Följande text är inte skriven av mig utan av den talangfulla Isabelle Kyed. Isabelles karaktär Miriam var en av Jorgalerna som var i byn när Björkdalingarna återvände.
Texten utspelar sig alltså under lajvet Krigshjärta: Hemkomsten 2014
Miriam vaknade av att hon försökte famna luften. Hilja var sedan länge tillbaka i sitt eget hus. Hos sin nya träl. Miriam försökte att skaka av sig känslan som smög över henne. Hon hade inget att säga till om saken. Hilja tog vem hon ville till sin säng och det var inte Miriams plats att invända. Hon visste mycket väl sin plats. Och ändå kunde hon inte låta bli att hoppas att den nya trälen Tamryn, inte värmde Hiljas säng så som hon själv gjort i alla år. Det verkade inte som det på Tamryn, men ändå gnagde det i henne. Hon längtade hem igen, som så många gånger förr. Hem dit där hon kunde vara hos Hilja öppet, hem dit där hon visste sin plats. Hem dit där Hilja ännu var kvar i sängen på morgonen när Miriam vaknade.
“Vi vänder oss mot öster.” Yagils mjuka stämma ledde dem som alltid i morgonritualen. “Var hälsad dag, må du ge styrka och hopp för vårt folk”. Ett djupt andetag genom näsan och ett ord av tacksamhet till Jor för att ännu en dag gryr. Men svartsjukan klöste i hennes inre ändå. Tamryn hade inte dykt upp och Hilja var ingenstans att se. Ett andetag till och hennes mask av vänlighet och förståelse satt som ett extra lager hud. Bara hon kunde känna vart masken slutade och hon egentligen började.
Hedda kom med så fina blommor till henne att lägga vid altarskålen. Och Miriam fick tålmodigt förklara varför hon hade en altarskål. Och varför de bröt bröd vid varje måltid, och varför de sista dropparna av vatten alltid fick återgå till jorden. Och Hedda lyssnade fascinerat som bara hon kunde, innan hennes fantasi hoppade vidare till att berätta om drömmen hon haft.
“Jag drömde att jag var en säl, men jag hade tappat mina fötter men så hade jag fått vingar istället så jag kunde flyga.”
Miriam hade på känn att det där var någonting som skulle stanna länge hos Hedda, och hon log vänligt och spelade med. Som hon alltid gjorde med Hedda.
“Bror! Det kommer folk!”
Miriam såg upp från sjalen hon sydde på. Hon kunde inte avgöra vem av bröderna det var som ropat till den andre, men om Sot och Ask tyckte det var läge att hämta sina vapen, då var det dags att oroa sig. Och nu kunde hon också höra det; rop och larm från utkanten av byn. Skramlet av plåt och brynjor och svärd och sköldar. Och en stämma som basunerade ut order på order. Det dröjde inte länge förrän det strök skaegi alldeles runt hennes husknut, och det var ändå långt innan hon kunde se den samlade skaran. Björkdalingar, därom rådde inga tvivel. Hon var ändå förvånad att det tagit dem så lång tid att hitta tillbaka hit.
“Nej, du såg fel.” Karissa viftade skrattande bort sin systers bekymrade min. De hade varit borta och övat med pil och båge, systrarna och Imrah och Yagil. Men Maricela gav sig inte. “Sluta, du såg fel. Det är inte hon.”
Nu var de överallt, Björkdalingarna. Och stämman som utropat order fick plötsligt ett ansikte när en lång och gänglig gestalt närmade sig.
“Jorgaler här!” fnös han. “Med vapen!”
“Det är ingen fara, de har bara övat i skogen,” skyndade sig Miriam att ropa men för skaegin hade hon likaväl kunnat vara luft. Då skrek Karissa och Miriam kunde genast se att hon var på väg bort till den där platsen inom henne där allt var mörkt, där minnen från förr åt upp henne inifrån. Hon försökte få tag i henne, men två skaegier slet i systrarna och synade noga trälmärkena bakom deras öron. När Miriam äntligen fick tag i henne och kunde omfamna henne visste hon att det var för sent, det skulle ta en bra stund att få tillbaka Karissa till dem igen. Maricela och Imrah var omringade av Björkdalingar, och när en av dem skrek att hon blivit slagen av Imrah försökte Miriam skilja dem åt.
“Hon slog mig!” fräste en skaegierna.
“Ni skrämmer henne ju!” fräste Miriam tillbaka och försökte få med sig Imrah därifrån. “Imrah kom nu. Karissa, Maricela, vi går in till mig. Kom nu. Gå in du också Tamryn. Karissa kom här, vi går in till mig. Nu.”
“Till dig? Vadå till dig?” gastade en av skaegierna men Miriam förstod inte vad de menade. Karissa var nästan inne i huset när någon av dem hånfullt ropade till henne.
“Du går inte in där. Du vet vems hus det är!” Och Karissa slank ned från trappen som besegrad. Miriam ställde sig genast i vägen för två av främlingarna när de försökte tränga sig in i hennes hus.
“Det här är mitt hem,” började hon men blev genast knuffad åt sidan av den största av dem. “Men så här kan ni inte göra, det här är mitt hem, jag bor här!” försökte hon men den mindre av de båda såg på henne med ögon som alldeles saknade sans och vett. Hon strök med armen över Miriam och lämnade blodiga spår på hennes kläder. “Jag är född här,” väste skaegin och försvann in i huset. Hon kunde höra dem rumstera därinne och någonting gick i kras. Strax började de kasta ut hennes saker på marken nedanför huset och när skaegin med de vansinniga ögonen slängde ut altarskålen sönderslagen försökte hon tränga sig tillbaka in i huset. Genast var mannen som givit ordern där och försökte tvinga henne bort från huset men hon slog hårdhänt undan hans hand.
“Du rör mig inte!” fräste hon. “Jag är en fri jorgal och du har ingen rätt! Du rör mig inte, hör du det!” Mannen släppte henne men han såg ut som om han tyckte att hon behövde sig en läxa i hur en jorgal lämpligast bör tilltala en skaegi. Miriam hade god lust att spotta framför fötterna på honom, men hon visste alltför väl vad det skulle leda till. Istället började hon förödmjukad att packa ihop sina saker som låg spridda på marken. Någon hjälpte henne att bära bort allt till Karissas och Maricelas hus och Miriam försökte att lugna ned sig. Att bråka med skaegi var inte hennes plats. Men att vika sig för dem när hon nu skulle föreställa fri, det var inte heller hennes plats. Ibland visste hon varken ut eller in längre.
En korg full med örter, oljor och en flaska med kallt, klart, rent vatten från brunnen. Det var aldrig någon som ifrågasatte vart hon gick när hon hade allt det med sig. Det var hennes förklädnad för att gå osynlig genom byn, det var hennes nyckel till att träffa Hilja utan att behöva smyga. Hon knackade lätt på dörren och hon hörde genast på Hiljas svar att idag var en av de dåliga dagarna. I det avlånga huset var det dunkelt och svalt och Miriam ställde ned korgen innanför dörren och knöt av sig huvudduken. Hilja satt i sängen, och det var en hårsmån ifrån att hon behövde huka sig för att få plats. Miriam la sig tvärs över sängen framför henne och slappnade av.
“Tamryn sa att du inte mådde bra,” började hon försiktigt, trevande för att känna av hur mycket Hilja skulle tillåta idag.
“Nej. Det gjorde jag inte. Det är bättre nu. Är det vatten du har med dig? Ge mig flaskan.” Hilja drack girigt av det kalla vattnet och Miriam la sig tillrätta igen.
