Vlog: Witches of Ästad Farm, Lazarus Larp and my Lipoma.

Trygghetsvärd på lajv - vad är det och vad gör dom?

Via Facebook fick jag en förfrågan om att berätta vad en trygghetsvärd på lajv är och vad som ingår i dess arbetsuppgifter.

En trygghetsvärd är en arrangör eller funktionär som är tillsatt för att skydda deltagare på lajvet från sådant de kan bli utsatta av från andra deltagare. Det kan gälla mobbing, trakasserier, sexuella övergrepp och övervåld. Övervåld i kontexten av lajv är ofta att man använt mer våld än vad motståndaren gett samtycke till inom ramarna för lajvet.
Andra namn på trygghetsvärd förekommer, bland annat ombudsman eller deltagarombud, eller deltagarkontakt eller att det finns en sjukvårdare som är mer inriktad på psyk. Dock har postitionen allt mer börjat kallas trygghetsvärd och vill man vara säker på att andra lajvare och lajvarrangörer förstår vad man menar kan det vara bra att ta upp att positionen även är känd som trygghetsvärd.

Här är en liten lista man kan utgå ifrån men man kan ändra runt i den som man vill på sitt eget evenemang.

Tips när du ska ha trygghetsvärdar på ditt evenemang. Listan kan också användas för deltagare som vill ställa frågor till arrangörsgruppen om vad som gäller i trygghetsfrågor på just det här lajvet.

• Om du har möjlighet, har gärna mer än en trygghetsvärd och gärna av olika kön. Men en trygghetsvärd är bättre än ingen.
• Trygghetsvärdarna ska ha arrangörernas förtroende.
• Trygghetsvärdarnas namn och kontaktuppgifter ska läggas upp officiellt online eller i deltagarmail så att alla deltagare vet vilka de är och var de befinner sig under lajvet och att de är officiella. Här kan det vara bra att berätta vad trygghetsvärden gör och inte gör.
• De ska inte själva vara sådana som är kända för att utnyttja andra, vara manipulativt lagda eller för att ha använt övervåld.
• De ska vara tillgängliga för samtliga deltagare.
• Någon av dem ska vara nåbar hela tiden från att deltagare anländer till området tills att alla lämnat det. Ibland kan en trygghetsvärd behöva ta ansvar för att följa upp ett ärende tex genom att maila folk efter lajvet eller berätta om en kränkning som skett på lajvet vid ett senare styrelsemöte om lajvet arrangeras av en förening.
• De tar främst hand om kriser och "obehagliga situationer och personer" medan sjukvården tar hand om rena olyckor. Ibland behövs både sjukvård och trygghetsvärd.
• En uppskattad praktisk hjälp är om de kan erbjuda en alternativ sängplats och en alternativ roll vid behov.
• De ska ha tillgång till en bil för att kunna köra folk till allmänna kommunikationer, detta kan ske i samråd med sjukvård på plats. Det måste inte heller vara trygghetsvärden som kör, men har man mer än en trygghetsvärd är det bra om den som deltagaren tog kontakt med kan följa med.
• De ska vara redo att tillkalla polis och har arrangörens stöd i detta.
• Jag anser att de ska ha rätt att avvisa personer från området och ha arrangörens stöd i detta.
• Jag personligen rekommenderar trygghetsvärdar att göra minnesanteckningar för eget bruk, på ett sådant sätt att de känner att materialet ej kommer att läcka. Minnesanteckningar kan hjälpa till om något behöver följas upp, till exempel av en förenings styrelse eller av polisen.
• Om trygghetsvärdarna dokumenterar av något annat skäl än i form av minnesanteckningar för personligt bruk är det bra om de har en viss koll på personuppgiftslagen.
  

Witchy photoshoot.

I'm the producer and photographer for the following pictures which I share alike with the models. It was freezing temperatures but all the models were very brave and resilient. This is a body positive photo shoot and no after work was made to change the way any of these women looked, only to darken pictures.

Reading the bones and runes.

Feeling the connection of the coven.

The witches seeing the sun of for the long night.

Worshipping Freya.

Worshipping Freya

Seeing the sun off.

The sun has set.

To spite the long winter a flame is started.

Ritualistic fire play.

These witches end the ritual by coming together before they extinguish the flame and accept winter. They call the corners and go back to their business.

.

Helgseminatiet Arrangera Tryggt har varit.

Förra helgen, 7-8 mars arrangerades Arrangera Tryggt i Västerås. Jag fick den stora äran att inledningstala.

Såhär stod det i inbjudan

"Varmt välkommen till ett helgseminarium i samarbete med Sverok, Medeltidsveckan och Studiefrämjandet, om hur vi som arrangerar lajv och medeltidsfestivaler kan maximera deltagarnas trygghet.

Under 2014 har det börjat pratas offentligt om övergrepp och gränsöverskridanden som skett under lång tid i lajv- och medeltidssverige, från sexuella trakasserier till våldtäkter och mordförsök (läs mer här:http://spelkult.se/vittnesmal/). Många arrangörer har reagerat starkt på detta. Man har ofta inte vetat om vad som pågått, och vill nu göra allt man kan för att konkret göra arrangemangen bättre och tryggare. Hur kan vi minska riskfaktorerna? Hur ska vi bemöta den som ber om hjälp? När får vi ingripa om vi misstänker att någon deltagare far illa?
Samtidigt uppstår svåra situationer när människor vågar berätta vad som hänt och ibland även namnge sina förövare: Hur ska jag som arrangör bära mig åt om jag själv eller andra vill porta en deltagare som betett sig illa tidigare? Vad är lämpligt, och var går de lagliga gränserna?"
Varmt välkomna önskar vi i projektgruppen!
Erik Holst
Mimmi Melkersson
Teresa Axner

Jag var bara lite nervös innan jag gick upp. Projektgruppen hade bara bett mig att berätta om facebookgruppen Larp Women Unite och själva nedtecknandet av föreläsningen hade jag gjort på tåget på väg dit. Öppningstalet/föreläsningen fick ett gott mottagande och folk uppskattade vad jag har kommit fram till. Det var även föreläsningar av RFSU och av kvinnojouren TROTS.
Över huvud taget var hela helgen väldigt givande och jag fick flera nya och hoppingivande kontakter. När vi strax innan vi skulle skiljas åt skulle säga vad jag kände sa jag att det kändes skönt att lämna allt mitt arbete mot övergrepp inom min hobby "vidare".

Jag hoppas att det blir en fortsättning på Arrangera Tryggt för att förvalta det arbete som har gjorts och för att bygga ett stabilt fundament att stå på.

Vlog + text: What a difference a day makes

So I'm slowly regaining my energy after that cold had me down. If you look at the video you will se me smile.

In todays Larps News.

I meant to have three Program items at the larp convention Prolog:

• The Larp Women Unite meet up for the Facebook group Larp Women Unite on friday 19-21:45 in 4:e Teatern
• ASMR och lajv (ASMR and larp) on Saturday 15:00-16:45
• ASMR och lajv (ASMR and larp) on Sunday 10:00-11:45

But a friend needed help at their program item on Friday 15:00-16:45 so now I'm substituting during Att jobba sig ur krisen (Working through the crisis) which is a workshop connected to the larp Hinterland. That larp is set during a Swedish apocalypse due to war and plague. Participants play characters who did not get picked, not deemed useful for their country, but somehow they survived in refugee camps and through plague. Now all they have is each other, no matter if they like it or not.

I also got asked if I really did want to be out of game group leader för the so called Salites at  Krigshjärta 7 (War Heart 7). And I said yes and found out what kind of game play we will be responsible for. Krigshjärta is a big boffer campaign I've been involved in for years. Salites are military morale officers and represents Salen (The Hall) which is a part of the government of the totalitarian society of Cordovia.

Also seen on Facebook, the gender reversed larp Sigridsdotter has released their roles.

Safer larps for young larpers - relationships between younger and older larpers

A safe place to rest.

Background information:
This is translation of the same post in Swedish
I have for some time now, and it's hard to pinpoint when I started become one of the people larpers in Sweden turn to when they want to talk about abuse, both sexual and not that they have been subjected to at larps or in larp related setting and relationships. Earlier during 2014 I brougt up the subject in a semi-public arena, a newly started Facebook for female larpers. This conversation soon lead to the article on Spelkult called A tsunami of testimonies

In this particular post my intent is to target a common situation that can be an indication of abuse or at least uneven power distribution. I mean when there is a considerable age gap between larpers. What I'm going to write will apply to many different situations, not just for larps but there is a lot of my readers that like when I relate what I write directly about larp and that makes it easier for them to recognize problem situations and to do something about them. This post is about people that larp and not about the characters they larp and is about what happens to their physical bodies no matter what character they are playing. The post is not about when two mature adults are playing a relationship where the characters have a considerable age gap between them. When I write relationship I mainly mean sexual relationships, both short and long.

This post also heavily relies on my ethic. I am more of an consequentialist and not as much as am ethics of the intent of actions. I care very little about what people where thinking and feeling about what they did. I am also group oriented and think a lot about what is good for groups of people. In this context, what is good for the group is to stop sexual abuse within the group and to attain that goal I am willing to sacrifice the opportunity for young people to have sex, even consensual sex with partners that a many years their senior. (as a sidenote one can add that this is not a personal sacrifice, I am 34 yo myself and not interested in teens, I lose nothing.)

Now, I know many of you prefer if texts about this are kept gender neutral, but this is based on a lot of stories about cases of abuse in the Swedish larp scenes which I got from the source and my audience prefers when I am concrete and stay close to the reality it is based on. I can say that the absolute majority of stories contains a much older man and a younger woman or a non-binary person with a feminine gender expression

If we turn to look at Swedish law the age of consent is 15 years old. But there is another factor that a lot of people don't know about and that is that it also states that if you are in the care of the older person or you have a relationship comparable to that, there is a higher age limit of 18. My ethics also tells me that although we agree not to break the law when it comes to consent this is only a low set bar. We are capable of, and we should, have higher set sexual ethics, high enough that we do not commit sexual abuse and then use excuses for ourselves.

As with a lot of other subjects this comes down to power and influence. A friend of min offered up the ethical guideline that if there is to be a sexual relationship between two people who are uneven in power and influence it is the person with less agency that should be the initiating part. That mean that the older person have to follow the lead of the younger person. But, a lot of people have a hard time to realize they have more agency, room for action than other people. Some people don't care when it comes to sex. Some don't care because they don't recognize undue pressure unless it comes in the form of physical constraint, the older person holding the younger person down. Some don't care because they simply don't care. If they want to do something to someone they will do it and other people will have to deal with the consequences.

Alcohol

Something organizers, volunteers and other larpers can be on the lookout about is how alcohol is handled at the game and at pre and post larp meetings. Alcohol can be present at larps that prohibits it. Alcohol is easily hid at most larps. It is poured into other containers. It is also very easy to hide inebriation in someone younger that 18 (drinking age in Sweden) by claiming they are just larping that their character is drunk. 

Be on the lookout for people that look young and that seem to be inebriated. See if someone you suspect have alcohol are providing someone who is younger than 18 with something to drink. You might call this high minded of me, but so be it. I know that it happens that people who are looking to have sex with a woman many years their junior uses offers them alcohol. Alcohol lowers your defenses and anyone who is not used to alcohol can quickly become more intoxicated than they planned. In addition, a person below drinking age who is given alcohol and accepts often feel they should be grateful. People with access to alcohol have the opportunity to build a influence based on this over people below drinking age who want that access to alcohol. A 30+ year old man giving a 17 year old girl a drink of whiskey or several helpings of wine.

Organizers: Think about what alcohol rules you want at the event. Be careful how you write them, inform participants about them in such a way that as many as possible know what they are saying. If a participant is below drinking age and seem to be intoxicated, bring them in and find out. You might not want to be the one who "tell" on them, but hey if they are below 18 they are kind of your responsibility now. If you have a mentor system in place, please bring in their mentor.

Volunteers: Read and learn the alcohol rules of the event by heart. Help other people know them and follow them. Don't be afraid to talk out of game with someone who seem intoxicated and you worry for them. If they are more sober than they seem in game, this should become obvious out of game.

Larpers: You know your own group best. Discuss before game what attitudes you will have towards alcohol in your camp. Get involved if someone is giving alcohol to a person below drinking age. Tell them out of game that that is not ok, nor tolerated. I know a lot of you drink no matter what the rules of the game states, but at least have some kind of ethics in place about what you think about getting teens drunk. I'm sure you don't want some asshole to take advantage of them.

In game relationships
I belive most subjects can be used in larping. However, a lot of the stories told to me by victims show that even though a lot of larpers have found wonderful relationships with people they played with at larp games abuse is also hidden beneath the alibi of larping. "it's just a game" is a common lie. If you choose to in game portray a relationshop with a larper many years your junior, please examine what the age gap between the two of you out of game look like. Is the younger one younger than 18? Younger than 15? Has the younger person finished High School? Is the younger person living on his or her own? My thoughts are a lot about maturity and the ability to care of yourself. The ability to withdraw from the in game relationship if it starts being uncomfortable. This look at maturity is not something I think should be used to excuse an extremely uneven age distribution. Someone who is 30+ shouldn't play an intimate relationshop with a 17 year old player just because "Oh, she is so mature!". If she is mature enough, she can play a intimate relationship with someone who isn't 30+ out of game. in fact I recommend it. Playing relationships of different kinds helps us mature.

