Jag äger inte min tid

Jag läser sporadiskt boken Förbannad är jag ganska ofta - samtal med Berit Ås av Ami Lönnroth. I Kaptel 6 Den osynliga kulturen handlar samtalet om kvinnor och tid. Citat följer:

Det är svårt att planera om du inte äger din egen tid. Bara oberoende personer kan planera och det är ett tecken på frihet när du kan planera din egen framtid. Om du inte äger din egen tid, riskerar du att hamna i vad jag kalla "städa-upp-efteråt-fällan" som gjort neurotiker av så många kvinnor...

Jag håller med. Dels som det tas upp i boken så väljer många kvinnor yrken (de som kan "välja" yrke) som kan utföras och behövs vart som helst i landet. Jag känner ett fåtal kvinnor som både har relationer med män och som valt att följa sin egen yrkesväg. I ett par har det inneburit att båda arbetat på helt olika ställen i världen periodvis och de har spenderat mycket tid isär under sitt äktenskap. I andra fall har det inneburit mycket långdistansförhållande och att mannen tids nog flyttat efter kvinnan till den ort hon arbetar på eller spenderar majoriteten av sin tid. Men dessa fall är få och de har inga barn. I mitt eget fall är det till och med så illa att jag har en magisterexamen inom ett ämne jag inte arbetar inom. Ja, jag trivs i den här staden även om det skulle vara lättare att få jobb inom ämnet om jag flyttade. Ja, jag älskar mitt nuvarande jobb. Ja, mina barn blir allt mer rotade här. Ja, min Partner har erbjudit sig att flytta om det skulle behövas. Men jag tänker att anledningen att vi blev kvar här, är utöver våra hobbies att han har en trygg anställning på sitt jobb. Jag äger inte min egen tid och jag äger inte min framtid. Han är äldre än mig och hans anställning fanns redan och var trygg när jag  kom in i bilden. Jag anpassar mig efter hans jobb, för vi behövde pengarna hans jobb gav. Vi behöver dem än. Vi behöver mina pengar också och det känns skönt att ha ett fast jobb som ger mig det jag behöver. Men jag skulle vilja tjäna mer pengar. Den ojämlika inkomstfördelningen vi har nu kommer att påverka mig resten av livet oavsett hur vi jämkar mellan oss själva. Min livsinkomst påverkas, min pension påverkas. Jag äger inte min tid och det är både min partner och mina barn äger snarare min tid. Men då mina barn påverkas av hur mycket pengar deras föräldrar har, tror jag att detta även kan påverka min barn på ett mindre optimalt vis i framtiden. Förr eller senare behöver jag nog ta tag i det. På något vis.

Till mina kvinnliga läsare: Tänker ni att ni äger er egen tid, både er nutid och er framtid. Kan ni göra "vad ni vill" (man kan aldrig egentligen göra det) eller uppfylla er potential eller måste ni anpassa er till någon anhörig?

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg till om hur det är att som jag ständigt oroa sig för att andra ska göra misstag som det sedan kommer att falla på mig att ordna upp "städa-upp-efteråt-fällan" och hur jag försöker jobba på att bry mig mindre eller låta saker vara suboptimerade.

Jämställdhet i praktiken: Antal timmar med ensamt ansvar för barnen.

Parther leker med barnen.

Det här inlägget utgår från mitt perspektiv. Jag har en manlig partner och vi har två gemensamma barn. Vi har båda fasta anställningar och arbetar 20 timmar i veckan. För att inte hamna i traditionella könsrollsmönster försöker vi arbeta ut praktiska lösningar i vår vardag. Jag hoppas att detta inlägg kan hjälpa andra att tänka över sin arbetsfördelning.

Nu tänkte jag räkna lite på hur mycket tid var och en av oss spenderar med ensamt ansvar för ett eller båda barnen. Både som det ser ut nu och som det är planerat att vi ska ha det i höst, när vårt yngsta barn går in i barnomsorgen. Jag räknar på en standardvecka, utan avvikelser från våra  rutiner. Självklart är det roligt att vara med barnen, vi har valt att få barn, men det är ett ansvar och ett oavlönat arbete.

Nutid
Måndag: Jag borta 7-16:10
Han borta 16:10-18:10

Tisdag: Jag borta 7-16:10

Onsdag: Han bort 7-12:40
Jag borta 12:50-17:10

Torsdag: Han borta 7-17:30

Fredag: Han borta 7-17:30

Partner ensam med ett eller två barn: 22 timmar och 40 minuter.
Jag ensam med ett eller två barn: 28 timmar 10 minuter.

För varje vecka som går utan avvikelse är jag ensam med barnen/har huvudansvar för barnen i 6 timmar mer än honom. På ett år, med fyra semesterveckor då vi är med barnen samtidigt borträknade blir det 288 timmar (6 x 48). Det är tolv dygn. Bara för att vårt schema haltat. Vårt schema haltar för att han har en lång resväg till sitt jobb på ett kontor och jag har kort resväg till mitt jobb inom vård och socialt arbete.