“Vem var det du pratade med förut?” frågade Hilja när hon druckit färdigt. “Jag såg hur du pratade med honom förut. Vem var det?”
Det gällde att trampa aktsamt när hon hade en av de dåliga dagarna. Med fjäderlätta steg hade Miriam lärt sig att dansa runt hennes humör och ilska för att istället locka fram den säregna värmen dem emellan.
“Vem menar du då? Jag kan inte svara på vem det var om du inte beskriver honom för mig,” trevade Miriam men Hilja viftade bort henne.
“Jag såg hur du pratade med honom.”
“Jag måste prata med de som är i byn. Det skulle se underligt ut annars,” provade hon och Hilja nickade.
“Ja, det är bra. Det är bra, det får inte se underligt ut.” Miriam kunde höra att hon inte egentligen var där hos henne, att Hilja egentligen var långt långt bort. Miriam strök henne över armen men hon fick ingen reaktion på det. Hon klättrade längre in i sängen bakom Hilja och lutade sig mot ena väggen. Hon strök Hilja över ryggen och drog henne varsamt till sig, omslöt Hilja med sina armar och ben och lindade in fingrarna i hennes hår. Hon redde ut tovorna som fingrarna stötte på och nynnade på en gammal vaggvisa från förr, en visa som Gammelmor Ela alltid sjungit för dem på kvällarna. Hilja slappnade äntligen av i hennes armar och slöt ögonen. Fingrarna flätade vant en ny fläta i det mörka håret och hon fortsatte nynna på en annan av Gammelmor Elas vaggvisor. Men så kände hon hur Hilja plötsligt stelnade till och hon förstod genast att hon var på väg bort ifrån henne igen.
“Vem var han?” frågade skaegin sin träl med sammanbitna tänder.
“Vem pratar du om? Hilja, det finns ingen ‘han’, det vet du. Jag är bara din och kommer alltid att vara.”
“Tig,” fräste skaegin då. “Ljug inte för mig.”
“Hilja, jag..” började hon, men innan Miriam hann förstå vad som hänt, hade Hilja vänt som om och gett henne en hård örfil.
“Gå härifrån,” sa skaegin än mer sammanbitet. “Jag vill inte se dig. Gå härifrån.”
Miriam visste att det inte var någon idé att säga emot, inte när det var en sådan här dag. Hon samlade snabbt ihop sina saker och knöt på sig huvudduken och försvann ut genom dörren innan skaegin kunde se tårarna som brände i ögonen på sin träl. Hilja tålde inte smuts eller tårar, det visste Miriam mycket väl. Det var viktigt att se presentabel ut. Miriam stannade halvvägs ned på stigen mot sitt eget hus och rättade till huvudduken och torkade förtvivlat de blöta kinderna innan hon äntligen kände masken av vänlighet och förståelse lägga sig tillrätta över ansiktet igen.
Förrymda trälar. Miriam kände föraktet sprida sig inom henne. Hon hade egentligen alltid misstänkt det, de hade varken dolt sina märken eller gjort någon ansats att förstöra dem. Kanske visste de inte ens hur de skulle göra. Karissa och Maricela var förrymda trälar. Var det något hon inte tålde, så var det trälar som inte visste sin plats. Men masken av vänlighet låg alltjämt kvar över hennes ansikte, och hon visade sig så förstående så. Det tog inte lång stund förrän det kom fram vem ägaren egentligen var. Alldis. Krigaren från Björkdala ätt. Kvinnan som slagit sönder Miriams altarskål. Och om hon inte misstog sig, så var det också samma Alldis som Ibrahim berättat om. Över föraktet gentemot Karissa och Maricela, lade sig också ilskan över att sådana som Alldis fortfarande fick finnas och leva. Efter vad hon gjort mot Ibrahim, efter vad hon gjort mot så många andra…
“Alldis lovade en man som heter Egil, att han fick låna Karissa ett tag och göra precis vad han ville med henne,” sa Maricela och väckte Miriam ur sina tankar. “Vad han ville,” upprepade hon menande. Och plötsligt förstod hon. Det ursäktade dem egentligen inte, men det mildrade absolut domen i hennes ögon.
“Vi var bara sexton år då,” mumlade Maricela.
“Men ni var ju bara barn! Så kan de inte göra!” utbrast Miriam upprört. Att behandla sin träl illa, det reflekterade dåligt på ägaren. Bara en ägare med dålig heder skulle göra något sådant, skicka ett barn i säng med vem som helst. Å andra sidan förvånade det henne föga när det nu var Alldis det gällde.
Maricela skruvade besvärat på sig och såg ned i marken.
“Tekniskt sett så… Är vi fortfarande det,” mumlade hon.
Så klart. De lämnade ju byn samma natt. Så klart. Karissa kom fram till dem och hon tog systrarna om axlarna.
“Nå, det ska vi väl kunna göra något åt. Men jag vill vänta lite. Just nu är detta det starkaste argumentet vi har för att bevisa hur hemsk Alldis är. Vad säger ni?” Medan systrarna nickade instämmande insåg Miriam att hon just tagit på sig att ordna med en vuxenrit. Vid Jor, hon mindes knappt sin egen. Hon förbannade än en gång dagen då jorgalerna i byn valt henne till någon slags tillförordnad prästinna när den gamla valde att lämna Gråvi tillsammans med cordoverna.
Björkdalingarna hade utlovat att genast uppsöka henne och visa henne vilka hus hon skulle få bo ostört i. Hon hade väntat tålmodigt, men ingenting hände och till slut hade hon tröttnat och tagit saken i egna händer. Tillsammans med de andra jorgalerna hade de nu bestämt sig och valt ut ett nytt hus åt henne. Det var stort, alldeles för stort att bo ensam i, särskilt om vintern. Men det fanns ett stort bord med plats åt dem alla att sitta vid närhelst de ville samlas. Hon hade visat Hedda det nya huset och de hade invigt det nya bordet med lunch. Men än hade ingen av Björkdalingarna dykt upp så Miriam tog sin sönderslagna altarskål och gick med den till Helvi, som i sin tur eskorterade henne till Sol av Björkdala ätt. Skaegin ursäktade sig och försäkrade sig noga om att Miriam nu hade ett nytt hus och över skaegins ansikte låg också en vänlighetsmask. Men när Miriam höll fram den trasiga skålen och förklarade vad det var för något, rann masken av skaegin som snön när den smälter om våren. Tydligen var hon väl införstådd med vad detta innebar, och skaegin försökte samla ihop spillrorna av masken igen för att vänligt le åt Miriam och bedyra att de skulle göra allt för att ersätta skålen.
“En enkel keramikskål och en ursäkt från Alldis, det är allt jag begär,” svarade hon då, med högboret huvud som anstår fria jorgaler. Och det utlovade Sol, men Miriam visste att det skulle dröja länge, om hon alls fick se vare sig en ny skål och höra Alldis be om ursäkt.
Karissa, Maricela och Imrah hade gått ned till bäcken för att bada och Miriam fann sig ensam med Chai för första gången på väldigt länge. Hon släppte genast masken och slappnade av, föll tillbaka i den hon egentligen var. Hon behövde prata med honom. Om Alldis.
“Minns du Ibrahim?” frågade hon tyst nog för att inga förbipasserande skulle kunna höra. “Ni kom ungefär samtidigt till Svidungarna.” Chai nickade kort till svar.