I'm ok. Just larping.

Organizers: Even if you are organizing a larp where you do not provide plot, only setting, I would recommend you ask participants to send you something about what kind of relations their characters will have to other played characters. If you then spot relationships between players that makes you uncomfortable, you could always say you want to talk to them, and make up your own mind about if you will allow it at your game.

Volunteers: Have the courage to talk out of game briefly if you see something between players you feel doesn't look good and you are uncertain it is just role played. Listen to your intuition. Sometimes a quick "Hey I saw what happened back there and I just wanted to ask if you were ok" in the line to the toilets mean the world to a larper stuck in a relationship plot that is starting to feel uncomfortable.

Larpers: You know your own group best. If people in your group prepare or start a relationship with a much younger player, who is also younger than 18, please ask them out of game how it's going and make up your own mind. Listen to your instincts. Reach out to volunteers and organizers if you feel you need their help.

Dependecy

There are many different kinds of dependecy, but these are some that might be relevant to young larpers and newcomers.

• Being dependent on another larper to be able to get to the larp location and to get back home.
• Dependency on another larper for a place to sleep before, during and after the game.
• Another larper knows a secret about you, that they could tell other larpers/the organizer or your legal guardian about that your fear would make you either unwelcome or unable to larp again. (Like, you have a hidden disability, you have committed a minor crime, they have naked photos of you or you broke the rules of the larp you are at. Even possible they had sex with you and they might tell your legal guardian and you can't come to larp again). Alternatively just the fear they will bad mouth you.
• An older larper is your only way into a certain social group, for example the group you are going to larp with, the in crowd or they are the gate keeper for the kind of role or race you want to play at the larp.
• An older larper owns most parts of equipment you are going to be using at the larp/use for your most beloved character. if they don't like you, you will have to get that equipment some other way and you can't afford it. You owe them.

Organizers: Arrange for one extra place to sleep during the game or for pre game workshops you organize. This is to be used by a larper who contacts you during game and says their sleeping arrangements didn't work out. Unfortunatly there is some risk involved for any young person, especially girls, who quickly have to find a place to sleep. Also the space can be used by people who got hurt and are waiting for pick up.
Before the game it can be nice to make lists that makes is easier for people to find others to car-share to the game. This makes it possible to have more agency in who you go to the larp with. The Swedish Thule-campain often does this. If possible, offer participants to be picked up volunteers from the local train or bus stop for a fee. Young people rarely have drivers licenses or their own car and are more dependent on public transport.
If there will be a pre game workshop, have workshops where you mingle and get to know other participants, it makes you less dependent on the people you came with.
There is a merit to different ways of communicating with participants before the game. If you have a system where you are in contact with each individual participant this lessens the amount of influence the group leader has over his group.

Volunteers: If you meet a young person who seems to have lost their group and seem a little bit down, please show some empathy and ask them how they are doing. Check up on them if they want to find their way back immediatly or if they rather hang with you for a little while, have a cup of tea and a chat. Do not have sex with them (I can't believe I have to write this.)

Larpers: If someone is "new" to your group, or mostly just hangs around because they are associated with "that guy". Please introduce yourself to the newbie. Facilitate them getting to know the rest of you. The night or hours before you go in game, have a little get to know each other-workshop just in your group.You don't have to like everyone, but you can't you let them be a tag a long who just knows one of you. Certainly if they are very young and "that guy" who brought them has a bit of a creep-vibe. Some of these guys seem to always bring a new person, often a girl and this girl often stops larping after a while. Ask yourself why that is. (It's not always abuse, but sometimes it is. Sometimes it is hidden as a "bad breakup")
Some finishing words.
Be brave enough to intervene. Do you have any other suggestion? Contact me, it's ok this time. You can post it in a facebook larp related group. Sharing is caring. Dare to talk to other larpers around you about these subjects.
Sure, we larpers often want to be open minded, but we don't want other people to come to harm right under our noses either, do we?

Tryggare lajv för unga deltagare - relationer mellan yngre och äldre lajvare.

This post is translated to English here

Bakgrund:
Under en längre tid, jag har egentligen svårt att säga exakt när det började, har det blivit så att jag är en av de som andra lajvare i sverige kommer till och berättar om sexuella övergrepp de blivit utsatta för i samband med lajv, lajvförberedelser och så vidare. Tidigare under 2014 förde jag upp frågan på dagordningen i en grupp jag var med och startade på Facebook, som är inriktad mot kvinnliga lajvare.
Det ledde i sin tur till artikeln på Spelkult: Ett dån av vittnesmål

En trygg sovplats

I just det här inlägget tänkte jag rikta in mig på en vanlig förekommande situation som kan leda till övergrepp. Stora ålderskillnader. Det jag skriver här gäller i många situationer, inte bara på lajv, men det är många som läser bloggen som tycker om när jag relaterar mer konkret till lajv och att det gör det lättare för dem att få syn på problemen och åtgärda dem. Inlägget berör personerna som sig själva och alltså inte de karaktärer de spelar och det berör vad som händer med deras fysiska kroppar oavsett vilka roller de spelar. Inlägget handlar alltså inte om när två vuxna och mogna personer spelar roller som har en relation där rollerna har en stor ålderskillnad.
Med relationer menar jag är sexuella relationer av både engångsnatur och längre förhållanden.


Det här inlägget bygger dessutom väldigt mycket på min egen etik, som har mer av en konsekvensanalys (konsekvensetik) och bryr sig mindre om vad folk tänkte och kände runt sina egna handlingar (sinnelagsetik). Dessutom är jag ganska gruppcentrerad och funderar på kring vad som är bra för gruppen. Här tänker jag att det som är bra för gruppen är att förhindra sexuella övergrepp inom gruppen och att jag för att uppnå det målet är villig att offra möjligheter för unga personer som vill ha samtyckande sex med många år äldre personer.

Nu vet jag att det finns flera som föredrar att man håller sådana här texter könsneutrala, men då jag  har viss insyn i flertalet fall i lajvsverige och min publik brukar föredra när jag är konkret så kan jag säga att det är en massiv övervikt där en man är den äldre personen och den yngre personen är kvinna eller någon som är ickebinär med ett feminint uttryck.

Jag är ok. Jag lajvar bara.

Om vi nu ser till lagen så är det så i Sverige att vi har en åldergräns för att kunna ge samtycke till sex som går vid 15 år fyllda. Men det finns sak till, som många inte tänker på, nämligen att om personen står under den andra partens fostran eller ett liknande förhållande råder, gäller den högre gränsen 18 år. Min etik säger mig också att även om vi inte ska göra sådant som bryter mot lagstiftningen i dessa frågor så är det en minminivå. Vi kan och bör ställa högre krav på oss själva inom sexualetiken för att inte själva begå övergrepp och sedan bortförklara det.

Som så många andra saker handlar det om makt och om inflytande. En vän föreslog en grundprincip om att ska en sexuell relation uppstå mellan två personer som har olika mycket makt och inflytande så är det alltid personen med minst handlingsutrymme som får vara den drivande. Dock är det många som har svårt att inse att de har mer makt än en annan person i en relation och andra människor bryr sig inte. En del bryr sig inte för de har höga krav ställda på vad som kan anses vara tvång, kanske ser de bara direkt fasthållning som tvång. Andra bryr sig inte för att de rakt ut inte bryr sig. Om de vill göra något, så kommer de att göra det och så får andra hantera konsekvenserna av deras handlande.

Alkohol
Något som arrangör, funktionär eller medlajvare som kan vara värt att hålla utkik efter är hur det går till med alkohol på lajvet. Alkohol kan förekomma även på lajv där det är uttalat förbjudet. Alkohol kan dessutom vara lättare att gömma än i andra sammanhang. Det hälls upp i andra kärl, och det är lätt att hävda att någon under 18 bara spelar alkholberusad.

Håll utkik om det är någon som ser ut att vara under 18 som verkar påverkad av alkohol. Håll även utkik efter om någon som du misstänker har alkohol ger dryck till någon du tror är under 18. Moralisk kan ni tycka att jag är nu, det får ni tycka. Men jag vet att det händer att folk som vill ha sex med någon som är mycket yngre än dem bjuder dem på alkohol. Dels sänker alkoholen ens försvar och den som är ovan att dricka kan snart bli mer påverkad än de har tänkt. Dessutom, en person som är under 18 som blir bjuden på alkohol blir ofta tacksamma. Den som har tillgång till alkohol får en sorts tacksamhetsbaserad makt över den som är under 18 och som inte har egen tillgång.

Arrangörer: Tänk över era alkoholregler. Formulera dem noga, informera om dem på ett sådant sätt att så många som möjligt känner till dem. Plocka med den som är under 18 som misstänks vara berusad. Du kanske vill vara snäll och inte sätta "dit" dem men de är ditt ansvar nu.

Funktionärer: Sätt dig in evenemangets alkoholregler. Underlätta för andra att följa dem. Var inte blyg för att se till att prata off lite med den som är berusad på ett sätt som oroar dig.

Medlajvare: Du känner din egen grupp bäst. Ingrip om någon bjuder folk under 18 på alkohol eller om du misstänker det. Säg till off om något inte känns ok. Disskutera vilka regler ni ska ha i er grupp/i ert läger.

Inlajvrelationer
Jag tror att det mesta går att lajva, det beror på lajvet. Men vissa historier jag har fått mig till livs har visat att även om många lajvare har blivit ihop i underbara relationer för att de träffades på ett lajv första gången så händer det också att övergrepp begås dolda under den tunna slöjan av att det "bara är lajv". Om man välja att spela en relation med en lajvare som är många år yngre än en själv så kan man ta en titt på hur åldrarna hos er spelare ser ut. Är den yngre av er under 18? Under 15? Har den yngre personen gått ut gymnasiet? Lever den självständigt från sina föräldrar. Jag tänker att det handlar mycket om mogenhet och förmåga att själv ta hand om sig, och att ha praktiskt möjlighet att dra sig ur om det känns obehagligt. Den här mogenhetsbedömningen menar jag inte ska göras _nedåt_. 30 åringar bör inte spela intima relationer med 17 åriga spelare för att "hon är så himla mogen". Då kan hon spela den relationen med någon som inte är 30+ off.

Arrangörer: Även på lajv där ni inte står för intrigerna, be gärna deltagarna att skicka in något om hur deras relationer med andra på lajvet ser ut. Om du sedan ser att det här förekommer förberett, kan du ju ta ett samtal med de inblandade lajvarna och skapa din egen uppfattning.

Funktionärer: Våga prata off helt snabbt och litet om du ser något som inte ser ok ut, men som du är osäker om det bara är bra lajvande. Lyssna på din magkänsla. Ibland kan ett snabbt "är du ok" i dasskön öppna en väg ut för någon som sitter fast i en intrig som börjat kännas jobbig på riktigt.

Medlajvare: återigen känner du din grupp bäst. Om någon i gruppen förbereder eller inleder en inlajvrelation med någon där den ena parten är mycket yngre och under 18, kolla gärna av hur de har tänkt och bilda din egen uppfattning.

Beroendeställning
Det finns så många olika beroendeställningar, men här är några som berör yngre lajvare samt även nykomlingar i hobbyn.

• Beroende av någon annan för att kunna ta sig hem efter lajvet samt annan transport.
• Beroende av någon annan för att ha någonstans att sova på lajvet eller innan och efter.
• Någon annan vet en hemlighet om en, som de skulle kunna sprida om man inte gör dem nöjda. Alternativt rädslan för att de ska tala illa om en inför andra lajvare.
• De är ens enda väg in till en social grupp, till exempel gruppen man blivit lovad att åka med, den coola gruppen lajvare, ett speciellt rollkoncept.
• De har lånat all sin utrustning från en snäll äldre lajvare och om de måste lämna tillbaka den kan de inte lajva. Det är en tacksamhetskuld. 

Arrangörer: Se gärna till att det finns en säker, torr extra sovplats att användas om det är någon vars ursprungliga sovplats inte fungerade. Gå gärna ut med samåkningslistor, till exempel thulekampanjen gör ofta detta, eller erbjud människor mot en ersättning att hämta och lämna vid kollektivtrafik. Ungdomar är ofta mer beroende av kollektivtrafik. Om ni ska ha workshops innan lajvet, se gärna till att ha punkter där man minglar och lär träffa många andra som ska vara på lajvet. Olika sätt att sköta deltagarkontakt kan också ha påverka hierarkier. Har du som arrangör ett system där arrangemanget har en kontakt med varje deltagare försvinner en del av den makt som en grupporganisatör annars kan sitta på.

Funktionärer: Om du hittar någon ung person som verkar kommit bort från sitt läger, respektive verkar nere och ledsen. Var gärna lite medmänsklig och kolla hur det är fatt. Kolla om de vill tillbaka direkt eller hellre följer med och värmer sig med en kopp te först. Ha inte sex med dem (I can't belive I have to write this).

Medlajvare: Om någon är "ny" i din grupp, eller mest verkar hänga med som bihang till "handendär". Presentera dig. Presentera runt dem. Kör lite "lära känna"-övningar kvällen innan lajvet. Du måste inte gilla alla, men du kan inte heller låta någon som ändå är med i din grupp bara känna bara en person i gruppen. Speciellt inte om de är unga och "handendär" som tagit med dem ger dig dåliga vibbar.