Jag tycker att det är nyttigt med sådana här räkneexempel för att undersöka om vi lever som vi lär och om vi skapat oss det liv vi sagt att vi vill leva. Varför jag kan vara tröttar än honom ibland. Med hjälp av liknande genomgångar har vi i höst kommit fram till följande schema istället. Planen är att barnen ska spendera 6 timmar om dagen i barnomsorgen. Jag har bett om att få lämna tre vardagar och hämta två. Detta på grund av att jag upplevt eftermiddagarna som besvärligast. Nu räknar vi inte på tid borta, utan börjar direkt med antal timmars ensamansvar.

Framtid.
Måndag: Jag 7-9
Han 15-18:10

Tisdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Onsdag: Jag 7-9
Han: 15-18:10

Torsdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Fredag: Jag 7-9
Han 15-16:10

Partner ensam med båda barnen: 11 timmar 30 minuter
Jag ensam med båda barnen: 11 timmar

Score. Han kan jobba 80% och jag kan jobba 90%. Han har dem 30 minuter mer själv på en vecka (enligt schema). Vilket antingen är försumbart, eller helt ok med tanke på hur mycket schemat haltat tidigare samt att han inte varit varit sig gravid, gått igenom en vaginal förlossning eller ammat barnen. Skulle vi använda det här schemat under ett år skulle vi enligt samma uträkning som ovan räkna ut att han har ensamt ansvar för dem 24 timmar, ett dygn mer.

Jag kan säga att detta är en grovt förenklad uträkning. Mina löprundor är inte medräknade, inte heller föreningsaktiviteter utan barnen eller lajv och spelkonvent han eller jag åker på.

Andra barnet

Jag är gravid med mitt andra barn. Enligt rutinultraljudet är jag i vecka 19+4, enligt senaste mens 20+4. Två gånger har jag varit hos barnmorskan, samma som jag hade när jag var gravid med BB, och det dröjer ända till vecka 25 innan det är dags att gå dit igen.
När jag var hos barnmorskan den 8:e december låg barnets hjärtrytm på 144 slag i minuten. Det är bra. Jag mår bra även om jag är trött och sover mycket, vilket är rätt så förklarligt med tanke på att jag samtidigt arbetar heltid. Min vikt ligger still, på precis samma nivå som innan jag blev gravid. Barnmorskan har rekommenderat täta mellanmål, och att tänka på att inte skjuta upp eller hoppa över måltider.

Så mycket mer har jag inte att säga om det.

Sömnig vecka, lite träning

Denna vecka har jag inte haft så mycket lust att löpträna. Jag sprang blev 5 kilometer på måndag kväll, och bättrade på min tid till 31:23. De övriga kvällarna har jag istället varit väldigt sömnig och antingen sett på TV med familjen eller gått och lagt mig tidigt. Jag har lagat köfte, en sort lammfärsjärpar med persilja och i fredags firade vi med en köpt smörgåstårta.

Nästa helg får vi besök, men idag får jag och dottern hitta på något på tu man hand medan Partner är iväg och spelar rollspel med vänner. Planen för stunden är att ta oss in mot Kulturkalaset efter lunch. Imorgon har jag bokat in mig på lite extrajobb.

I övrigt har jag funderat lite på höstens säsong i vampyrlajvet Kindred Society. Vi har fått ett nytt forum och texter börjar så smått att dyka upp igen på sagda forum. Vad vill jag berätta för historia i höst? Kommer jag också att få texter skrivna?

Vägen mot att bli bibliotekarie

Jag kommer nästa vecka att ha ett möte med den lokala bibliotekschefen angående mina möjligheter att gå brevid någon av deras bibliotekarier och lära mig det praktiska arbetet, hur man är en bibliotekarie på just deras bibliotek. Idén är att om jag kan deras system, ökar mina möjligheter att hoppa in som timanställd både där och på andra bibliotek i min hemstad. Kan jag arbeta som timvikarie kan jag samla på mig arbetslivserfarenhet som ser bra ut på min CV. Med arbetslivserfarenhet som bibliotekarie ökar mina möjligheter att få en tjänst som just bibliotekarie. Mina nuvarande chefer är informerade och är bara glada för min skull. De mister mig inte direkt imorgon eller nästa vecka. Önska mig lycka till.

Personligen känner jag mig både nervös och glad över det här.

Vänners bostadsjakt, arbetsförmedlingen, a-kassa

Flera olika vänner, med olika behov, letar nya lägenheter och jag pratar mest framgångsrika väg fram till lägenhet. Ringa uthyraren, vad man skriver på sin profil på Boplats Gbg., fördelar med att besöka uthyrarens kontor innan osv. Vad man letar efter, vad man behöver och var lägenheten ska ligga. Relevant för uthyraren är ofta att man har vänner eller släkt i området som man söker i, då det brukar innebära att man stannar en längre tid och uthyraren får en stabil hyresgäst.