“Han… Han mådde inte särskilt bra. Och det var hennes fel. Alldis. Hon som slängde ut mig ur mitt hus och hade sönder min altarskål. Det var hon.”
En lång stund satt Chai tyst och pillade på ett grässtrå han höll i handen.
“Är du säker på att det är hon?” frågade han till sist och Miriam fick hindra sig själv från att skratta honom rakt i ansiktet.
“Ja,” svarade hon. “Det är jag.”
Chai nickade eftertänksamt.
“Min bror har träffat henne,” sa han tyst. “Hon…” började han men tystnade ganska snabbt och fick ta ett andetag innan han kunde börja om. “Hon förgrep sig på honom.” Chais röst var så låg att det var som om själva vinden viskat hans ord snarare än han själv. Miriam sa ingenting, det fanns inga ord att trösta med, inga ord att visa sin förståelse med. Så hon la sin hand på hans axel och tryckte den försiktigt för att visa att hon förstod ändå.
“Vi måste göra någonting åt henne,” sa hon beslutsamt men Chai bara fnös åt henne.
“Vad skulle vi kunna göra? Åt en som Alldis?”
“Jag vet inte. Men något måste vi göra ändå.”
“Har ni ätit upp henne?”
Den unga Gautrikarens röst ekade hela vägen ned till henne och Hedda där de plockade blommor i slänten utanför Miriams hus. Hon suckade tungt. En av de yngre Gautrikrna flög på en av de äldre männen och skrek och slog honom tills han sjönk på knä, gråtandes. Hon suckade igen. Det var väl dags att hämta korgen. Sedan Gautrik kom till byn för en tre veckor sedan, hade hon fått vara beredd med korgen dygnet runt. Inte för att de slogs med Svidungarna, det undvek de allt. Som de flög på varandra stup i kvarten, skulle den lilla skaran snart vara halverad.
“Vad menade hon med det?” frågade Hedda henne då men Miriam bara skakade på huvudet. Hon ville verkligen inte veta vad det rörde sig om. När det gällde Gautrikarna var det ibland bäst att lyssna utan att höra om en inte ville behöva dricka många klunkar brännvin för att kunna sova sedan.
“Jag tror bestämt jag får ta och ordna med lite lugnande åt dem. Det kan nog behövas.” Hon hade två små flaskor kvar från cordovernas sjukvårdssoldat. Flaskorna var sedan länge tomma, men de var alldeles lagom för en dos lugnande och Miriam petade i så många blad hon fick ned innan hon slog på en slurk brännvin och lite vatten. Hon skakade flaskorna hela tiden medan hon gick upp till Gautrikarnas hus och frågade efter Sigyn.
“Hon är där inne,” svarade Öjdis henne, en av de som funnits i byn redan när Miriam kom dit. “Sätt dig här du,” sa kvinnan och pekade mot trappen och Miriam ansåg det bäst att just nu göra som hon blev tillsagd och mest försöka att inte vara i vägen. Efter en stund kom en av de andra och satte sig, men hon kunde inte minnas hans namn.
“Vad har du där?” frågade han misstänksamt och nickade mot flaskorna hon ännu skakade.
“Till Sigyn. Det är lugnande. Jag tänkte att det kanske kunde behövas ikväll för att de ska kunna somna, så jag tänkte låta Sigyn förvalta det tills dess.”
Mannen nickade eftertänksamt.
“Hur starkt är det?” frågade han sedan och Miriam kände tydligt att det var mer än bara ren nyfikenhet som låg bakom frågorna.
“Inte tillräckligt starkt för att söva. Cordoverna kan framställa saker som är så starkt, för att kunna söva patienter om de måste operera, men det hann jag aldrig lära mig av dem. Det här är framställt av samma växt, men inte alls lika starkt. Det lugnar, gör en sömnig. Men en somnar inte av det.”
Mannen nickade igen och kliade sig fundersamt i skägget.
“Så du vet inte hur man gör något… starkare då?”
“Ja, det skulle väl vara brännvin i så fall,” skrattade Miriam, men mannen log inte ens. Så det var alltså så viktigt för honom. “Nej, det vet jag inte. Jag fick som sagt inte lära mig det av dem.”
“Vet du.. Vet du någon som kanske kan?”
“Det skulle vara Yagil i så fall. Han tjänade ju under cordoverna. Jag kan fråga honom.” Hon studerade noga girigheten som tändes i mannens ögon. Hon tänkte inte alls fråga Yagil, men kanske skulle hon ändå ge mannen ett par torkade blad. Hon valde att inte fråga vad han skulle ha dem till. Istället frågade hon efter hans namn och lovade att se vad hon kunde göra. Han tackade henne och lämnade henne att ensam vänta tills Sigyn hade tid.
“Nu, Miriam. Vad var det du ville?” frågade Sigyn med ett trött leende. Miriam såg att Sigyn inte riktigt orkade bära sin mask just nu, så hon gav henne flaskorna och förklarade vad de innehöll. I Sigyns trötta ansikte lyste tacksamheten över Miriams vänlighet och hon tackade för sig. Det var inte alls vänlighet. Det var en önskan om att själv få sova lugnt. Om Gautrikarna fick i sig lugnande kanske de kunde låta bli att försöka slå ihjäl varandra. För ikväll åtminstone.
Det hade kommit lätta rengstänk under eftermiddagen och Hedda hade insisterat på att det minsann var sagoväder nu. Hon fick visserligen inte prata med Sot och Ask längre, men Ask hade ju ändå lovat att berätta en saga. Hedda hade varit lite ledsen under dagen, på grund av ett missförstånd mellan henne och ätten där hon till följd blivit uttryckligen förbjuden att prata med bröderna igen. Men Hedda ville inte riktigt lyssna på det örat, därtill var hon alltför fascinerad av dem. Och ville nu alltså höra en saga. Miriam var inte helt säker på om detta verkligen var en bra idé, men hon skulle göra vad som helst för Hedda, och därför stod hon nu framför Gautrikarnas veranda och väntade på att bröderna skulle bli färdiga med sin lek. De stod båda bredbent mitt emot varandra och kastade en kniv vid den andres fötter. För varje gång den ena kastat, fick den andra flytta sin fot dit där kniven landat. Efter en stund kastade Sot kniven så den fastnade i träet mittemellan Asks ben och medan Sot skrattade till triumferande, suckade Ask högljutt och muttrade. Sedan tog han sats och hoppade runt, så att fötterna bytte plats med varandra och han nu stod med ryggen mot Sot. Miriam undrade besvärat igen om det inte var dags att hämta korgen ändå, trots att hon visste att varken hon eller Maricela skulle kunna sy fast en avhuggen tå om det skulle gå så långt. Men Ask siktade väl och Sot fick vackert flytta sin fot igen, med alla tår i behåll. Så kastade han igen och Miriam såg ett hånflin spela över ansiktet på honom och hon förstod genast vad han tänkte göra. Medan Ask flyttade foten, puttade Sot till honom så att han tappade balansen. Miriam kunde inte låta bli att skratta åt dem, och nu när de inte behövde fokusera på kniven mer, passade hon på att fråga om Ask hade tid för den där sagan han lovat Hedda.
“Vi får inte prata med henne,” sa han och flinade så hon kunde se alla hans gula tänder. “Om inte hennes familj är med.” Bröderna såg på varandra och skrattade på sitt väsande vis.