Avslutningsvis: Våga lägg er i! Har ni fler förslag? Kontakta mig för all del, eller posta i Vi som Lajvar eller anna grupp. Sprid dem och våga prata om det här.

Larp Women Unite - a quick summary about current affairs.

Writing in English so that this will be more accessible to some people interested in the nordic larp scene.

This summer I started the Facebook Group Larp Women Unite after Linnea Risinger had the idea. At this point I had been a larper for about 12 years, after really getting into it in 2002. I'm the woman who brings up the subject of domestic abuse and sexual abuse at most social circles I am in and after a while I breached the subject in the group. And out came stories. So many stories.

Kristin Nilsdotter asked the group if any would be willing to participate in an article she wrote about the conversation and on november 3rd the article was out on Spelkult.

Ett dån av vittnesmål (A roar of voices, kinda. Use google translate if you can't read Swedish).

After this article got published there was a Larp Women Unite - Norway and a Larp Women Unite - Denmark set up. Unfortunately we have too many members to rename our group Larp Women Unite - Sweden.

A lot of larpers also go to the Week of Middle Ages, a city festival in Visby on the island of Gotland. The organizers where contacted by enthusiastic people and today they came out with a message that also references the article on Spelkult:

Medeltidsveckan agerar mot sexuella övergrepp (Middle Ages Week acts against sexual abuse)

I like the power of the message. They state they have already started the practical work and that their intent is both to do preventative work as well as show empathy with any past victims.

Tomorrow, there is said that the radio show Verkligheten (The Reality) on Swedish radio P3 will report on the subject.

Friends are telling me to celebrate. I think that will have to wait. I'm still deeply invested in work that is not finished. Working for victims.
The police has been contacted in some instances, by some very brave women. There has also been prices to pay. Some have been contacted by people from their past.  But there is a lot of support to be had. And we are all learning, growing stronger.

Entusiastiskt samtycke och sexuell etik? En guide för lajvare.

Entusiastiskt samtycke och samtyckeslagstiftning är ord som du kan ha stött på de senaste åren. Vissa av er kan ha undrat lite vad det innebär. Jag har även fått förfrågningar om att vara konkret när det kommer till vad som är entusiastiskt samtycke och hur ett sådant samtycke kan se ut. Jag hoppas att frågorna kommer för att människor, män, kvinnor och andra känner att de antingen undrat om de kan ha misslyckats med att få entusiastiskt samtycke tidigare i sina liv samt undrar hur de kan göra bättre i från sig i framtiden.

Brasklapp:
Jag är inte sexualundervisare.
Jag representerar inte alla kvinnor.
Jag är inte en perfekt människa som aldrig gått över någons sexuella gränser. Det kan ha hänt, dock har jag inget minne av att någon tagit upp det med mig. Men sådant är svårt för män att ta upp med tanke på den mansroll vi har idag.
Använd inte denna text för att rationalisera och rättfärdiga handlingar som är tveksamma bara för att jag varit väldigt konkret i mina råd och pekat mot att handlingarna är ok inom under vissa omständigheter. Om du gör det, så kommer jag att hitta dig, och det kommer att bli konsekvenser för det.

Sex och sexualitet kan vara positiva delar av våra liv, men de kan också leda till stort lidande fysiskt och psykiskt. Detta skriver jag som sexnegativ feminist (eller sexkritisk, vad man nu kallar det). Jag är alltså inte sexpositiv feminist, men jag är inte i motstånd mot de sexpositiva utan arbetar i samklang med dem för att nå en värld där sex inte skadar dina medmänniskor. Jag är dock pre-utopiker och erkänner villigt och med öppna ögon att sex med andra kan skada oss, skada våra kroppar, skada vår ekonomi och skada oss socialt och psykiskt. Sex har en massa positiva sidor och positiv intimitet är en fantastisk sak.

Så. Nu rör vi oss vidare till lajv. Mycket av det jag skriver kommer att vara influerat av det sociala livet runt fantasylajv men inte enbart. Jag kommer vara konkret och därmed kommer generaliseringen få stå tillbaka. Det jag skriver utgår från ett preutopiskt perspektiv på makt.

• Även om jag vill att män och kvinnor ska ha lika mycket makt så har de inte det idag. 
• Även om jag vill att cis och transpersoner ska ha lika mycket makt så har de inte det idag.
• Även om jag vill att yngre och äldre ska ha lika mycket makt så har de inte det idag.
• Även om jag vill att de som är etablerade i en social grupp ska ha lika mycket makt som en nykomling som har de inte det.
• 
  

Innan lajvet
Så. Du är en social och/eller sexuell varelse som ska på lajv. Jag tror att en del kallar det för könsvarelse. 

Det finns lajv som berättar innan lajvet om det är ok att ha off-sex under evenemanget eller om arrangörerna avråder från detta. De flesta arrangörer skriver dock ingenting om detta på lajvet. Utan det är en outtalad social spelregel som alla antas känna till ändå. Det gör dom inte. Om du undrar så är det konkreta rådet att fråga flera olika personer som ska åka på lajvet och gärna minst en arrangör, funktionär som du känner dig bekväm att ställa sexuella frågor till. Respektera om personen du frågat inte vill prata sexuell etik med dig. Det är väldigt obekvämt för många. Tänk på vilka du frågar! Är de yngre än dig? Är de nyare än dig till kretsen? Vilka kön identifierar ni er med? Kan frågan i sig vara obehaglig?

Vissa lajv har fysiska förträffar innan lajvet, det kan vara fikaträffar eller att man ses på en lokal för att göra något som kallas för workshops. Det händer att folk som inte anser att man ska ragga på själva lajvet raggar här, då detta inte riktigt räknas till lajvet. Är du osäker, fråga berörda människor. Ibland leder workshops till att folk ska sova över, antingen i lokalen eller hemma hos varandra enligt någon sorts överenskommelse. Bara för att du blir tilldelad en sovplats i närheten av person som du attraheras av innebär det inte att det är en invit att känna på den personens kropp. Inte heller om du bjuds in att sova i samma säng/soffa/luftmadrass. Majoriteten av människor är dessutom obekväma med att ha sex med någon annan när andra människor än deras sexpartner/sexpartners är i rummet och även om du skulle träffa någon som vill ha sex i sovsalen så är det inte respektfullt mot andra som sover i den sovsalen. Så gör det inte.

Under lajvetFörst kanske jag ska berätta att många lajvare ser det som lite fult att ragga på lajv. Man kan se det så här:

• Individer som tycker att det är fel att ragga på lajv och inte själva gör det.
• Individer som tycker det är fel att ragga på lajv och ändå själva gör det.
• Individer som tycker att det är tillåtet att ragga på lajv och själva gör det.
• Individer som tycket det är tillåtet att ragga på lajv men inte själva gör det.

Tänk såhär kring raggande på lajv. Analysera din egen position både in och off. Har du mer makt och inflytande än personen du vill ragga på? Det här gäller även om du bara tänker att din karaktär ska ragga helt inlajv på en annan persons karaktär. Du måste ge den andre personen möjlighet att backa ur om det inte är ett spel de önskar. Spel på sex och romantik kan vara hemskt roligt, men det är många individer, främst kvinnor, som har väldigt dåliga erfarenheter av just sådant spel som övertolkats av deras manlige motspelare och lett till konsekvenser som kvinnan fått hantera. Tänk på att kvinnor och ickebinära ofta får ta ett större socialt ansvar både för sitt eget och mäns beteende och får jobbet att agera socialt smörjmedel när det egentligen är en väldigt jobbig situation för dem.

Om det nu skulle bli så att du känner dig väldigt säker på att det är du som offperson som lyckats ragga upp någon annan som offperson, tänk på vad jag skrivit ovan om att inte ha sex i utrymmen där det finns andra människor som inte gått med på att vara där när ni har sex. Om du tror att du lyckats ragga upp någon som offperson, gå gärna till ett offområde om ett sådant finns på området, eller gå off någonstans lite avsides och lär känna varandra lite bättre. Ibland är båda kåta på varandra, tycke finns, men det är socialt inte strategiskt att ligga med varandra på grund av existerande monogama förhållanden eller på grund av skeva maktförhållanden så som stor åldersskillnad, arrangör/deltagare, hög status/oetablerad/isolerad.
Om jag ska ge en konkret regel, om ni är på ett lajv där det finns tillgång till alkohol, så är det bäst om båda parterna är nyktra om de vill gå längre än ett hångel med kläderna på. Men det är min åsikt.

Efter lajvet

Som jag skrev ovan så är det fler som anser att det är ok att ragga så länge man inte är aktivt inlajv längre. Det har dock blivit vanligare att det förekommer efterfester med alkohol efter lajv. Man är ibland extra känslomässigt sårbar efter ett lajv, lever med så kallat bleed som påverkar ens känslor som kan få en att fatta beslut man inte annars skulle göra. Även här är inte det faktum att man hamnar i samma bädd eller i bäddar brevid varandra detsamma som entusiatiskt samtycke. Lite alkohol kan vara ett socialt smörjmedel, men mycket alkohol är inte en bra kombination med sexuella aktiviteter. Ta med kondomer om du tror att du kanske kommer att ha den typ av sex där sådana behövs. Fundera på maktförhållandet mellan dig och den du fattar tycke för. 

Generellt om Entusiastiskt samtycke

Entusiastiskt samtycke kan både handla om att med ord uttrycka vad man vill göra med den andre, börja gärna med enkla saker, typ "får jag lägga armen om dig?" men det kan också handla om att fysiskt svara upp på vad den andre människan gör. Du nuddar vid någons hand, de nuddar din hand tillbaka. Du ler mot dem, de ler tillbaka. Ta det långsamt och kolla signaler varje steg av vägen. Detta gäller även om du ska ligga med någon du legat med förut, om ni inte har en väldigt uttalad annorlunda överenskommelse.

Kolla dessutom av, helst muntligt om den andre personen är ok att gå vidare. "Off: vill du att jag kysser dig på riktigt?" Var extra extra noga innan ni har oralsex, vaginal penetration, analsex. Tänk också en extra gång innan ni har barnalstrande sex. Använd kondom om en penis ska penetrera en kroppsöppning.

Generellt om sex

Sex blir nästan alltid bättre, speciellt för de med vagina och klitoris om det får ta tid. Förspel, och att långsamt trappa upp från mer oskyldig beröring av neutralare områden av kroppen, eller helt enkelt visande av icke sexuellt laddat intresse gör att den du vill vara intim med kommer att vara mer avslappnat och mer stegvis blir tänd på att vara intim med dig. Jag blir förvånad över hur dåliga många män är på hela förförelseprocessen och samtidigt tror att de är bra på sex när de ser sex som just bara det som innefattar könsorganen?
Det som en sexpartner gillar är dessutom bara delvis överförbart till nästa person av samma kön eller könsdelar som man vill ligga med. Man lär sig individspecifika preferenser från varje person man är intim med. Var öppen för det.

Sen vill jag slutligen säga en sak till alla de som varit i sexuellt obekväma situationer och klandrar sig själva för att de inte sa ordet "nej".
Frånvaron av ett nej betyder inte ett ja.

Ja betyder ja.
Entusiastiskt samtycke innebär ett aktivt deltagande från båda (eller flera) parter.

Tack för mig.
Använd kondom.

Om ett sexuellt övergrepp sker på ett lajv.

Samtalen med lajvare fortsätter, både ansikte mot ansikte, i telefon och via internet.

Om ett sexuellt övergrepp sker på ett lajv och du är en av arrangörerna. Vad gör du då?
Många säger att man ska anmäla det till polisen, för sexuella övergrepp är olagliga. Fast alla sexuella övergrepp är inte olagliga. Lag och moral är inte exakt samma sak.
Om ett sexuellt övergrepp sker på ett lajv, och du är arrangör, men kränkningen är inte olaglig enligt en lagtext. Vad gör du då?
Om ett sexuellt övergrepp, som även är ett lagbrott, sker på ett lajv och du är arrangör. Vad gör du då?
Vad gör du om offret/offren inte vill att du ringer polisen?
Vad gör du om offret/offren är under 15 och det därmed definitivt är ett lagbrott, men de tigger och ber att du inte ska ringa polisen.
Vad gör du om offret/offren är över 15 men under 18 och därmed fortfarande har vårdnadshavare?
Om de tigger och ber att deras vårdnadshavare inte ska få veta? För då får de aldrig åka på lajv igen? För att de säger att vårdnadshavaren inte är ett stöd, utan ytterligare ett hot? Vad väger tyngst? Att försöka nå laglig rättvisa eller att lyssna på den/de utsatta/e?

Vad gör du om offren/offret är över 18 och själv bestämmer att den inte vill polisanmäla, men du vet ändå att det som har hänt har hänt och att personen som är utpekad utpekats förr och ses som en "problematisk individ" och kommer försöka fortsätta komma på dina och andras lajv. Men det finns ju ingen dom, det finns inte ens en polisanmälan?

Vad gör du om ett sexuellt övergrepp sker på ett lajv, indicierna är väldigt starka men den utpekade förövaren också är förtvivlad?

Vad gör du om ett sexuellt övergrepp sker på ett lajv, indicierna är väldigt starka men du är också rädd för den som utpekas som förövaren. Vad gör du om inte din rädsla heller är ogrundad utan du vet att personen har tillräckligt socialt kapital att inte bara ta sig igenom det här i stort sett med orört rykte men har också möjlighet att helt förstöra ditt rykte, lajvets rykte, allt som ni har jobbat för?