Jag glädjer mig åt en framtid med ännu fler som jag känner, på nära håll.

Eftersom jag är sjukskriven medan jag går klart mina antibiotikakurer så har jag för tillfället ingen ersättning. De timmar jag redan var bokad på har jag sjuklön på, men från a-kassan kan jag inte få några pengar under tiden som jag är sjuk. Arbetsförmedlingen avregistrerar arbetsökande när de sjukanmäler sig. För att bli inskriven på nytt behöver jag gå till Arbetsförmedlingen personligen på tisdag och visa upp mig.

A-kassan förresten, de har begärt in komplettering då jag missat att kryssa i en ruta och de behöver ytterligare ett arbetsgivarintyg från min deltidsarbetgivare. Innerst inne misstror jag min rätt att få a-kassa och tror nästan att efter all pappersexcersis kommer jag bara få ett avslag. För att jag tjänat för lite i inkomst. För att jag pluggat, och jobbat och delat min föräldraledighet med barnets pappa.

Ibland känns det som att trygghetsystemen inte finns till för oss som är vana vid att klara oss på mycket lite pengar.

Trygghetsystemen är mer menade för folk som tjänar över en viss gräns.

Tjänar man mindre än den gränsen och klarar sig så är det något fel på en.

Fast jag har inte fått avslag än.

Men den gamla jag hade nog lagt ner hela ansökan till a-kassan ungefär nu, när jag får brev om komplettering och samtidigt inte ens är registrerad på arbetfömedlingen. Men jag ska jobba vidare. Det ska inte falla på mig den här gången.

Vad gäller jobbsökandet har jag använt mig av offentligajobb.se men nu är jag intresserad av ett tjänst som de vill att man söker via vanligt e-mail. Jag måste altså skriva en ny CV, om ingen känner till ett sätt att exportera CV:n man redan skrivit från offentliga jobb. Jag drar mig lite, det är mycket meck och det måste bli helt rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om a-kassa, arbetsförmedlingen, akademikernas erkända arbetslöshetskassa, bibliotekarie, hyreslägenheter

Respektera den andres sätt att leva, men uppmuntra till lycka och funktion.

Jag och Anna satt och filosoferade. Eller satt och satt. Hon satt på golvet och jag stod och stekte strömming. Enligt Anna sa jag visa saker. Själv tyckte jag att jag svamlade något, även om jag hade ett gott hjärta bakom det jag sa.

Kontentan var att jag tyckte att man ska respektera andra sätt att leva på än sitt eget. Att alla har sitt egen angreppsätt på de problem som uppstår i deras liv. Så länge det inte går ut över någon annan måste jag vara ok med det. Jag vill inte vara preskriptiv om hur andra ska leva.

Men jag vill att människor ska vara lyckliga. Det är många som är olyckliga. Tyvärr är det oftast de som förtjänar lyckan som mest, som är olyckligast. Många som inte förtjänar det lever lyckligt, eller om inte lyckligt så i alla fal relativt problemfritt. De har andra som tar hand om deras problem. Andra som får härbärgera deras smärta.

Ofta människor som förtjänar att ha det bättre än så.

Det är få människor jag hatar och till och med de jag hatar förtjänar någon som stöttar och accepterar dem till exempel i rollen som själavårdare. Det är inte min uppgift att vara den personen. Jag kan vara den personen åt någon annan.  Den sortens människor jag hatar kan jag som regel säga faller inom kategorin förövare av mycket kränkande/brutala brott mot oskyldiga individer.

Först och främst vill jag stötta och acceptera dem omkring mig som gör gott. Som gör mig gott, och som gör andra gott. Den ork jag har över kan jag lägga på de som inte har någon. Ibland genom egen förskyllan, ibland på grund av omständigheter utanför deras kontroll.

Vi har olika sätt att nå lycka. Men jag tror att lycka är lättare att uppnå om en person först kan få förutsättningarna att säkra ett fungerande liv. Vad som är fungerande är lite olika, beroende på krav, förutsättningar, tycke och smak. Men alla behöver vi äta, dricka, använda toaletten, sova, hantera våra känslor och få stimulans. Det kan verka självklart, men det finns många som nedprioriterar dessa behov till förmån för andra. När det är för sina barns skull kan jag som småbarnsmor definitivt förstå det. Men resten av världen kan gott vänta medan en människa sköter dessa, sina basala behov. Behovet av stimulans tillfredställs för det mesta så fort man är ute och rör på sig så det brukar ge sig självt om man har de möjligheterna.

Jag har en reservation mot min egen rubrik. Om du har personer som är i beroendeställning till dig, till exempel barn som är i din vård, anser jag det är viktigt att kontrollera ”destruktiva” influenser i sitt liv så att dessa inte drabbar de i beroendeställning.

Jag kan inte respektera en individ som ålägger någon annan sin olycka på ett sådant sätt att det inte finns något sätt att undkomma.