“Vad de inte ser, lider de inte av,” svarade Miriam med sitt bästa leende, men egentligen tyckte hon nog att det kunde ligga något i det, att inte låta Hedda vara för mycket med bröderna alldeles ensam. Just då pekade Ask bakom henne och Miriam såg att Tora var på väg ned mot Miriams hus. Att hon alltid skulle lägga näsan i blöt. Oavsett vad Miriam tyckte om hela företaget, så ville Hedda ha en saga, och det skulle hon minsann se till att flickungen fick. Och så kom Tora och la sig i.
“Ni kan väl ge mig ett par minuter och komma ned sedan, så behöver det inte bli så uppenbart att jag bad er?” Till svar fick hon det väsande skrattet och hon vände sig om och försvann ned mot huset. Det dröjde inte länge förrän bröderna dök upp, hon såg dem genom dörren. Ask pekade på Hedda och flinade, men det blev ingen saga för Hedda. Tora tog nämligen med henne därifrån ganska snabbt och Miriam suckade och tackade bröderna för att de åtminstone försökt.
Alldis av Björkdala ätt. Miriam var helt säker på att det var samma Alldis som Ibrahim hade berättat om. Det var den Alldis han skrek om när han kastade sig fram och tillbaka i mardrömmarnas grepp. Alldis och Wulfklippe. Det hade hon fått ur den snyftande sjuttonåringen, inte mer. Men hon behövde egentligen inte höra honom säga det, hon förstod ändå. Och när hon sedan hittade Ibrahims livlösa kropp hängandes i den stora eken på gården, visste hon med säkerhet att det var sant, det hon bara anat förut. Och nu hade Chai bekräftat det för henne. Miriam visste att sådana som Alldis, de sårade inte en gång av misstag, nej de sårade gång på gång och de njöt av makten det gav. Alldis av Björkdala ätt. Ibrahims mördare. Det skulle hon skriva i sin bok. Men när hon tittade i korgen var boken inte där. Inte heller låg den i den dolda fickan i kjolen. Miriam kände paniken sakta komma smygande, men tänkte inte låta sig besegras. Hon letade metodiskt igenom sina få tillhörigheter flera gånger om, hon letade i alla skrymslen och vrår i huset, men för varje nytt ställe hon tittade på utan att hitta boken, för varje ställe hon tittade på för tredje gången utan att hitta boken, växte sig paniken starkare. Hon försökte intala sig själv att den säkert bara låg i gräset utanför Tirosh och Beniels hus. Skaegierna hade ju trots allt handgripligen slängt ut alla hennes ägodelar på gräset. Den låg säkert där. Det måste den göra. Men även om hon inte vågade krypa runt på knä framför ett hus fullt med Björkdalingar, och finkamma gräset, så visste hon var boken var. Hon hade egentligen vetat det hela tiden. Hon suckade tungt och såg upp mot Svidungarnas hus. Hon behövde få prata med Hilja, hon behövde få luta sg mot den som gav henne order, hon behövde få slippa tänka själv. Men Hilja stod ingenstans att finna, och det ringdes till middag innan Miriam fick en skymt av henne. Så fort hon såg henne, drog hon demonstrativt ned sin ena ärm på kjorteln. En tillräckligt naturlig rörelse för att inte väcka uppsåt, men Hilja skulle förstå. Miriam såg på henne att meddelandet gått fram och hon nickade lätt innan hon också gick för att ta middagsmat.
“Vi delar allt vi har med varandra, och låt oss nu stärkas av vår måltid,” mässade hon och bröt brödskivan hon höll i, mitt i tu. Chai och Maricela åt redan för fullt, båda deras skålar läckte. Den övre delen på Chais skål var så illa däran att han nästan kunde plocka loss den från den undre delen och han slevade i sig så mycket han orkade och kunde för att det inte skulle läcka för mycket, till de andra jorgalernas stora nöje. Någon vid bordet skämtade med Chai om att han nu hade i princip en halv skål och en hel sked, Maricela hade också en halv skål, men ingen sked. Dock ett stop, något Chai saknade. Kanske borde de två gifta sig ändå, då skulle de ju ha åtminstone ha så det räckte att äta på för en person, varpå jorgalerna alla brast i skratt. Det knackade på dörren och när Miriam vände sig om såg hon att det var Hilja.
“Kom in, för all del,” sa hon med masken av vänlighet. Nu var hon inte Hiljas. Nu var hon Miriam. En fri jorgal i byn. Bara Chai visste att hon inte var det. Hilja såg tvekande på henne, men Miriam låtsades som ingenting. Hon kunde inte lämna måltiden nu, inte när den precis hade börjat. Hon kunde inte följa med Hilja och berätta, inte nu. Inte nu när hon var den fria jorgalen.
“Vad kan jag hjälpa dig med?” sa hon vänligt och log. Hilja såg irriterat på henne och Miriam hoppades att hon skulle förstå varför hon höll uppe spelet.
“Jo, jag har lite huvudvärk… Jag tänkte om du.. Kanske. Ja,” mumlade skaegin och såg menande mot dörren. Men Miriam var tvungen att spela spelet och hålla uppe fasaden och masken.
“För all del, slå dig ned,” sa hon och log fortfarande medan hon sträckte sig efter oljan som stod på bänken bland de andra örterna. Hilja gjorde som hon blev ombedd men Miriam såg att det verkligen inte var vad hon hade tänkt sig. Hon sneglade bekymrat på flaskan i Miriams hand.
“Vad är det där?” frågade hon kort med bestämd ton. Miriam kunde nästan känna luften vibrera runt Hilja. Nej, det var verkligen inte så här hon hade tänkt att Miriam skulle bete sig när hon hörsammade Miriams rop på hjälp.
“Olja. Mot din huvudvärk,” svarade Miriam lugnt och försökte att visa Hilja hur ledsen hon var att hon inte kunde följa med, att hon var bunden av masken just nu.
“Vad är det i?” nästan fräste Hilja då. Miriam höll fram flaskan så att hon kunde lukta men Hilja rynkade bara på näsan. “Vad är det i?” upprepade hon.
“Bark. Från ett träd. Det är inte farligt, oroa dig inte. Du kan vara lugnt,” sa Miriam menande och Hilja satt spänd som en stålfjäder men alldeles still så att Miriam kunde smörja in oljan. Hon lät fingrarna ömt stryka över Hiljas panna och tinningar. Med fjäderlätta rörelser smorde hon in oljan och såg Hilja rakt i ögonen. För ett kort ögonblick var Miriam hennes, för ett kort ögonblick kunde hon vara sig själv, i ett rum fullt av människor som trodde att hon var en annan. Men så var ögonblicket förbi och Hilja såg på henne med en blick som tydligt sa att Miriam skulle leta upp henne sedan.
Chai hade bänt isär sin trasiga skål och tillsammans med Hedda turades han om att försöka kasta den övre biten av skålen, runt en pinne. När Chai först hade hållit upp den stora träringen hade de alla skämtat om att han kunde göra sig en ny Jorring av den, och Miriam hade frågat honom om han någon gång stött på trollen som följde med cordoverna. Det hade han så klart inte, men Miriam berättade att efter vad hon förstod, skulle kanske träringen bli en bra Jorring till ett sådant där cordovskt troll! Och så hade hon skrattat gott med de andra, men nu tog hon tillfället i akt att gå upp till Svidungarnas hus medan de andra hade annat att tänka på och inte skulle märka att hon försvann iväg. Uppe vid Svidungarnas hus satt bara Snar och Hilja, så Miriam behövde inte ens förställa sig utan kunde öppet be att få prata med Hilja som genast följde med henne runt knuten.