Åh hopplösheten, åh svårigheten. Den enda vägen är igenom det svåra. Ibland är det du som är den trygga, ibland är det du som är den som vet bäst, som behöver göra någonting. Vi kan hålla varandras händer när det blir läskigt.


http://tryggamoten.se/

Tack till Agnes Hultén för tipset om trygga möten, Karolina Greek för de svåra frågorna och Maria Rodén för arrangörsinsikter.

Wonderkarin pratar lajv : Jag kommer att tro dig.

Trigger varning för beskrivning av sexuella övergrepp.
Ljudfil.

https://soundcloud.com/wonderkarin/wonderkarinn-pratar-lajv-jag

Inspirerad av Larp women unite

Hemkomsten till Gråvi, fredag - av Isabelle Kyed

Följande text är inte skriven av mig utan av den talangfulla Isabelle Kyed. Isabelles karaktär Miriam var en av Jorgalerna som var i byn när Björkdalingarna återvände.
Texten utspelar sig alltså under lajvet Krigshjärta: Hemkomsten 2014


Miriam vaknade av att hon försökte famna luften. Hilja var sedan länge tillbaka i sitt eget hus. Hos sin nya träl. Miriam försökte att skaka av sig känslan som smög över henne. Hon hade inget att säga till om saken. Hilja tog vem hon ville till sin säng och det var inte Miriams plats att invända. Hon visste mycket väl sin plats. Och ändå kunde hon inte låta bli att hoppas att den nya trälen Tamryn, inte värmde Hiljas säng så som hon själv gjort i alla år. Det verkade inte som det på Tamryn, men ändå gnagde det i henne. Hon längtade hem igen, som så många gånger förr. Hem dit där hon kunde vara hos Hilja öppet, hem dit där hon visste sin plats. Hem dit där Hilja ännu var kvar i sängen på morgonen när Miriam vaknade.

“Vi vänder oss mot öster.” Yagils mjuka stämma ledde dem som alltid i morgonritualen. “Var hälsad dag, må du ge styrka och hopp för vårt folk”. Ett djupt andetag genom näsan och ett ord av tacksamhet till Jor för att ännu en dag gryr. Men svartsjukan klöste i hennes inre ändå. Tamryn hade inte dykt upp och Hilja var ingenstans att se. Ett andetag till och hennes mask av vänlighet och förståelse satt som ett extra lager hud. Bara hon kunde känna vart masken slutade och hon egentligen började.

Hedda kom med så fina blommor till henne att lägga vid altarskålen. Och Miriam fick tålmodigt förklara varför hon hade en altarskål. Och varför de bröt bröd vid varje måltid, och varför de sista dropparna av vatten alltid fick återgå till jorden. Och Hedda lyssnade fascinerat som bara hon kunde, innan hennes fantasi hoppade vidare till att berätta om drömmen hon haft.

“Jag drömde att jag var en säl, men jag hade tappat mina fötter men så hade jag fått vingar istället så jag kunde flyga.”

Miriam hade på känn att det där var någonting som skulle stanna länge hos Hedda, och hon log vänligt och spelade med. Som hon alltid gjorde med Hedda.

“Bror! Det kommer folk!”

Miriam såg upp från sjalen hon sydde på. Hon kunde inte avgöra vem av bröderna det var som ropat till den andre, men om Sot och Ask tyckte det var läge att hämta sina vapen, då var det dags att oroa sig. Och nu kunde hon också höra det; rop och larm från utkanten av byn. Skramlet av plåt och brynjor och svärd och sköldar. Och en stämma som basunerade ut order på order. Det dröjde inte länge förrän det strök skaegi alldeles runt hennes husknut, och det var ändå långt innan hon kunde se den samlade skaran. Björkdalingar, därom rådde inga tvivel. Hon var ändå förvånad att det tagit dem så lång tid att hitta tillbaka hit.

“Nej, du såg fel.” Karissa viftade skrattande bort sin systers bekymrade min. De hade varit borta och övat med pil och båge, systrarna och Imrah och Yagil. Men Maricela gav sig inte. “Sluta, du såg fel. Det är inte hon.”

Nu var de överallt, Björkdalingarna. Och stämman som utropat order fick plötsligt ett ansikte när en lång och gänglig gestalt närmade sig.

“Jorgaler här!” fnös han. “Med vapen!”

“Det är ingen fara, de har bara övat i skogen,” skyndade sig Miriam att ropa men för skaegin hade hon likaväl kunnat vara luft. Då skrek Karissa och Miriam kunde genast se att hon var på väg bort till den där platsen inom henne där allt var mörkt, där minnen från förr åt upp henne inifrån. Hon försökte få tag i henne, men två skaegier slet i systrarna och synade noga trälmärkena bakom deras öron. När Miriam äntligen fick tag i henne och kunde omfamna henne visste hon att det var för sent, det skulle ta en bra stund att få tillbaka Karissa till dem igen. Maricela och Imrah var omringade av Björkdalingar, och när en av dem skrek att hon blivit slagen av Imrah försökte Miriam skilja dem åt.

“Hon slog mig!” fräste en skaegierna.

“Ni skrämmer henne ju!” fräste Miriam tillbaka och försökte få med sig Imrah därifrån. “Imrah kom nu. Karissa, Maricela, vi går in till mig. Kom nu. Gå in du också Tamryn. Karissa kom här, vi går in till mig. Nu.”

“Till dig? Vadå till dig?” gastade en av skaegierna men Miriam förstod inte vad de menade. Karissa var nästan inne i huset när någon av dem hånfullt ropade till henne.

“Du går inte in där. Du vet vems hus det är!” Och Karissa slank ned från trappen som besegrad. Miriam ställde sig genast i vägen för två av främlingarna när de försökte tränga sig in i hennes hus.

“Det här är mitt hem,” började hon men blev genast knuffad åt sidan av den största av dem. “Men så här kan ni inte göra, det här är mitt hem, jag bor här!” försökte hon men den mindre av de båda såg på henne med ögon som alldeles saknade sans och vett. Hon strök med armen över Miriam och lämnade blodiga spår på hennes kläder. “Jag är född här,” väste skaegin och försvann in i huset. Hon kunde höra dem rumstera därinne och någonting gick i kras. Strax började de kasta ut hennes saker på marken nedanför huset och när skaegin med de vansinniga ögonen slängde ut altarskålen sönderslagen försökte hon tränga sig tillbaka in i huset. Genast var mannen som givit ordern där och försökte tvinga henne bort från huset men hon slog hårdhänt undan hans hand.

“Du rör mig inte!” fräste hon. “Jag är en fri jorgal och du har ingen rätt! Du rör mig inte, hör du det!” Mannen släppte henne men han såg ut som om han tyckte att hon behövde sig en läxa i hur en jorgal lämpligast bör tilltala en skaegi. Miriam hade god lust att spotta framför fötterna på honom, men hon visste alltför väl vad det skulle leda till. Istället började hon förödmjukad att packa ihop sina saker som låg spridda på marken. Någon hjälpte henne att bära bort allt till Karissas och Maricelas hus och Miriam försökte att lugna ned sig. Att bråka med skaegi var inte hennes plats. Men att vika sig för dem när hon nu skulle föreställa fri, det var inte heller hennes plats. Ibland visste hon varken ut eller in längre.




En korg full med örter, oljor och en flaska med kallt, klart, rent vatten från brunnen. Det var aldrig någon som ifrågasatte vart hon gick när hon hade allt det med sig. Det var hennes förklädnad för att gå osynlig genom byn, det var hennes nyckel till att träffa Hilja utan att behöva smyga. Hon knackade lätt på dörren och hon hörde genast på Hiljas svar att idag var en av de dåliga dagarna. I det avlånga huset var det dunkelt och svalt och Miriam ställde ned korgen innanför dörren och knöt av sig huvudduken. Hilja satt i sängen, och det var en hårsmån ifrån att hon behövde huka sig för att få plats. Miriam la sig tvärs över sängen framför henne och slappnade av.

“Tamryn sa att du inte mådde bra,” började hon försiktigt, trevande för att känna av hur mycket Hilja skulle tillåta idag.

“Nej. Det gjorde jag inte. Det är bättre nu. Är det vatten du har med dig? Ge mig flaskan.” Hilja drack girigt av det kalla vattnet och Miriam la sig tillrätta igen.

“Vem var det du pratade med förut?” frågade Hilja när hon druckit färdigt. “Jag såg hur du pratade med honom förut. Vem var det?”

Det gällde att trampa aktsamt när hon hade en av de dåliga dagarna. Med fjäderlätta steg hade Miriam lärt sig att dansa runt hennes humör och ilska för att istället locka fram den säregna värmen dem emellan.

“Vem menar du då? Jag kan inte svara på vem det var om du inte beskriver honom för mig,” trevade Miriam men Hilja viftade bort henne.

“Jag såg hur du pratade med honom.”

“Jag måste prata med de som är i byn. Det skulle se underligt ut annars,” provade hon och Hilja nickade.

“Ja, det är bra. Det är bra, det får inte se underligt ut.” Miriam kunde höra att hon inte egentligen var där hos henne, att Hilja egentligen var långt långt bort. Miriam strök henne över armen men hon fick ingen reaktion på det. Hon klättrade längre in i sängen bakom Hilja och lutade sig mot ena väggen. Hon strök Hilja över ryggen och drog henne varsamt till sig, omslöt Hilja med sina armar och ben och lindade in fingrarna i hennes hår. Hon redde ut tovorna som fingrarna stötte på och nynnade på en gammal vaggvisa från förr, en visa som Gammelmor Ela alltid sjungit för dem på kvällarna. Hilja slappnade äntligen av i hennes armar och slöt ögonen. Fingrarna flätade vant en ny fläta i det mörka håret och hon fortsatte nynna på en annan av Gammelmor Elas vaggvisor. Men så kände hon hur Hilja plötsligt stelnade till och hon förstod genast att hon var på väg bort ifrån henne igen.

“Vem var han?” frågade skaegin sin träl med sammanbitna tänder.

“Vem pratar du om? Hilja, det finns ingen ‘han’, det vet du. Jag är bara din och kommer alltid att vara.”

“Tig,” fräste skaegin då. “Ljug inte för mig.”

“Hilja, jag..” började hon, men innan Miriam hann förstå vad som hänt, hade Hilja vänt som om och gett henne en hård örfil.

“Gå härifrån,” sa skaegin än mer sammanbitet. “Jag vill inte se dig. Gå härifrån.”

Miriam visste att det inte var någon idé att säga emot, inte när det var en sådan här dag. Hon samlade snabbt ihop sina saker och knöt på sig huvudduken och försvann ut genom dörren innan skaegin kunde se tårarna som brände i ögonen på sin träl. Hilja tålde inte smuts eller tårar, det visste Miriam mycket väl. Det var viktigt att se presentabel ut. Miriam stannade halvvägs ned på stigen mot sitt eget hus och rättade till huvudduken och torkade förtvivlat de blöta kinderna innan hon äntligen kände masken av vänlighet och förståelse lägga sig tillrätta över ansiktet igen.




Förrymda trälar. Miriam kände föraktet sprida sig inom henne. Hon hade egentligen alltid misstänkt det, de hade varken dolt sina märken eller gjort någon ansats att förstöra dem. Kanske visste de inte ens hur de skulle göra. Karissa och Maricela var förrymda trälar. Var det något hon inte tålde, så var det trälar som inte visste sin plats. Men masken av vänlighet låg alltjämt kvar över hennes ansikte, och hon visade sig så förstående så. Det tog inte lång stund förrän det kom fram vem ägaren egentligen var. Alldis. Krigaren från Björkdala ätt. Kvinnan som slagit sönder Miriams altarskål. Och om hon inte misstog sig, så var det också samma Alldis som Ibrahim berättat om. Över föraktet gentemot Karissa och Maricela, lade sig också ilskan över att sådana som Alldis fortfarande fick finnas och leva. Efter vad hon gjort mot Ibrahim, efter vad hon gjort mot så många andra…

“Alldis lovade en man som heter Egil, att han fick låna Karissa ett tag och göra precis vad han ville med henne,” sa Maricela och väckte Miriam ur sina tankar. “Vad han ville,” upprepade hon menande. Och plötsligt förstod hon. Det ursäktade dem egentligen inte, men det mildrade absolut domen i hennes ögon.

“Vi var bara sexton år då,” mumlade Maricela.

“Men ni var ju bara barn! Så kan de inte göra!” utbrast Miriam upprört. Att behandla sin träl illa, det reflekterade dåligt på ägaren. Bara en ägare med dålig heder skulle göra något sådant, skicka ett barn i säng med vem som helst. Å andra sidan förvånade det henne föga när det nu var Alldis det gällde.

Maricela skruvade besvärat på sig och såg ned i marken.

“Tekniskt sett så… Är vi fortfarande det,” mumlade hon.

Så klart. De lämnade ju byn samma natt. Så klart. Karissa kom fram till dem och hon tog systrarna om axlarna.

“Nå, det ska vi väl kunna göra något åt. Men jag vill vänta lite. Just nu är detta det starkaste argumentet vi har för att bevisa hur hemsk Alldis är. Vad säger ni?” Medan systrarna nickade instämmande insåg Miriam att hon just tagit på sig att ordna med en vuxenrit. Vid Jor, hon mindes knappt sin egen. Hon förbannade än en gång dagen då jorgalerna i byn valt henne till någon slags tillförordnad prästinna när den gamla valde att lämna Gråvi tillsammans med cordoverna.




