dravel jag skrivit.
13:00 Möte med upssatshandledaren. SUPERSPÄND. Vita knogar. Pladdrar.
13:30 det är över. Vi har lite nya idéer. Har dock precis missat bussen. Skiljs från Olle och går till skönhetssalongen och får en manikyr. Tänker att det är bra att belöna sig själv och att det ska få mig att slappna av. Det funkar sådär. Gör även en hudanalys. Huden ser bättre ut än vad jag trodde.
14:55 Buss från Borås. Somnar inte på bussen.
15:50 Framme i Göteborg. Går och handlar på Lindex Favourites. Hårmousse, två par strumpbyxor, puder och ett par knähöga svarta strumpor. Sen åker jag hem.


18:39 Har lite svårt att minnas vad jag gjort här hemma.

måndag 3 september 2007

Fortsatt arbete med Jungfruklänningen.


Ikväll har jag sytt på kantbandet på den andra klockärmen på Jungfruns nya klänning. Jag har dessutom sytt på de två smala ärmarna som ska sitta inuti. Tyvärr hamnade den ena ut och in och måste vändas. Men på den andra har jag sytt på alla fem knapparna samt sytt två av knapphålen. Det är meningen att ärmarna skall knäppas efter att man tagit på klänningen.

söndag 2 september 2007

Talulah Jezebel: Numbers 32:23


It hurt. It hurt and she was scared.
The gaping wound burned like fiery ice. She had missed the knife in his hand and then the smelly man had cut her. Even stabbed her. She didn't say anything, as there was nothing to say. Talulah pressed her hands hard against her stomache, there was a strange and revolting taste in her mouth. Blood still oozed out between her fingers.
And she was afraid.

Try not to run.
Don´t try to run.
I'll catch you.
I'll catch you anyway. 


Talulah rarely left the club. She had no reason to do so. Sally surely didn't trust her to run errands. And the garbage cans were right outside the back door. Now, for once, she was outside on the streets. Star had made a real effort into making her look pretty. She had applied all kinds of makeup, done her hair and lent her a nice dress. For an hour Talulah had felt pretty and normal. And now the man had put a big, gaping hole in the dress and she was making a mess out of it. The stain was still growing. It hurt.

Give me the money. 

Please she whispered.

Why did you have to go and be difficult? Give me the money! 

She clutched the bag, the little brown paper bag that held everything she had on her that day when she was found behind the club. The authorithies. She had finally found the courage to go to the authorithies. And he took it away from her. The bag. The courage.

Please 

Her blood was hot on her stomache. Star´s dress was ruined. She dropped the bag on the street. She fell to her knees top try to find it again. She was afraid, things were getting blurry. Then came the light. The voice.

Do not kill. Do not rape. Do not steal.
He's overstepped the boundaries. 


With every breath came the fire in her lungs. But still, she forced herself to a standing position. She could hardly se him, yet tried to face him. The smell helped.

No.
Please go away.
Please. 


And in the light, there is a shadow, and the shadow is an embodiment of everything the robber has ever done wrong. His misdeeds and wrongdoings. His murders, rapes, and thefts. And all the fear that he instilled in the hearts of others are turned back to his own black heart. His sin comes after him.

Numbers 32:23, "But if ye will not do so, behold, ye have sinned against the Lord: and be sure your sin will find you out." 

Talulah is not sure she heard it. But she believes she heard it, as she drifted of into unconsiousness. Her hand looses it's strenght, the bag slips out of her weakening grip. It could be over now.

But it isn't.
Not this time.


Reverend Hosaia couldn't let the girl be another body on his streets. But she won't be part of his flock, not quite yet. She will wake up again. At the hospital with lot's of stiches. She´ll run, like she always does. Doing so, she is forced to leave the precious little brown bag behind her. And with it the dream of finding her way back. The way back home. This is the point from witch Talulah herself counts her long way down into the darkness with Jesus.

Pray with me.
For Talulah.
For all of us kindred.

Herrljunga


Alice och Fredrik bjöd in mig till Herrljunga på fredagskvällen för att åka på Lions loppis i Vårgårda på lördag och söndag. Så efter jobbet gick jag hem och svarade på mail och begav mig sedan av in till grönsakstorget för att träna. Körde på hårt som ett djur och bastade en kort stund innan jag åt sunkig mat på Burger King och satte mig på tåget till Herrljunga.
Natten djupnade och mörknade där den susade förbi utanför tågfönstret.
Det var kallt när jag gick av, och upp på perrongen kom Alice och tog emot mig. Deras hus var stort, och fint inrett i en rolig engelsk och lantlig stil.
Hon hade gjort massor av föreberedelser för lajvet Krigshjärta.
Fredrik gjorde varma mackor som han la upp snyggt.
Bäddsoffan var som en extrabred dubbelsäng och Alice had lagt i en extra madrass så jag sjönk ner som en prinsessa för att snart drömma söta drömmar. Så blev det lördag.

Lions loppis hade nedräkning till kl 9.00, varpå de öppnade dörrarna och folk SPRANG in. Jag och Alice släntrade in sida vid sida. Hon pekade ut fem mattor och betalade 100 kr. Då fattade jag vad komma skulle.
Under de här två dagarna har jag gjort massor med fynd.

På lördag kväll lagade jag vitkålsoppa med frikadeller till Alice och Fredrik, mest för att testa receptet.

På slutet av söndagen gav de bort saker som annars skulle i kontainern. Jag räddade en gammal seriefavorit (Hjärteblod) ur grävskopan när allt skulle slängas! Nyskick!

Kom hem nu vid fem, dödstrött, med en bananlåda tung som stryk i famnen.