“Jaha. Vad är det?” Hiljas ton var kort och vem som helst hade kunnat se att hennes tålamod just nu i princip var slut, men Miriam kände henne väl och visste att hon nu var ute på väldigt djupt vatten. Hon tog ett djupt andetag innan hon kunde berätta.
“Boken är borta. Jag kan inte hitta den,” sa hon försiktigt, trevande som alltid när Hilja var så här.
“Vilken bok?” fräste skaegin.
“Den lilla boken jag fick av dig, som jag har antecknat i. Där jag har skrivit ned alla människor i byn,” viskade Miriam ynkligt och snabbt rann masken av henne. Nu var hon sannerligen sig själv.
“Jaha, och vart är den då?”
“Jag tror den är kvar i huset. Där Björkdalingarna bor nu. Jag kan inte hitta den, jag har letat överallt. Den låg i korgen, och den måste ha ramlat ur när de kastade ut allt på gräset.”
Hilja såg på henne med ögon så svarta som natten.
“Och varför hade du den inte på dig hela tiden?” Miriam försökte finna ord att lugna Hilja med men det var lönlöst. “Jag trodde att om man hade något så viktigt,” fräste skaegin med stark betoning på det sista ordet, “då skulle man ha det på sig hela tiden och inte lämna det i sin korg, obevakat!”
Trälens axlar sjönk ihop och hon viskade ynkligt en ursäkt, men skaegin tog ett hårt tag om hennes arm och slet henne med bakom nästa knut. Redan det första slaget fick trälen att gå på knä och det var som om all luft slagits ur hennes kropp. Efter det tredje slaget försökte hon krypa ihop men då tog skaegin till sparkar istället. När hon fått ur sig all ilska, stod skaegin en stund och såg med avsky på sin odugliga träl. Det riktigt ångade om henne.
“Få tillbaka boken,” sa skaegin kyligt och försvann runt knuten innan trälen ens hunnit nicka till svar. Trälen låg kvar en stund och flämtade, försökte återfå andan. Hon kände längs revbenen och kved ofrivilligt till. Hon hoppades att ingenting var brutet. Trälen kravlade försiktigt på fötter igen, men hon var tvungen att stanna upp och vila ofta. Så kunde hon till sist resa sig upp och hon slätade ut kläderna, rättade till huvudduken och lutade sig mot husväggen en stund. Hon spottade blod och torkade sig snabbt om munnen. Hon hoppades att det bara var från läppen hon blödde. Om det var någonstans innifrån… Nej, det ville hon inte ens tänka på. Hon kände på huvudduken ännu en gång och lät masken av vänlighet och förståelse lägga sig på plats igen. För varje steg hon tog, strålade smärtan ut i hela kroppen, men hon bet ihop käkarna och gjorde sitt allra bästa för att det inte skulle synas på henne. När hon rundade knuten nickade hon bara åt Hilja och Snar och försökte le utan att grimasera. Hon hade hunnit ett par meter innan Snar ropade tillbaka henne. Miriam slöt ögonen och stålsatte sig mot smärtan, lät leendet växa och vände sig om för att se vad skaegin ville.
“Jo, jag undrar om du har frågat Björkdalingarna om boken?” undrade Snar med rösten hon alltid använde när hon behövde förklara de mest enkla saker för en som inte förstod. För Hedda. Eller för en jorgalsk träl. Miriam skakade lätt på huvudet.
“Nej, jag… Jag tänkte att om de nu inte har hittat den… Så är det kanske dumt att tala om för dem att jag letar efter den… Jag vet inte om jag riktigt… Litar på att de skulle återlämna den om de visste att jag letade efter den,” svarade hon ärligt och hon fick kämpa för att hålla leendet på plats.
Snar hummade instämmande. “Ja, det har du i och för sig rätt i. Det tänkte jag inte på. Nej, du har rätt, Miriam. Vi frågar inte efter den än.”
Miriam nickade bara och tackade för sig. Väl nere i sitt eget hus var hon tvungen att gripa tag om det stora bordet för att inte falla ihop. Hon sträckte sig efter en flaska med vatten, men sedan såg hon att Karissa hade glömt sin flaska med brännvin på bordet. Miriam drack giriga klunkar ur den lilla stengodsflaskan och grimaserade när det brände till i svalg och hals. Hon tog ett par klunkar till och tog sedan med sig tre tomma flaskor ned till brunnen. Flaskorna hade tömts under dagen och hon ville gärna ha vatten i huset innan det blev mörkt. Hon gick långsamt. Här nere bland husen var det ingen som såg henne eller hur hon grimaserade för varje steg hon tog. När hon hade fyllt en av flaskorna, hörde hon hur någon kom ned för trätrapporna med en hink som skramlade. Hon tittade upp och log vänligt åt Tamryn när hon kom fram, men Tamryn stannade upp och såg förfärat på henne.
“Du blöder!” utbrast hon och Miriam tog sig genast om läppen och torkade bort så mycket hon kunde. Hon log för att uppehålla masken.
“Nu, är det borta nu?” frågade hon och Tamryn nickade sakta. “Då så. Vill du hjälpa mig att fylla på så hjälper jag dig?”
Tamryn nickade och ställde ifrån sig hinken.
“Vad har du gjort?” frågade hon försiktigt, trevande, som Miriam ofta var tvungen göra med Hilja. På precis samma vis. Miriam insåg sorgset att Tamryn hade fått lära sig snabbt. Och ändå hade hon så långt kvar. Masken var på väg att glida av henne, så hon skrattade till och viftade bort det.
“Äsch, det är så fånigt,” sa hon och fortsatte fylla flaskorna, som för att visa hur oviktigt det var det de pratade om. “Jag letade efter elddonen i huset för att det var så mörkt, och så gick jag in i dörrkarmen och måste ha slagit i lite tokigt.” Lögnen kom som ingenting, den var så invand. Hon skrattade bort det och hjälpte Tamryn att fylla hinken innan de gick till Miriams hus för att slå sig ned en stund. Hon plockade fram lite choklad som hon hade sparat i gömmorna, och bjöd Tamryn. Kanske försökte hon muta henne att glömma av blodet hon sett på Miriams läpp, kanske var det bara för att komma henne närmare. Miriam visste inte. Hon stoppade tre blad i munnen när Tamryn inte såg, och tuggade dessa tills de bara var en blöt massa. Det var lugnande som tillsammans med brännvinet skulle lindra åtminstone lite. Hon såg sig diskret om för att se var hon kunde göra av de söndertuggade bladen och såg att mellan två av tiljorna i golvet var en tillräckligt stor glipa för att obemärkt kunna släppa ned en liten grön klump av blad. Och Miriam fortsatte le och var noga med att masken inte var på väg av igen tills Hilja plötsligt stod i dörröppningen och frågade varför Tamryn inte gått raka vägen upp till huset med hinken. Och nu fick hon allt skynda sig för hon och Chai var tvungna att hjälpa till med förberedelserna inför gillet som skulle hållas om en stund.
Miriam hade just svalt ett par klunkar brännvin till när Hedda kom och knackade på. Hon hade massor att berätta för Miriam, hon riktigt bubblade.
“Jag kastade yxa mycket bättre än Mule! Min fastnade, men han missade! Och. Jag tror Brede är gladare nu.”
“Fick han blommorna?”
“Mhm!”