Björkdalingarna hade utlovat att genast uppsöka henne och visa henne vilka hus hon skulle få bo ostört i. Hon hade väntat tålmodigt, men ingenting hände och till slut hade hon tröttnat och tagit saken i egna händer. Tillsammans med de andra jorgalerna hade de nu bestämt sig och valt ut ett nytt hus åt henne. Det var stort, alldeles för stort att bo ensam i, särskilt om vintern. Men det fanns ett stort bord med plats åt dem alla att sitta vid närhelst de ville samlas. Hon hade visat Hedda det nya huset och de hade invigt det nya bordet med lunch. Men än hade ingen av Björkdalingarna dykt upp så Miriam tog sin sönderslagna altarskål och gick med den till Helvi, som i sin tur eskorterade henne till Sol av Björkdala ätt. Skaegin ursäktade sig och försäkrade sig noga om att Miriam nu hade ett nytt hus och över skaegins ansikte låg också en vänlighetsmask. Men när Miriam höll fram den trasiga skålen och förklarade vad det var för något, rann masken av skaegin som snön när den smälter om våren. Tydligen var hon väl införstådd med vad detta innebar, och skaegin försökte samla ihop spillrorna av masken igen för att vänligt le åt Miriam och bedyra att de skulle göra allt för att ersätta skålen.

“En enkel keramikskål och en ursäkt från Alldis, det är allt jag begär,” svarade hon då, med högboret huvud som anstår fria jorgaler. Och det utlovade Sol, men Miriam visste att det skulle dröja länge, om hon alls fick se vare sig en ny skål och höra Alldis be om ursäkt.




Karissa, Maricela och Imrah hade gått ned till bäcken för att bada och Miriam fann sig ensam med Chai för första gången på väldigt länge. Hon släppte genast masken och slappnade av, föll tillbaka i den hon egentligen var. Hon behövde prata med honom. Om Alldis.

“Minns du Ibrahim?” frågade hon tyst nog för att inga förbipasserande skulle kunna höra. “Ni kom ungefär samtidigt till Svidungarna.” Chai nickade kort till svar.

“Han… Han mådde inte särskilt bra. Och det var hennes fel. Alldis. Hon som slängde ut mig ur mitt hus och hade sönder min altarskål. Det var hon.”

En lång stund satt Chai tyst och pillade på ett grässtrå han höll i handen.

“Är du säker på att det är hon?” frågade han till sist och Miriam fick hindra sig själv från att skratta honom rakt i ansiktet.

“Ja,” svarade hon. “Det är jag.”

Chai nickade eftertänksamt.

“Min bror har träffat henne,” sa han tyst. “Hon…” började han men tystnade ganska snabbt och fick ta ett andetag innan han kunde börja om. “Hon förgrep sig på honom.” Chais röst var så låg att det var som om själva vinden viskat hans ord snarare än han själv. Miriam sa ingenting, det fanns inga ord att trösta med, inga ord att visa sin förståelse med. Så hon la sin hand på hans axel och tryckte den försiktigt för att visa att hon förstod ändå.

“Vi måste göra någonting åt henne,” sa hon beslutsamt men Chai bara fnös åt henne.

“Vad skulle vi kunna göra? Åt en som Alldis?”

“Jag vet inte. Men något måste vi göra ändå.”




“Har ni ätit upp henne?”

Den unga Gautrikarens röst ekade hela vägen ned till henne och Hedda där de plockade blommor i slänten utanför Miriams hus. Hon suckade tungt. En av de yngre Gautrikrna flög på en av de äldre männen och skrek och slog honom tills han sjönk på knä, gråtandes. Hon suckade igen. Det var väl dags att hämta korgen. Sedan Gautrik kom till byn för en tre veckor sedan, hade hon fått vara beredd med korgen dygnet runt. Inte för att de slogs med Svidungarna, det undvek de allt. Som de flög på varandra stup i kvarten, skulle den lilla skaran snart vara halverad.

“Vad menade hon med det?” frågade Hedda henne då men Miriam bara skakade på huvudet. Hon ville verkligen inte veta vad det rörde sig om. När det gällde Gautrikarna var det ibland bäst att lyssna utan att höra om en inte ville behöva dricka många klunkar brännvin för att kunna sova sedan.

“Jag tror bestämt jag får ta och ordna med lite lugnande åt dem. Det kan nog behövas.” Hon hade två små flaskor kvar från cordovernas sjukvårdssoldat. Flaskorna var sedan länge tomma, men de var alldeles lagom för en dos lugnande och Miriam petade i så många blad hon fick ned innan hon slog på en slurk brännvin och lite vatten. Hon skakade flaskorna hela tiden medan hon gick upp till Gautrikarnas hus och frågade efter Sigyn.

“Hon är där inne,” svarade Öjdis henne, en av de som funnits i byn redan när Miriam kom dit. “Sätt dig här du,” sa kvinnan och pekade mot trappen och Miriam ansåg det bäst att just nu göra som hon blev tillsagd och mest försöka att inte vara i vägen. Efter en stund kom en av de andra och satte sig, men hon kunde inte minnas hans namn.

“Vad har du där?” frågade han misstänksamt och nickade mot flaskorna hon ännu skakade.

“Till Sigyn. Det är lugnande. Jag tänkte att det kanske kunde behövas ikväll för att de ska kunna somna, så jag tänkte låta Sigyn förvalta det tills dess.”

Mannen nickade eftertänksamt.

“Hur starkt är det?” frågade han sedan och Miriam kände tydligt att det var mer än bara ren nyfikenhet som låg bakom frågorna.

“Inte tillräckligt starkt för att söva. Cordoverna kan framställa saker som är så starkt, för att kunna söva patienter om de måste operera, men det hann jag aldrig lära mig av dem. Det här är framställt av samma växt, men inte alls lika starkt. Det lugnar, gör en sömnig. Men en somnar inte av det.”

Mannen nickade igen och kliade sig fundersamt i skägget.

“Så du vet inte hur man gör något… starkare då?”

“Ja, det skulle väl vara brännvin i så fall,” skrattade Miriam, men mannen log inte ens. Så det var alltså så viktigt för honom. “Nej, det vet jag inte. Jag fick som sagt inte lära mig det av dem.”

“Vet du.. Vet du någon som kanske kan?”

“Det skulle vara Yagil i så fall. Han tjänade ju under cordoverna. Jag kan fråga honom.” Hon studerade noga girigheten som tändes i mannens ögon. Hon tänkte inte alls fråga Yagil, men kanske skulle hon ändå ge mannen ett par torkade blad. Hon valde att inte fråga vad han skulle ha dem till. Istället frågade hon efter hans namn och lovade att se vad hon kunde göra. Han tackade henne och lämnade henne att ensam vänta tills Sigyn hade tid.

“Nu, Miriam. Vad var det du ville?” frågade Sigyn med ett trött leende. Miriam såg att Sigyn inte riktigt orkade bära sin mask just nu, så hon gav henne flaskorna och förklarade vad de innehöll. I Sigyns trötta ansikte lyste tacksamheten över Miriams vänlighet och hon tackade för sig. Det var inte alls vänlighet. Det var en önskan om att själv få sova lugnt. Om Gautrikarna fick i sig lugnande kanske de kunde låta bli att försöka slå ihjäl varandra. För ikväll åtminstone.




Det hade kommit lätta rengstänk under eftermiddagen och Hedda hade insisterat på att det minsann var sagoväder nu. Hon fick visserligen inte prata med Sot och Ask längre, men Ask hade ju ändå lovat att berätta en saga. Hedda hade varit lite ledsen under dagen, på grund av ett missförstånd mellan henne och ätten där hon till följd blivit uttryckligen förbjuden att prata med bröderna igen. Men Hedda ville inte riktigt lyssna på det örat, därtill var hon alltför fascinerad av dem. Och ville nu alltså höra en saga. Miriam var inte helt säker på om detta verkligen var en bra idé, men hon skulle göra vad som helst för Hedda, och därför stod hon nu framför Gautrikarnas veranda och väntade på att bröderna skulle bli färdiga med sin lek. De stod båda bredbent mitt emot varandra och kastade en kniv vid den andres fötter. För varje gång den ena kastat, fick den andra flytta sin fot dit där kniven landat. Efter en stund kastade Sot kniven så den fastnade i träet mittemellan Asks ben och medan Sot skrattade till triumferande, suckade Ask högljutt och muttrade. Sedan tog han sats och hoppade runt, så att fötterna bytte plats med varandra och han nu stod med ryggen mot Sot. Miriam undrade besvärat igen om det inte var dags att hämta korgen ändå, trots att hon visste att varken hon eller Maricela skulle kunna sy fast en avhuggen tå om det skulle gå så långt. Men Ask siktade väl och Sot fick vackert flytta sin fot igen, med alla tår i behåll. Så kastade han igen och Miriam såg ett hånflin spela över ansiktet på honom och hon förstod genast vad han tänkte göra. Medan Ask flyttade foten, puttade Sot till honom så att han tappade balansen. Miriam kunde inte låta bli att skratta åt dem, och nu när de inte behövde fokusera på kniven mer, passade hon på att fråga om Ask hade tid för den där sagan han lovat Hedda.

“Vi får inte prata med henne,” sa han och flinade så hon kunde se alla hans gula tänder. “Om inte hennes familj är med.” Bröderna såg på varandra och skrattade på sitt väsande vis.

“Vad de inte ser, lider de inte av,” svarade Miriam med sitt bästa leende, men egentligen tyckte hon nog att det kunde ligga något i det, att inte låta Hedda vara för mycket med bröderna alldeles ensam. Just då pekade Ask bakom henne och Miriam såg att Tora var på väg ned mot Miriams hus. Att hon alltid skulle lägga näsan i blöt. Oavsett vad Miriam tyckte om hela företaget, så ville Hedda ha en saga, och det skulle hon minsann se till att flickungen fick. Och så kom Tora och la sig i.

“Ni kan väl ge mig ett par minuter och komma ned sedan, så behöver det inte bli så uppenbart att jag bad er?” Till svar fick hon det väsande skrattet och hon vände sig om och försvann ned mot huset. Det dröjde inte länge förrän bröderna dök upp, hon såg dem genom dörren. Ask pekade på Hedda och flinade, men det blev ingen saga för Hedda. Tora tog nämligen med henne därifrån ganska snabbt och Miriam suckade och tackade bröderna för att de åtminstone försökt.




Alldis av Björkdala ätt. Miriam var helt säker på att det var samma Alldis som Ibrahim hade berättat om. Det var den Alldis han skrek om när han kastade sig fram och tillbaka i mardrömmarnas grepp. Alldis och Wulfklippe. Det hade hon fått ur den snyftande sjuttonåringen, inte mer. Men hon behövde egentligen inte höra honom säga det, hon förstod ändå. Och när hon sedan hittade Ibrahims livlösa kropp hängandes i den stora eken på gården, visste hon med säkerhet att det var sant, det hon bara anat förut. Och nu hade Chai bekräftat det för henne. Miriam visste att sådana som Alldis, de sårade inte en gång av misstag, nej de sårade gång på gång och de njöt av makten det gav. Alldis av Björkdala ätt. Ibrahims mördare. Det skulle hon skriva i sin bok. Men när hon tittade i korgen var boken inte där. Inte heller låg den i den dolda fickan i kjolen. Miriam kände paniken sakta komma smygande, men tänkte inte låta sig besegras. Hon letade metodiskt igenom sina få tillhörigheter flera gånger om, hon letade i alla skrymslen och vrår i huset, men för varje nytt ställe hon tittade på utan att hitta boken, för varje ställe hon tittade på för tredje gången utan att hitta boken, växte sig paniken starkare. Hon försökte intala sig själv att den säkert bara låg i gräset utanför Tirosh och Beniels hus. Skaegierna hade ju trots allt handgripligen slängt ut alla hennes ägodelar på gräset. Den låg säkert där. Det måste den göra. Men även om hon inte vågade krypa runt på knä framför ett hus fullt med Björkdalingar, och finkamma gräset, så visste hon var boken var. Hon hade egentligen vetat det hela tiden. Hon suckade tungt och såg upp mot Svidungarnas hus. Hon behövde få prata med Hilja, hon behövde få luta sg mot den som gav henne order, hon behövde få slippa tänka själv. Men Hilja stod ingenstans att finna, och det ringdes till middag innan Miriam fick en skymt av henne. Så fort hon såg henne, drog hon demonstrativt ned sin ena ärm på kjorteln. En tillräckligt naturlig rörelse för att inte väcka uppsåt, men Hilja skulle förstå. Miriam såg på henne att meddelandet gått fram och hon nickade lätt innan hon också gick för att ta middagsmat.




“Vi delar allt vi har med varandra, och låt oss nu stärkas av vår måltid,” mässade hon och bröt brödskivan hon höll i, mitt i tu. Chai och Maricela åt redan för fullt, båda deras skålar läckte. Den övre delen på Chais skål var så illa däran att han nästan kunde plocka loss den från den undre delen och han slevade i sig så mycket han orkade och kunde för att det inte skulle läcka för mycket, till de andra jorgalernas stora nöje. Någon vid bordet skämtade med Chai om att han nu hade i princip en halv skål och en hel sked, Maricela hade också en halv skål, men ingen sked. Dock ett stop, något Chai saknade. Kanske borde de två gifta sig ändå, då skulle de ju ha åtminstone ha så det räckte att äta på för en person, varpå jorgalerna alla brast i skratt. Det knackade på dörren och när Miriam vände sig om såg hon att det var Hilja.