Miriam log. Hedda var alltid så glad, och hon fascinerades av saker som ingen annan tänkte på. Medan hon knaprade i sig ett par nötter, pratade hon om sin dröm igen. Om att hon vill kunna flyga. Brede hade ju lovat att kasta upp henne högt så hon kunde prova, men Hedda hade i sin tur lovat att åtminstone börja från bord och sedan ta det stegvis. Och sedan hade hon till och med kommit underfund med att hon faktiskt skulle vänta med att flyga tills hon träffat någon som verkligen kunde, så att hon fick lära sig på riktigt. Och så hade hon plockat blommor till gillet. Ja, Miriam hade ju hjälpt till lite också, men Hedda hade plockat jättemånga fina blommor efter det. Miriam log och följde med Hedda upp mot huset där gillet skulle hållas, men hon behövde ganska snabbt sätta sig och vila. Det gjorde fortfarande alldeles för ont att röra sig. De satte sig vid stockarna som skapade en slags lägerplats i byn och efter en liten stund kom Sigyn dit och satte sig. Hon såg bekymrad ut, och Hedda frågade henne allt hon kunde komma på om det.
“Jo, du förstår,” började hon tålmodigt. “Jag ser ju ibland en massa sanningar. I drömmar.”
“Hedda, vi kallar det för Drömmare,” passade Miriam in och Sigyn log.
“En del av de här sanningarna är lätta att bära för att en del av dem är mina. Men ibland är det inte mina sanningar, utan andras sanningar. Ibland är det sanningar som inte är välkomna och som kanske krockar med andra sanningar så att folk blir ledsna. Då är de väldigt tunga att bära på. Så därför är jag lite ledsen ibland. Ibland händer det att sanningarna har känslor med sig som går emot varandra jättehårt och då fastnar folk emellan. “
“I kläm?”
“Ja, i kläm. Ibland när känslorna kommer i kläm så gör det jätteont. ”
“Mhm.” Hedda såg fundersam ut. “Vad är det som kommer i kläm?”
Sigyn log och försökte på nytt.
“Det som hamnar emellan.”
“Mhm.”
“Förstår du hur jag menar?”
“Mhm!” instämde Hedda.
Sigyn såg på henne och log sådär som hon bara gjorde med Hedda.
“Hedda, vem är flickan du leker med?” sa hon plötsligt och Miriam visste genast att det inte var någon flicka i byn Sigyn talade om. “Jo, alltså. Du tänker ofta på ett minne. Och det är två barn. Den ena är du. Och ni leker på en äng, ni kastar blommor på varandra.” Sigyn såg glad ut, som om bilderna av de två flickorna på en våräng värmde henne innifrån. Men Miriam blev alldeles kall inuti.
Nej. Inte det. Du får inte se det. Se inte det, Sigyn.
“Vem är det du leker med?”
Hedda sneglade på henne och Miriam la sin hand på Heddas rygg, dold för Sigyn.
Säg ingenting, Hedda. Snälla, säg ingenting.
Sigyn blinkade till och sa långsamt, som om hon tittade på någonting som var för långt bort för att se klart; “Flickan har en… Hon har en ring runt halsen.” Miriams fingrar grep om Jorringen precis när Sigyn förvånat tittade upp på henne.
“Är det du, Miriam?” frågade hon, genuint förvånad.
Miriam försökte febrilt hålla kvar masken. Hon mumlade något osammanhängande och försökte se lika förvånad ut själv. Hon visste att det inte var i närheten så bra gjort som hon hade behövt för att övertyga Sigyn men kvinnan släppte henne snabbt och tittade på Hedda.
“Vem är det du leker med?” frågade hon vänligt och Miriam sneglade på Hedda bredvid sig. Hedda skruvade besvärat på sig. Hon hade svårt för det där med lögner, Miriam visste ju om det. Men Hedda måste ljuga nu, hon måste. Annars skulle hon ju avslöja dem allihop. Hedda kliade sig i ögonen.
“Jag kommer inte ihåg så noga… Jag kommer inte ihåg.” Hon kliade sig lite till. “Det är liksom… Som en dimma. Jag minns inte.”
Sigyn log och Miriam kunde andas ut. Och som bara Heddas sinne kunde hoppa från den ena stenen till den andra i en flod av tankar, fann Miriam plötsligt att de pratade om bröderna. Sot och Ask. Som Hedda inte fick prata med.
“Ja, Sot och Ask gör mycket dumt när de är uttråkade,” sa Sigyn tyst när Miriam och Hedda berättat om knivkastningen tidigare idag.
“Jag tror att de har sina känslor i kläm,” sa Hedda förnuftigt. “Jag tror att de kanske har dem så mycket i kläm att de inte vet hur de ska klämma upp dem och därför för de dumma saker.” Sigyn och Miriam delade en förstående blick och Miriam tog om Heddas axlar.
“Vet du Hedda?” sa hon. “Jag tror du är klokare än oss allihop tillsammans.” Sot kom gående lite längre bort och när han kommit tillräckligt nära ropade Hedda till honom.
“Har du dina känslor i kläm?”
Sot stannade besvärad upp och kliade sig i huvudet.
“Eh. Jag…. Eh. Va?”
“Jo jag undrar om du har dina känslor i kläm?” upprepade Hedda tålmodigt.
Sot tittade på både Miriam och Sigyn men de båda bara knyckte lätt på axlarna och försökte att dölja sina leenden.
“Eh. Jag vet inte,” ropade han ned till Hedda.
“Jag tror att du har det. Du måste klämma upp dem så de inte är i kläm.”
Sot kliade sig i huvudet igen och såg fundersam ut.
“Jaha. Men.” Han såg sig om. “Säg till om du kommer på hur jag ska göra då.”
“Mhm!” lovade Hedda glatt.
Miriam satte sig på bänkarna utanför storhuset. Hon behövde vila igen. Det bultade i bröstkorgen på henne och hon burrade in sig i filten hon använde som sjal. Hon lutade huvudet mot väggen bakom henne och kände att hon nog skulle kunna somna där hon satt. När Hedda hade levererat alla blommor och ställt i ordning dem till gillet, kom hon och satte sig bredvid Miriam. Åt andra hållet kunde Miriam se Tora stå och prata med både Sot och Ask, och hon var på väg att fråga Hedda om inte hon också tyckte det var märkligt att Tora fick prata med dem och inte Hedda, när Sot plötsligt kom gående mot dem med ett stort, väsande flin.
“Jag får prata med dig igen,” sa han stolt och slog ut med armarna.
“Får du?”
Sot log förnöjt. “Jajemen.”
“Mhm.” Hedda funderade en stund. “Vilket djur skulle du vara om du fick vara ett djur?” sa hon sedan. Sot kliade sig i det rufsiga håret men han behövde inte tänka efter särskilt länge.
“En råtta,” sa han.
“Mhm. En råtta. Jag skulle vara en svala.”
“Jag trodde du skulle vara en säl som kan flyga,” sa Miriam mjukt.
“Mhm. Men jag vill vara en svala också.”
“Vilket djur skulle du vara om du fick vara ett?” Hedda hade vänt sig till Ask som också kommit fram till dem.
“En likmask. En likmask har alltid mat. Och ett varmt och gott ställe att krypa in på!” Han såg menande på sin bror och de skrattade väsande tillsammans. Miriam försökte hålla fast vid leendet och inte rynka på näsan. Hon litade inte på bröderna och hon hade en dålig känsla inom sig. De hade någonting på gång, hon visste det.
Ask gnuggade sina händer.
“Så, du ville höra en saga om en säl som kan flyga.”
“Mhm!” instämde Hedda. Hon satt allra längst ut på bänken.
“Och om en sparv.”
“Nej, en svala.”
“En svala. Så var det.”