“Kom in, för all del,” sa hon med masken av vänlighet. Nu var hon inte Hiljas. Nu var hon Miriam. En fri jorgal i byn. Bara Chai visste att hon inte var det. Hilja såg tvekande på henne, men Miriam låtsades som ingenting. Hon kunde inte lämna måltiden nu, inte när den precis hade börjat. Hon kunde inte följa med Hilja och berätta, inte nu. Inte nu när hon var den fria jorgalen.

“Vad kan jag hjälpa dig med?” sa hon vänligt och log. Hilja såg irriterat på henne och Miriam hoppades att hon skulle förstå varför hon höll uppe spelet.

“Jo, jag har lite huvudvärk… Jag tänkte om du.. Kanske. Ja,” mumlade skaegin och såg menande mot dörren. Men Miriam var tvungen att spela spelet och hålla uppe fasaden och masken.

“För all del, slå dig ned,” sa hon och log fortfarande medan hon sträckte sig efter oljan som stod på bänken bland de andra örterna. Hilja gjorde som hon blev ombedd men Miriam såg att det verkligen inte var vad hon hade tänkt sig. Hon sneglade bekymrat på flaskan i Miriams hand.

“Vad är det där?” frågade hon kort med bestämd ton. Miriam kunde nästan känna luften vibrera runt Hilja. Nej, det var verkligen inte så här hon hade tänkt att Miriam skulle bete sig när hon hörsammade Miriams rop på hjälp.

“Olja. Mot din huvudvärk,” svarade Miriam lugnt och försökte att visa Hilja hur ledsen hon var att hon inte kunde följa med, att hon var bunden av masken just nu.

“Vad är det i?” nästan fräste Hilja då. Miriam höll fram flaskan så att hon kunde lukta men Hilja rynkade bara på näsan. “Vad är det i?” upprepade hon.

“Bark. Från ett träd. Det är inte farligt, oroa dig inte. Du kan vara lugnt,” sa Miriam menande och Hilja satt spänd som en stålfjäder men alldeles still så att Miriam kunde smörja in oljan. Hon lät fingrarna ömt stryka över Hiljas panna och tinningar. Med fjäderlätta rörelser smorde hon in oljan och såg Hilja rakt i ögonen. För ett kort ögonblick var Miriam hennes, för ett kort ögonblick kunde hon vara sig själv, i ett rum fullt av människor som trodde att hon var en annan. Men så var ögonblicket förbi och Hilja såg på henne med en blick som tydligt sa att Miriam skulle leta upp henne sedan.




Chai hade bänt isär sin trasiga skål och tillsammans med Hedda turades han om att försöka kasta den övre biten av skålen, runt en pinne. När Chai först hade hållit upp den stora träringen hade de alla skämtat om att han kunde göra sig en ny Jorring av den, och Miriam hade frågat honom om han någon gång stött på trollen som följde med cordoverna. Det hade han så klart inte, men Miriam berättade att efter vad hon förstod, skulle kanske träringen bli en bra Jorring till ett sådant där cordovskt troll! Och så hade hon skrattat gott med de andra, men nu tog hon tillfället i akt att gå upp till Svidungarnas hus medan de andra hade annat att tänka på och inte skulle märka att hon försvann iväg. Uppe vid Svidungarnas hus satt bara Snar och Hilja, så Miriam behövde inte ens förställa sig utan kunde öppet be att få prata med Hilja som genast följde med henne runt knuten.

“Jaha. Vad är det?” Hiljas ton var kort och vem som helst hade kunnat se att hennes tålamod just nu i princip var slut, men Miriam kände henne väl och visste att hon nu var ute på väldigt djupt vatten. Hon tog ett djupt andetag innan hon kunde berätta.

“Boken är borta. Jag kan inte hitta den,” sa hon försiktigt, trevande som alltid när Hilja var så här.

“Vilken bok?” fräste skaegin.

“Den lilla boken jag fick av dig, som jag har antecknat i. Där jag har skrivit ned alla människor i byn,” viskade Miriam ynkligt och snabbt rann masken av henne. Nu var hon sannerligen sig själv.

“Jaha, och vart är den då?”

“Jag tror den är kvar i huset. Där Björkdalingarna bor nu. Jag kan inte hitta den, jag har letat överallt. Den låg i korgen, och den måste ha ramlat ur när de kastade ut allt på gräset.”

Hilja såg på henne med ögon så svarta som natten.

“Och varför hade du den inte på dig hela tiden?” Miriam försökte finna ord att lugna Hilja med men det var lönlöst. “Jag trodde att om man hade något så viktigt,” fräste skaegin med stark betoning på det sista ordet, “då skulle man ha det på sig hela tiden och inte lämna det i sin korg, obevakat!”

Trälens axlar sjönk ihop och hon viskade ynkligt en ursäkt, men skaegin tog ett hårt tag om hennes arm och slet henne med bakom nästa knut. Redan det första slaget fick trälen att gå på knä och det var som om all luft slagits ur hennes kropp. Efter det tredje slaget försökte hon krypa ihop men då tog skaegin till sparkar istället. När hon fått ur sig all ilska, stod skaegin en stund och såg med avsky på sin odugliga träl. Det riktigt ångade om henne.

“Få tillbaka boken,” sa skaegin kyligt och försvann runt knuten innan trälen ens hunnit nicka till svar. Trälen låg kvar en stund och flämtade, försökte återfå andan. Hon kände längs revbenen och kved ofrivilligt till. Hon hoppades att ingenting var brutet. Trälen kravlade försiktigt på fötter igen, men hon var tvungen att stanna upp och vila ofta. Så kunde hon till sist resa sig upp och hon slätade ut kläderna, rättade till huvudduken och lutade sig mot husväggen en stund. Hon spottade blod och torkade sig snabbt om munnen. Hon hoppades att det bara var från läppen hon blödde. Om det var någonstans innifrån… Nej, det ville hon inte ens tänka på. Hon kände på huvudduken ännu en gång och lät masken av vänlighet och förståelse lägga sig på plats igen. För varje steg hon tog, strålade smärtan ut i hela kroppen, men hon bet ihop käkarna och gjorde sitt allra bästa för att det inte skulle synas på henne. När hon rundade knuten nickade hon bara åt Hilja och Snar och försökte le utan att grimasera. Hon hade hunnit ett par meter innan Snar ropade tillbaka henne. Miriam slöt ögonen och stålsatte sig mot smärtan, lät leendet växa och vände sig om för att se vad skaegin ville.

“Jo, jag undrar om du har frågat Björkdalingarna om boken?” undrade Snar med rösten hon alltid använde när hon behövde förklara de mest enkla saker för en som inte förstod. För Hedda. Eller för en jorgalsk träl. Miriam skakade lätt på huvudet.

“Nej, jag… Jag tänkte att om de nu inte har hittat den… Så är det kanske dumt att tala om för dem att jag letar efter den… Jag vet inte om jag riktigt… Litar på att de skulle återlämna den om de visste att jag letade efter den,” svarade hon ärligt och hon fick kämpa för att hålla leendet på plats.

Snar hummade instämmande. “Ja, det har du i och för sig rätt i. Det tänkte jag inte på. Nej, du har rätt, Miriam. Vi frågar inte efter den än.”

Miriam nickade bara och tackade för sig. Väl nere i sitt eget hus var hon tvungen att gripa tag om det stora bordet för att inte falla ihop. Hon sträckte sig efter en flaska med vatten, men sedan såg hon att Karissa hade glömt sin flaska med brännvin på bordet. Miriam drack giriga klunkar ur den lilla stengodsflaskan och grimaserade när det brände till i svalg och hals. Hon tog ett par klunkar till och tog sedan med sig tre tomma flaskor ned till brunnen. Flaskorna hade tömts under dagen och hon ville gärna ha vatten i huset innan det blev mörkt. Hon gick långsamt. Här nere bland husen var det ingen som såg henne eller hur hon grimaserade för varje steg hon tog. När hon hade fyllt en av flaskorna, hörde hon hur någon kom ned för trätrapporna med en hink som skramlade. Hon tittade upp och log vänligt åt Tamryn när hon kom fram, men Tamryn stannade upp och såg förfärat på henne.

“Du blöder!” utbrast hon och Miriam tog sig genast om läppen och torkade bort så mycket hon kunde. Hon log för att uppehålla masken.

“Nu, är det borta nu?” frågade hon och Tamryn nickade sakta. “Då så. Vill du hjälpa mig att fylla på så hjälper jag dig?”

Tamryn nickade och ställde ifrån sig hinken.

“Vad har du gjort?” frågade hon försiktigt, trevande, som Miriam ofta var tvungen göra med Hilja. På precis samma vis. Miriam insåg sorgset att Tamryn hade fått lära sig snabbt. Och ändå hade hon så långt kvar. Masken var på väg att glida av henne, så hon skrattade till och viftade bort det.

“Äsch, det är så fånigt,” sa hon och fortsatte fylla flaskorna, som för att visa hur oviktigt det var det de pratade om. “Jag letade efter elddonen i huset för att det var så mörkt, och så gick jag in i dörrkarmen och måste ha slagit i lite tokigt.” Lögnen kom som ingenting, den var så invand. Hon skrattade bort det och hjälpte Tamryn att fylla hinken innan de gick till Miriams hus för att slå sig ned en stund. Hon plockade fram lite choklad som hon hade sparat i gömmorna, och bjöd Tamryn. Kanske försökte hon muta henne att glömma av blodet hon sett på Miriams läpp, kanske var det bara för att komma henne närmare. Miriam visste inte. Hon stoppade tre blad i munnen när Tamryn inte såg, och tuggade dessa tills de bara var en blöt massa. Det var lugnande som tillsammans med brännvinet skulle lindra åtminstone lite. Hon såg sig diskret om för att se var hon kunde göra av de söndertuggade bladen och såg att mellan två av tiljorna i golvet var en tillräckligt stor glipa för att obemärkt kunna släppa ned en liten grön klump av blad. Och Miriam fortsatte le och var noga med att masken inte var på väg av igen tills Hilja plötsligt stod i dörröppningen och frågade varför Tamryn inte gått raka vägen upp till huset med hinken. Och nu fick hon allt skynda sig för hon och Chai var tvungna att hjälpa till med förberedelserna inför gillet som skulle hållas om en stund.




Miriam hade just svalt ett par klunkar brännvin till när Hedda kom och knackade på. Hon hade massor att berätta för Miriam, hon riktigt bubblade.

“Jag kastade yxa mycket bättre än Mule! Min fastnade, men han missade! Och. Jag tror Brede är gladare nu.”

“Fick han blommorna?”

“Mhm!”

Miriam log. Hedda var alltid så glad, och hon fascinerades av saker som ingen annan tänkte på. Medan hon knaprade i sig ett par nötter, pratade hon om sin dröm igen. Om att hon vill kunna flyga. Brede hade ju lovat att kasta upp henne högt så hon kunde prova, men Hedda hade i sin tur lovat att åtminstone börja från bord och sedan ta det stegvis. Och sedan hade hon till och med kommit underfund med att hon faktiskt skulle vänta med att flyga tills hon träffat någon som verkligen kunde, så att hon fick lära sig på riktigt. Och så hade hon plockat blommor till gillet. Ja, Miriam hade ju hjälpt till lite också, men Hedda hade plockat jättemånga fina blommor efter det. Miriam log och följde med Hedda upp mot huset där gillet skulle hållas, men hon behövde ganska snabbt sätta sig och vila. Det gjorde fortfarande alldeles för ont att röra sig. De satte sig vid stockarna som skapade en slags lägerplats i byn och efter en liten stund kom Sigyn dit och satte sig. Hon såg bekymrad ut, och Hedda frågade henne allt hon kunde komma på om det.

“Jo, du förstår,” började hon tålmodigt. “Jag ser ju ibland en massa sanningar. I drömmar.”

“Hedda, vi kallar det för Drömmare,” passade Miriam in och Sigyn log.

“En del av de här sanningarna är lätta att bära för att en del av dem är mina. Men ibland är det inte mina sanningar, utan andras sanningar. Ibland är det sanningar som inte är välkomna och som kanske krockar med andra sanningar så att folk blir ledsna. Då är de väldigt tunga att bära på. Så därför är jag lite ledsen ibland. Ibland händer det att sanningarna har känslor med sig som går emot varandra jättehårt och då fastnar folk emellan. “

“I kläm?”
“Ja, i kläm. Ibland när känslorna kommer i kläm så gör det jätteont. ”

“Mhm.” Hedda såg fundersam ut. “Vad är det som kommer i kläm?”

Sigyn log och försökte på nytt.
“Det som hamnar emellan.”
“Mhm.”
“Förstår du hur jag menar?”

“Mhm!” instämde Hedda.

Sigyn såg på henne och log sådär som hon bara gjorde med Hedda.

“Hedda, vem är flickan du leker med?” sa hon plötsligt och Miriam visste genast att det inte var någon flicka i byn Sigyn talade om. “Jo, alltså. Du tänker ofta på ett minne. Och det är två barn. Den ena är du. Och ni leker på en äng, ni kastar blommor på varandra.” Sigyn såg glad ut, som om bilderna av de två flickorna på en våräng värmde henne innifrån. Men Miriam blev alldeles kall inuti.

Nej. Inte det. Du får inte se det. Se inte det, Sigyn.

“Vem är det du leker med?”

Hedda sneglade på henne och Miriam la sin hand på Heddas rygg, dold för Sigyn.

Säg ingenting, Hedda. Snälla, säg ingenting.

Sigyn blinkade till och sa långsamt, som om hon tittade på någonting som var för långt bort för att se klart; “Flickan har en… Hon har en ring runt halsen.” Miriams fingrar grep om Jorringen precis när Sigyn förvånat tittade upp på henne.

“Är det du, Miriam?” frågade hon, genuint förvånad.

Miriam försökte febrilt hålla kvar masken. Hon mumlade något osammanhängande och försökte se lika förvånad ut själv. Hon visste att det inte var i närheten så bra gjort som hon hade behövt för att övertyga Sigyn men kvinnan släppte henne snabbt och tittade på Hedda.

“Vem är det du leker med?” frågade hon vänligt och Miriam sneglade på Hedda bredvid sig. Hedda skruvade besvärat på sig. Hon hade svårt för det där med lögner, Miriam visste ju om det. Men Hedda måste ljuga nu, hon måste. Annars skulle hon ju avslöja dem allihop. Hedda kliade sig i ögonen.

“Jag kommer inte ihåg så noga… Jag kommer inte ihåg.” Hon kliade sig lite till. “Det är liksom… Som en dimma. Jag minns inte.”

Sigyn log och Miriam kunde andas ut. Och som bara Heddas sinne kunde hoppa från den ena stenen till den andra i en flod av tankar, fann Miriam plötsligt att de pratade om bröderna. Sot och Ask. Som Hedda inte fick prata med.

“Ja, Sot och Ask gör mycket dumt när de är uttråkade,” sa Sigyn tyst när Miriam och Hedda berättat om knivkastningen tidigare idag.

“Jag tror att de har sina känslor i kläm,” sa Hedda förnuftigt. “Jag tror att de kanske har dem så mycket i kläm att de inte vet hur de ska klämma upp dem och därför för de dumma saker.” Sigyn och Miriam delade en förstående blick och Miriam tog om Heddas axlar.

“Vet du Hedda?” sa hon. “Jag tror du är klokare än oss allihop tillsammans.” Sot kom gående lite längre bort och när han kommit tillräckligt nära ropade Hedda till honom.

“Har du dina känslor i kläm?”

Sot stannade besvärad upp och kliade sig i huvudet.

“Eh. Jag…. Eh. Va?”

“Jo jag undrar om du har dina känslor i kläm?” upprepade Hedda tålmodigt.

Sot tittade på både Miriam och Sigyn men de båda bara knyckte lätt på axlarna och försökte att dölja sina leenden.

“Eh. Jag vet inte,” ropade han ned till Hedda.

“Jag tror att du har det. Du måste klämma upp dem så de inte är i kläm.”

Sot kliade sig i huvudet igen och såg fundersam ut.

“Jaha. Men.” Han såg sig om. “Säg till om du kommer på hur jag ska göra då.”

“Mhm!” lovade Hedda glatt.


Miriam satte sig på bänkarna utanför storhuset. Hon behövde vila igen. Det bultade i bröstkorgen på henne och hon burrade in sig i filten hon använde som sjal. Hon lutade huvudet mot väggen bakom henne och kände att hon nog skulle kunna somna där hon satt. När Hedda hade levererat alla blommor och ställt i ordning dem till gillet, kom hon och satte sig bredvid Miriam. Åt andra hållet kunde Miriam se Tora stå och prata med både Sot och Ask, och hon var på väg att fråga Hedda om inte hon också tyckte det var märkligt att Tora fick prata med dem och inte Hedda, när Sot plötsligt kom gående mot dem med ett stort, väsande flin.

“Jag får prata med dig igen,” sa han stolt och slog ut med armarna.

“Får du?”

Sot log förnöjt. “Jajemen.”

“Mhm.” Hedda funderade en stund. “Vilket djur skulle du vara om du fick vara ett djur?” sa hon sedan. Sot kliade sig i det rufsiga håret men han behövde inte tänka efter särskilt länge.

“En råtta,” sa han.
“Mhm. En råtta. Jag skulle vara en svala.”

“Jag trodde du skulle vara en säl som kan flyga,” sa Miriam mjukt.

“Mhm. Men jag vill vara en svala också.”

“Vilket djur skulle du vara om du fick vara ett?” Hedda hade vänt sig till Ask som också kommit fram till dem.

“En likmask. En likmask har alltid mat. Och ett varmt och gott ställe att krypa in på!” Han såg menande på sin bror och de skrattade väsande tillsammans. Miriam försökte hålla fast vid leendet och inte rynka på näsan. Hon litade inte på bröderna och hon hade en dålig känsla inom sig. De hade någonting på gång, hon visste det.

Ask gnuggade sina händer.

“Så, du ville höra en saga om en säl som kan flyga.”

“Mhm!” instämde Hedda. Hon satt allra längst ut på bänken.

“Och om en sparv.”

“Nej, en svala.”

“En svala. Så var det.”

Det var svårt att avgöra om bröderna någonsin log uppriktigt med alla de där gula tänderna, men log gjorde de.

“Jag ska berätta en saga,” började Ask så, “om en säl som ibland kallas för Saltvatten, ibland för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna.”

Heddas ögon tindrade medan hon hängde fast vid varje ord från Ask.

“Den här sälen, som ibland kallas för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Saltvatten, bor i havet, vid foten av en stor klippa. Och varje dag tittar sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Bräckt, upp mot toppen av klippan för där sitter en svala, en alldeles vit svala.”

“Vad heter svalan?” abröt Hedda.

“Svalan heter Frihet. Och en dag frågar Frihet sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Bräckt, men som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, varför den alltid tittar upp mot toppen där Frihet sitter. ‘För att jag så gärna skulle vilja kunna flyga,’ svarar sälen som nu kallas för Saltvatten. ‘Varför gör du inte det då?’ undrar Frihet. ‘Jag kan inte,’ svarar sälen som nu kallas för Bräckt. Och Friheten undrar hur det kommer sig.”

“För att den inte har några vingar?” avbröt Hedda ännu en gång.

“Exakt! ‘För att jag inte har några vingar,’ säger sälen som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna. ‘Men det är bara att prova och våga och vilja,’ säger Frihet då. ‘Varför provar du inte?’ “

Miriam såg från den ena brodern till den andra, hon såg på Orm som satt lite längre bort och lyssnade med lika glittrande ögon som Hedda. Och hon såg på Tora som stod en bit åt andra hållet och på avstånd lyssnade på sagan med sammanbiten min. Det var något som inte var som det skulle, hon visste det.

“Och sälen, som ibland kallas för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Saltvatten svarar Friheten med orden; ‘Jag kan inte prova för att jag är för långt ned. Det går inte att flyga här nerifrån vattnet.’ Och Friheten tittar ned på sälen och säger; ‘Kom upp till mig då. Härifrån kan du prova och våga och vilja flyga.’ Men sälen sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Bräckt, tittar sorgset upp mot klipptoppen. ‘Jag kan inte,’ svarar den, ‘jag har inga fötter att klättra med.’ Men Friheten lockar den med orden; ‘Kom, kom. Du måste prova och våga och vilja för att kunna.’ Så sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Bräckt, men som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, bestämmer sig för att prova och våga och vilja. Och den klättrar upp på den vassa klippan, den halkar ned, men fortsätter ändå kämpa sig uppåt. Och den river upp magen och labbarna, den skriker rakt ut, men sälen som just nu kallas för Saltvatten, fortsätter klättra uppåt.”

Då förstod hon plötsligt. Hon såg hur illvilligt Ask flinade mot Hedda, som en varg som grinar mot sitt byte. Miriam kastade en blick på Sot. Huvan skuggade hans ansikte i djupa fåror men ögonen glittrade elakt och hon såg tydligt hånflinet som spelade i mungiporna på honom. Han såg henne rakt i ögonen, som för att verkligen vara säker på att fånga hennes ansiktsuttryck nu när hon förstått hur sagan skulle sluta.

“Skitstövel,” tänkte hon ilsket men hon kunde inte göra något annat än att hoppas att Hedda skulle ta det bra ändå. Hon vände blicken mot Ask och stirrade stint på honom, som för att utmana honom att fullfölja sin vidriga saga.

“Och Friheten viskar till sälen som just nu kallas för Bräckt, ‘Hoppa! Det är bara att prova och vilja och våga. Hoppa!’ Och sälen, som just nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, kastar sig ut från klippan, den hoppar…” Sot och Ask lutade sig båda närmare Hedda, och Miriam kunde riktigt se hur vargkäftarna slog igen om hennes Hedda, som hon skulle göra vad som helst för. “... och krossas mot de vassa klipporna nedanför!” Ask lutade sig ännu närmare Hedda. “För det spelar ingen roll hur många löften Friheten viskar i örat på en, sälar kan inte flyga. Och så är det med det,” väste han elakt och Miriam önskade innerligt att hon kunnat klappa till honom där och då. Han visste mycket väl vem sälen i sagan egentligen var och när hon såg mot henne, mot hennes fina Hedda, väntade hon sig nästan tårar i de blå ögonen. Men Hedda vickade misstroget på näsan.

“Det var ingen bra saga. Den hade inget lyckligt slut,” konstaterade hon klarsynt.

“Det finns inga lyckliga slut,” väste Sot med sitt elaka varggrin till leende. Men Hedda gav sig inte, och Miriam kunde inte låta bli att känna sig stolt över henne när hon vägrade låta bröderna slippa undan så lätt. De skulle ha en lång kväll framför sig, tänkte hon förnöjt. De hade själva gett sig in i det, och Hedda skulle fråga ut dem hela kvällen om lyckliga slut, bättre slut och fina sagor. Nå, de fick vackert skylla sig själva.




Ask höll på att spänna på sig alla sina bälten efter sagoberättandet och Miriam såg hur Tora gick fram till honom, trevande, osäkert, avvaktande. Ask flinade stort så de gula tänderna nästan lyste i det skumma ljuset. Ögonen glittrade fortfarande illvilligt på honom.

“Tyckte du om sagan?” frågade han Tora och blinkade med ena ögat. Miriam hörde inte vad hon svarade, men hon förstod ändå. Den förbannade satmaran! Så hon hade betalat Ask för att berätta den saga Tora ville att Hedda skulle höra. Allt för att Hedda skulle rätta sig in i ledet, ledas in i fållan som ett bångstyrigt får. Det kokade i Miriam, hon önskade att hon kunde säga ifrån en gång för alla. Men oavsett om hon var sig själv eller var tvungen att gömma sig bakom masken av den fria Miriam, så var hon ändå jorgal. Och hon hade ingen makt att skälla ut en skaegi, hur elakt och fel hon än betedde sig.

Ask sträckte på sig med tummarna i sidorna.

“Ja, sagor har ju varit mitt enda sätt att tjäna en egen slant så att säga,” sa han och det gick inte att missta stoltheten i hans röst. Miriam hade en hel del bitska svar på det, men hon slog ned blicken och gick in i storhuset istället. Det var ingen idé, hon hade ändå ingen chans mot skaegi. Särskilt inte mot Tora.




Miriam försökte äta av allt som bjöds på gillet, hon försökte dricka av cider och must, men hon fick knappt ned någonting. Hon blev bara illamående och behövde gå ut, gång på gång. Hedda satt vid ett bord omringat av andra skaegi, Sot, Sigyn, ett par Björkdalingar. Hedda försökte ömsom förklara för Sot att det visst fanns lyckliga slut, och ömsom frågade hon alla hon såg, vilket djur de skulle vara om de fick välja. Ibland rådslog hon med Miriam först, om vad Miriam trodde att de skulle säga. När Hedda var fullt upptagen med att fråga någon förbipasserande, böjde sig Miriam ned och berättade för Sigyn vad hon sett. Att Tora betalat Ask för att sälen i sagan skulle dö en hemsk död.

“Ask berättar alltid hemska sagor,” mumlade Sigyn men Miriam såg att hon också var upprörd. “Jag hatar att de försöker förstöra det inom henne!” utbrast hon plötsligt. “Det finns någonting väldigt fint och rent och oskyldigt inom Hedda, och jag hatar att de gör allt vad de kan för att förstöra det, för att ta det ifrån henne!”
Miriam kunde bara nicka instämmande. Jo, fanns det någonting hon hatade, så var det det.




“Miriam! Kom och sätt dig här!” Hilja var full. Det syntes lång väg. Miriam såg sig besvärat om. När Hilja var full var hon ännu mer oberäknelig än vanligt, och Miriam var inte riktigt så lyhörd som hon behövde vara för att hantera Hilja just då. Brännvin och de lugnande bladen dövade hennes sinnen för mycket för att kunna förutspå Hiljas snabba vändningar.

“Miriam! Kom och sätt dig sa jag!”

Det fanns ingen annan råd än att lyda. Tamryn och Chai satt båda inklämda på bänken invid väggen och de såg lika obekväma ut som hon kände sig.