Det var svårt att avgöra om bröderna någonsin log uppriktigt med alla de där gula tänderna, men log gjorde de.
“Jag ska berätta en saga,” började Ask så, “om en säl som ibland kallas för Saltvatten, ibland för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna.”
Heddas ögon tindrade medan hon hängde fast vid varje ord från Ask.
“Den här sälen, som ibland kallas för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Saltvatten, bor i havet, vid foten av en stor klippa. Och varje dag tittar sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Bräckt, upp mot toppen av klippan för där sitter en svala, en alldeles vit svala.”
“Vad heter svalan?” abröt Hedda.
“Svalan heter Frihet. Och en dag frågar Frihet sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Bräckt, men som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, varför den alltid tittar upp mot toppen där Frihet sitter. ‘För att jag så gärna skulle vilja kunna flyga,’ svarar sälen som nu kallas för Saltvatten. ‘Varför gör du inte det då?’ undrar Frihet. ‘Jag kan inte,’ svarar sälen som nu kallas för Bräckt. Och Friheten undrar hur det kommer sig.”
“För att den inte har några vingar?” avbröt Hedda ännu en gång.
“Exakt! ‘För att jag inte har några vingar,’ säger sälen som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna. ‘Men det är bara att prova och våga och vilja,’ säger Frihet då. ‘Varför provar du inte?’ “
Miriam såg från den ena brodern till den andra, hon såg på Orm som satt lite längre bort och lyssnade med lika glittrande ögon som Hedda. Och hon såg på Tora som stod en bit åt andra hållet och på avstånd lyssnade på sagan med sammanbiten min. Det var något som inte var som det skulle, hon visste det.
“Och sälen, som ibland kallas för Bräckt och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Saltvatten svarar Friheten med orden; ‘Jag kan inte prova för att jag är för långt ned. Det går inte att flyga här nerifrån vattnet.’ Och Friheten tittar ned på sälen och säger; ‘Kom upp till mig då. Härifrån kan du prova och våga och vilja flyga.’ Men sälen sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna men som just nu kallas för Bräckt, tittar sorgset upp mot klipptoppen. ‘Jag kan inte,’ svarar den, ‘jag har inga fötter att klättra med.’ Men Friheten lockar den med orden; ‘Kom, kom. Du måste prova och våga och vilja för att kunna.’ Så sälen som ibland kallas för Saltvatten och ibland för Bräckt, men som nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, bestämmer sig för att prova och våga och vilja. Och den klättrar upp på den vassa klippan, den halkar ned, men fortsätter ändå kämpa sig uppåt. Och den river upp magen och labbarna, den skriker rakt ut, men sälen som just nu kallas för Saltvatten, fortsätter klättra uppåt.”
Då förstod hon plötsligt. Hon såg hur illvilligt Ask flinade mot Hedda, som en varg som grinar mot sitt byte. Miriam kastade en blick på Sot. Huvan skuggade hans ansikte i djupa fåror men ögonen glittrade elakt och hon såg tydligt hånflinet som spelade i mungiporna på honom. Han såg henne rakt i ögonen, som för att verkligen vara säker på att fånga hennes ansiktsuttryck nu när hon förstått hur sagan skulle sluta.
“Skitstövel,” tänkte hon ilsket men hon kunde inte göra något annat än att hoppas att Hedda skulle ta det bra ändå. Hon vände blicken mot Ask och stirrade stint på honom, som för att utmana honom att fullfölja sin vidriga saga.
“Och Friheten viskar till sälen som just nu kallas för Bräckt, ‘Hoppa! Det är bara att prova och vilja och våga. Hoppa!’ Och sälen, som just nu kallas för Ljudet som uppstår när vågorna slår mot klipporna, kastar sig ut från klippan, den hoppar…” Sot och Ask lutade sig båda närmare Hedda, och Miriam kunde riktigt se hur vargkäftarna slog igen om hennes Hedda, som hon skulle göra vad som helst för. “... och krossas mot de vassa klipporna nedanför!” Ask lutade sig ännu närmare Hedda. “För det spelar ingen roll hur många löften Friheten viskar i örat på en, sälar kan inte flyga. Och så är det med det,” väste han elakt och Miriam önskade innerligt att hon kunnat klappa till honom där och då. Han visste mycket väl vem sälen i sagan egentligen var och när hon såg mot henne, mot hennes fina Hedda, väntade hon sig nästan tårar i de blå ögonen. Men Hedda vickade misstroget på näsan.
“Det var ingen bra saga. Den hade inget lyckligt slut,” konstaterade hon klarsynt.
“Det finns inga lyckliga slut,” väste Sot med sitt elaka varggrin till leende. Men Hedda gav sig inte, och Miriam kunde inte låta bli att känna sig stolt över henne när hon vägrade låta bröderna slippa undan så lätt. De skulle ha en lång kväll framför sig, tänkte hon förnöjt. De hade själva gett sig in i det, och Hedda skulle fråga ut dem hela kvällen om lyckliga slut, bättre slut och fina sagor. Nå, de fick vackert skylla sig själva.
Ask höll på att spänna på sig alla sina bälten efter sagoberättandet och Miriam såg hur Tora gick fram till honom, trevande, osäkert, avvaktande. Ask flinade stort så de gula tänderna nästan lyste i det skumma ljuset. Ögonen glittrade fortfarande illvilligt på honom.
“Tyckte du om sagan?” frågade han Tora och blinkade med ena ögat. Miriam hörde inte vad hon svarade, men hon förstod ändå. Den förbannade satmaran! Så hon hade betalat Ask för att berätta den saga Tora ville att Hedda skulle höra. Allt för att Hedda skulle rätta sig in i ledet, ledas in i fållan som ett bångstyrigt får. Det kokade i Miriam, hon önskade att hon kunde säga ifrån en gång för alla. Men oavsett om hon var sig själv eller var tvungen att gömma sig bakom masken av den fria Miriam, så var hon ändå jorgal. Och hon hade ingen makt att skälla ut en skaegi, hur elakt och fel hon än betedde sig.
Ask sträckte på sig med tummarna i sidorna.
“Ja, sagor har ju varit mitt enda sätt att tjäna en egen slant så att säga,” sa han och det gick inte att missta stoltheten i hans röst. Miriam hade en hel del bitska svar på det, men hon slog ned blicken och gick in i storhuset istället. Det var ingen idé, hon hade ändå ingen chans mot skaegi. Särskilt inte mot Tora.
Miriam försökte äta av allt som bjöds på gillet, hon försökte dricka av cider och must, men hon fick knappt ned någonting. Hon blev bara illamående och behövde gå ut, gång på gång. Hedda satt vid ett bord omringat av andra skaegi, Sot, Sigyn, ett par Björkdalingar. Hedda försökte ömsom förklara för Sot att det visst fanns lyckliga slut, och ömsom frågade hon alla hon såg, vilket djur de skulle vara om de fick välja. Ibland rådslog hon med Miriam först, om vad Miriam trodde att de skulle säga. När Hedda var fullt upptagen med att fråga någon förbipasserande, böjde sig Miriam ned och berättade för Sigyn vad hon sett. Att Tora betalat Ask för att sälen i sagan skulle dö en hemsk död.
“Ask berättar alltid hemska sagor,” mumlade Sigyn men Miriam såg att hon också var upprörd. “Jag hatar att de försöker förstöra det inom henne!” utbrast hon plötsligt. “Det finns någonting väldigt fint och rent och oskyldigt inom Hedda, och jag hatar att de gör allt vad de kan för att förstöra det, för att ta det ifrån henne!”