“Har du ätit?” frågade Hilja utan att egentligen bry sig om ett svar. “Vad finns det?” Men innan Miriam ens hunnit räkna upp hälften hon sett, avbröt Hilja henne. “Jag är törstig. Hämta något att dricka.” Ingen omkring dem verkade ha märkt av att Hilja gjorde allt för att få av Miriam masken, för att få hennes fasad att rämna. Hon försökte le när hon reste sig upp för att hämta cider åt Hilja, hon försökte hålla leendet när hon beordrades att hämta en bit av allt som serverades till bordet där Hilja satt, men maktlösheten rev i henne och hon märkte att de lugnande bladens verkan började släppa för det högg till mer och mer när hon rörde sig.

“Vad har du gjort med benet?” frågade Hilja menande och spände ögonen i henne. Miriam skrattade till och viftade bort det på samma sätt som hon gjort inför Tamryn. De här farvattnen kände hon väl till och hon kunde navigera dem med förbundna ögon. Hilja tycktes nöjd med hennes svar. Miriam slog sig ned på bänken bredvid Hilja, med ryggen mot Tamryn och Chai. Vid bordet mittemot satt Hedda och Sot. Han var också full, bra mycket mer än Hilja. Miriam kunde inte låta bli att le när hon såg honom. Hon lutade sig fram och klappade honom på knät.

“Leta upp mig imorgon bitti,” sa hon med ett skadeglatt leende. “Mot huvudvärken.” Sot bara flinade och vände sig mot Hedda igen. Miriam höll ett öga på Hedda, som Tora bett henne om för en stund sedan. Snar och Helvi hade fått för sig att de skulle få Hedda fulla, något som varken Tora eller Miriam tyckte var en bra idé. Egentligen var Miriam för arg på Tora för att kunna tänka sig att samarbeta med henne just nu, men när det gällde Hedda svalde Miriam vad förtret som helst. I vanliga fall skulle hon ha slappnat av och bara sett efter ibland att Hedda mådde bra, men ikväll hade hon inte riktigt lika lätt för att släppa henne. Kanske hade det att göra med sagan, kanske hade det att göra med att hon egentligen inte litade på någon av bröderna. Kanske var det hennes dåliga samvete som gnagde, för att hon lät Hedda umgås med dem utan att skvallra för Tora. Hedda hade en förmåga att få reda på saker ingen annan skulle få reda på, och Miriam behövde henne. Hon behövde ha öron i närheten av Gautrik, öron som ingen tänkte på kunde snappa upp för mycket. Det var fel av henne att använda Hedda så utan hennes vetskap, men samtidigt trivdes Hedda med att umgås med bröderna. De fascinerade henne. Och Miriam hade intalat sig själv, att det var ingen fara, de gjorde henne inget ont. Men efter den hemska sagan om sälen var hon inte lika säker längre.




Det grämde henne att hon inte hade haft möjlighet att genomsöka Tirosh och Beniels hus när alla andra var på gille, men det cirkulerade Björkdalingar och skaegi runt huset hela tiden, och än var det för ljust ute för att kunna smyga i skydd av mörkret. Hon måste få tag i boken på något sätt. Ett tag hade hon övervägt att be Orm om en gentjänst, men hon litade inte tillräckligt på honom för att anförtro honom något sådant. Hon hade till och med funderat över att prata med bröderna Träd som jorgalerna kallade dem, men till det behövde hon taler. Hon hade övervägt att stjäla allt som Imrah förvarade åt henne, Karissa och Maricela, men Miriam hade ingen aning om vart Imrah förvarade pengarna, och dessutom hade Yagil varit sängliggande mest hela eftermiddagen. Och egentligen litade hon inte heller på bröderna tillräckligt för att be dem. Om de kunde läsa, eller om de ljög för henne och tog med sig boken till någon som kunde… Nej. Det måste finnas ett annat sätt.




Hon behövde mer brännvin och fler blad att tugga på. Det värkte så att hon knappt kunde andas längre. Hon längtade så till sin säng. Hon var nästan halvvägs till huset när Hedda kom ifatt henne.

“Ask letar efter dig,” sa hon glatt och Miriam kunde se skuggan av honom inte långt bakom Hedda.

“Vi har skadade,” mumlade han så fort han kom fram till henne. Miriam suckade lätt.

“Jaha. Ja, men då… Ta ned dem till mitt hus så ska vi ordna det.”

“De… De är inte så gångbara.” Ask var aldrig stilla, inte ens när han inte rörde sig var han helt still. Det fanns alltid ett gung i hans kropp, en rastlöshet som skiftade vikt från den ena foten till den andra. Inbillade hon sig bara att det blev värre när han var upprörd?

“Ja, då får jag bara hämta korgen då,” sa Miriam och nickade åt Ask när han bad henne komma bort till hans hus så fort hon kunde.




Hon hörde upprörda röster från huset och när hon kom in såg hon en av de yngre kvinnorna från Gautrik. Hon satt ihopkurad på en av bänkarna och Miriam kunde tydligt se att hon skakade. Sigyn var där hos kvinnan, och en två-tre andra kvinnor som Miriam inte riktigt la på minnet. Hon ställde ifrån sig korgen och bad kvinnan vända sig så Miriam kunde få titta på henne. Öjdis var där och försökte få ur kvinnan vad som hänt och de andra kvinnorna pratade oroat i mun på varandra. Miriam hade inget tålamod med anhöriga, oroade människor just nu. Från handled till handled, tvärs över skulderbladen på den unga kvinnan, gick ett blodigt streck på den ljusa särken, och Miriam kunde bara föreställa sig hur illa det skulle se ut under den.

“Jag behöver ljus,” sa hon. “Och utrymme. Ni skymmer ljuset, och jag ber er att vänta utanför. Snälla. En liten stund. Jag behöver få arbeta ifred. Sigyn, jag vill att du stannar. Hjälp mig med särken.”

Den unga kvinnan snyftade och när de äntligen fick av henne särken fick Miriam bita ihop käkarna hårt för att inte ge ifrån sig ett endaste tecken på hur illa berörd hon blev av att se såren. Vem som än gjort dem, visste dock hur man hanterade en kniv. I ett enda snitt gick såren, så rent och snyggt skuret som nu ett knivsår kan bli. En klen tröst, men en tröst ändå. Miriam började försiktigt tvätta av kvinnans sår, och medan Sigyn kramade kvinnans hand försökte Miriam att inte tänka på de kvävda snyftningarna och frossan som skakade den sargade kroppen. Det behövde sys, det kunde vem som helst se. Men Miriam hade aldrig lärt sig hur man gjorde, och Maricela sov. Egentligen borde hon väckas men Miriam behövde sätta sig, hon behövde komma i säng. Energin rann av henne alldeles för snabbt och snart skulle hon själv skaka lika mycket som kvinnan på bänken framför henne. Hon visste inte hur länge hon skulle klara att hålla masken när smärtan snart var tillbaka med full kraft.

“Jag kan inte göra mer än att tvätta och förbinda detta nu,” sa hon med sin lugnaste röst. “Vi får titta på det imorgon igen.” Den unga kvinnan bara nickade och försökte bita ihop medan Miriam började linda förband runt hennes armar. De blödde igenom snabbt men mer kunde hon inte göra just nu.

“Miriam!”

Hon såg mot dörren och hörde hur någon ropade på henne där ute i mörkret. Hon suckade och hoppades innerligt att det inte var fler skadade i natt.

“Jag antar att det är min signal,” mumlade hon och knöt förbandet hon höll på med. Hon log vänligt mot den unga kvinnan och Sigyn innan hon försvann ut i natten för att se vem som behövde henne nu.




“Där är du. Jag har letat efter dig.” Hiljas röst var len som honung och hon vacklade ostadigt till. Hon tog tag i Miriams hand och drog henne efter sig genom byn ned mot Miriams hus. Så fort hon hade stängt dörren bakom sig, drog Hilja henne till sig och kysste henne. I Hiljas famn rann masken alltid av Miriam, och hon kunde äntligen vara sig själv, om så bara för en kort stund. Hilja kysste henne på halsen och ledde henne mot ett av borden. Hiljas ögon glittrade torts det skumma ljuset och hon knuffade undan sakerna på bordet och drog Miriam intill sig.

“Sitt,” befallde hon mjukt med sin honungslena röst. Hon kupade sina händer om Miriams ansikte och kysste henne igen, intensivt och uppfordrande. Hon lät händerna glida längs med Miriams kropp men när Hilja tog för hårt om midjan på henne drog hon häftigt efter andan för smärtan som strålade. Hilja förstod genast att något var fel och lutade sin panna mot Miriams.

"Vad har du gjort där?" viskade hon och drog med fingrarna över Miriams revben igen, men hon var mycket lättare på handen. "Är det jag som har gjort det?" Hon strök Miriam över kinden. "Är det det?" Det fanns bara värme i hennes röst och Miriam nickade försiktigt. "Du förstår varför jag var tvungen att göra det, eller hur? Du förstår det, visst gör du?" Miriam nickade bara igen. "Du vet väl att jag inte vill skada dig, det vet du väl? Men ibland måste jag, när du gör så fel, när du slarvar bort viktiga saker. Då förstår du väl att jag måste göra så?" Miriam nickade igen, det förstod hon. Hon förstod det så väl. Hilja kysste henne på pannan och började försiktigt snöra upp hennes livstycke men strax blev hon stilla som en stenstod. Miriam hade också hört knackningen på dörren och hon höll ofrivilligt andan. Kanske skulle de gå därifrån om hon inte svarade?

"Miriam?" hörde hon Karissas röst utanför. "Miriam, får vi komma in en stund?" Miriams dörr var alltid olåst, det visste alla och hon kunde höra Karissa lägga handen på handtaget.

"Ett ögonblick bara!" ropade hon. Det var det enda hon kunde göra. Hon pekade på sovrummet och Hilja nickade och stal en sista kyss innan hon försvann in i mörkret i rummet intill.

"Ge mig en stund bara, jag måste…" mumlade Miriam och snörde ihop livstycket igen så fort fingrarna mäktade med. Hon drog en snabb hand över huvudduken för att se att den satt på plats och sedan lät hon masken falla tillbaka så att hon kunde öppna dörren med sitt sedvanliga leende.

"Nu så," sa hon till Karissa, Maricela och Chai som väntade utanför. Hon bjöd dem att slå sig ned vid det stora bordet och medan hon tände ett par ljus, såg hon sig diskret om i rummet. Ingenting var uppseendeväckande felplacerat. Blicken vandrade mot det sovgemaket och hon fick tvinga sig att titta på jorgalerna istället.

“Vad var det som hade hänt?” frågade Maricela. “De ropade på dig förut.” Miriam suckade djupt innan hon svarade.

“En flicka i Gautrik har blivit skuren, rätt illa däran. Från handled till handled, över hela ryggen. Det hade behövt sys, men jag kan ju inte det och jag trodde du sov, så… Ja.” Maricela nickade och fattade om hennes hand på bordet.

“Vi ordnar det imorgon då. Jag syr och så kan du tvätta och förbinda. Vi hjälps åt.” Miriam log och nickade till svar.

“Vem var det som…?” frågade Chai på sitt stillsamma vis.

“Alldis.” Hon såg på honom när hon sa det, och hon kunde se att han verkligen förstod.

“Ja, skaegi får gärna slå ihjäl varandra. Färre för oss att ha ihjäl då,” mumlade Maricela med ett obehagligt, hungrande leende och Miriam kände hur andan fastnade i halsen på henne. Hon kunde inte låta bli att snegla mot dörren till sovkammaren, nästan som att hon väntade sig att se Hilja storma ut med en yxa i högsta hugg.

“Varför rymde ni?” frågade Chai då och Miriam undrade om han verkligen behövde veta mer hemskheter om Alldis, men systrarna berättade och Chai nickade till slut förstående.

“Jag vill verkligen inte köra ut er,” började Miriam, “men jag är rädd att jag börjar bli väldigt trött och jag skulle nog vilja lägga mig.” Hon log varmt och Karissa skyndade sig att säga att det skulle hon visst få, och så tackade de för sig och lämnade Miriam för kvällen. Inte förrän hon inte längre kunde höra deras röster vågade hon andas ut och viska till Hilja att hon kunde komma fram. Hilja försökte kyssa henne igen, men Miriam sköt varsamt undan henne och skakade på huvudet.

“Vi vet inte vem som hör.” Innan Hilja hann protestera, blåste Miriam ut ljusen. “Jag måste gå till avträdet.” Hon hade inte hunnit halvvägs innan Hilja kom ikapp henne och kysste henne, mitt på stigen. Miriam puttade snabbt bort henne och såg sig om. Trots att det var människor runtomkring, verkade ingen ha lagt märke till dem.

“Snälla Hilja, det är folk här,” bad Miriam. Hilja tog henne hårt om armen.

“Du är min,” väste hon. “Glöm inte det.” Hilja drog henne till sig och fattade ett ännu hårdare grepp om Miriams nacke. “Kom ihåg vem du egentligen är.”

Så släppte hon och såg på Miriam med ilskan dansande i ögonen innan hon försvann ned mot sitt hus medan Miriam med bultande hjärta fortsatte på stigen. Kunde hon verkligen ha sådan tur att ingen hade sett dem i det skumma ljuset?

Alldis med sin kniv. Foto: Anneli Hårdén