Miriam kunde bara nicka instämmande. Jo, fanns det någonting hon hatade, så var det det.
“Miriam! Kom och sätt dig här!” Hilja var full. Det syntes lång väg. Miriam såg sig besvärat om. När Hilja var full var hon ännu mer oberäknelig än vanligt, och Miriam var inte riktigt så lyhörd som hon behövde vara för att hantera Hilja just då. Brännvin och de lugnande bladen dövade hennes sinnen för mycket för att kunna förutspå Hiljas snabba vändningar.
“Miriam! Kom och sätt dig sa jag!”
Det fanns ingen annan råd än att lyda. Tamryn och Chai satt båda inklämda på bänken invid väggen och de såg lika obekväma ut som hon kände sig.
“Har du ätit?” frågade Hilja utan att egentligen bry sig om ett svar. “Vad finns det?” Men innan Miriam ens hunnit räkna upp hälften hon sett, avbröt Hilja henne. “Jag är törstig. Hämta något att dricka.” Ingen omkring dem verkade ha märkt av att Hilja gjorde allt för att få av Miriam masken, för att få hennes fasad att rämna. Hon försökte le när hon reste sig upp för att hämta cider åt Hilja, hon försökte hålla leendet när hon beordrades att hämta en bit av allt som serverades till bordet där Hilja satt, men maktlösheten rev i henne och hon märkte att de lugnande bladens verkan började släppa för det högg till mer och mer när hon rörde sig.
“Vad har du gjort med benet?” frågade Hilja menande och spände ögonen i henne. Miriam skrattade till och viftade bort det på samma sätt som hon gjort inför Tamryn. De här farvattnen kände hon väl till och hon kunde navigera dem med förbundna ögon. Hilja tycktes nöjd med hennes svar. Miriam slog sig ned på bänken bredvid Hilja, med ryggen mot Tamryn och Chai. Vid bordet mittemot satt Hedda och Sot. Han var också full, bra mycket mer än Hilja. Miriam kunde inte låta bli att le när hon såg honom. Hon lutade sig fram och klappade honom på knät.
“Leta upp mig imorgon bitti,” sa hon med ett skadeglatt leende. “Mot huvudvärken.” Sot bara flinade och vände sig mot Hedda igen. Miriam höll ett öga på Hedda, som Tora bett henne om för en stund sedan. Snar och Helvi hade fått för sig att de skulle få Hedda fulla, något som varken Tora eller Miriam tyckte var en bra idé. Egentligen var Miriam för arg på Tora för att kunna tänka sig att samarbeta med henne just nu, men när det gällde Hedda svalde Miriam vad förtret som helst. I vanliga fall skulle hon ha slappnat av och bara sett efter ibland att Hedda mådde bra, men ikväll hade hon inte riktigt lika lätt för att släppa henne. Kanske hade det att göra med sagan, kanske hade det att göra med att hon egentligen inte litade på någon av bröderna. Kanske var det hennes dåliga samvete som gnagde, för att hon lät Hedda umgås med dem utan att skvallra för Tora. Hedda hade en förmåga att få reda på saker ingen annan skulle få reda på, och Miriam behövde henne. Hon behövde ha öron i närheten av Gautrik, öron som ingen tänkte på kunde snappa upp för mycket. Det var fel av henne att använda Hedda så utan hennes vetskap, men samtidigt trivdes Hedda med att umgås med bröderna. De fascinerade henne. Och Miriam hade intalat sig själv, att det var ingen fara, de gjorde henne inget ont. Men efter den hemska sagan om sälen var hon inte lika säker längre.
Det grämde henne att hon inte hade haft möjlighet att genomsöka Tirosh och Beniels hus när alla andra var på gille, men det cirkulerade Björkdalingar och skaegi runt huset hela tiden, och än var det för ljust ute för att kunna smyga i skydd av mörkret. Hon måste få tag i boken på något sätt. Ett tag hade hon övervägt att be Orm om en gentjänst, men hon litade inte tillräckligt på honom för att anförtro honom något sådant. Hon hade till och med funderat över att prata med bröderna Träd som jorgalerna kallade dem, men till det behövde hon taler. Hon hade övervägt att stjäla allt som Imrah förvarade åt henne, Karissa och Maricela, men Miriam hade ingen aning om vart Imrah förvarade pengarna, och dessutom hade Yagil varit sängliggande mest hela eftermiddagen. Och egentligen litade hon inte heller på bröderna tillräckligt för att be dem. Om de kunde läsa, eller om de ljög för henne och tog med sig boken till någon som kunde… Nej. Det måste finnas ett annat sätt.
Hon behövde mer brännvin och fler blad att tugga på. Det värkte så att hon knappt kunde andas längre. Hon längtade så till sin säng. Hon var nästan halvvägs till huset när Hedda kom ifatt henne.
“Ask letar efter dig,” sa hon glatt och Miriam kunde se skuggan av honom inte långt bakom Hedda.
“Vi har skadade,” mumlade han så fort han kom fram till henne. Miriam suckade lätt.
“Jaha. Ja, men då… Ta ned dem till mitt hus så ska vi ordna det.”
“De… De är inte så gångbara.” Ask var aldrig stilla, inte ens när han inte rörde sig var han helt still. Det fanns alltid ett gung i hans kropp, en rastlöshet som skiftade vikt från den ena foten till den andra. Inbillade hon sig bara att det blev värre när han var upprörd?
“Ja, då får jag bara hämta korgen då,” sa Miriam och nickade åt Ask när han bad henne komma bort till hans hus så fort hon kunde.
Hon hörde upprörda röster från huset och när hon kom in såg hon en av de yngre kvinnorna från Gautrik. Hon satt ihopkurad på en av bänkarna och Miriam kunde tydligt se att hon skakade. Sigyn var där hos kvinnan, och en två-tre andra kvinnor som Miriam inte riktigt la på minnet. Hon ställde ifrån sig korgen och bad kvinnan vända sig så Miriam kunde få titta på henne. Öjdis var där och försökte få ur kvinnan vad som hänt och de andra kvinnorna pratade oroat i mun på varandra. Miriam hade inget tålamod med anhöriga, oroade människor just nu. Från handled till handled, tvärs över skulderbladen på den unga kvinnan, gick ett blodigt streck på den ljusa särken, och Miriam kunde bara föreställa sig hur illa det skulle se ut under den.
“Jag behöver ljus,” sa hon. “Och utrymme. Ni skymmer ljuset, och jag ber er att vänta utanför. Snälla. En liten stund. Jag behöver få arbeta ifred. Sigyn, jag vill att du stannar. Hjälp mig med särken.”
Den unga kvinnan snyftade och när de äntligen fick av henne särken fick Miriam bita ihop käkarna hårt för att inte ge ifrån sig ett endaste tecken på hur illa berörd hon blev av att se såren. Vem som än gjort dem, visste dock hur man hanterade en kniv. I ett enda snitt gick såren, så rent och snyggt skuret som nu ett knivsår kan bli. En klen tröst, men en tröst ändå. Miriam började försiktigt tvätta av kvinnans sår, och medan Sigyn kramade kvinnans hand försökte Miriam att inte tänka på de kvävda snyftningarna och frossan som skakade den sargade kroppen. Det behövde sys, det kunde vem som helst se. Men Miriam hade aldrig lärt sig hur man gjorde, och Maricela sov. Egentligen borde hon väckas men Miriam behövde sätta sig, hon behövde komma i säng. Energin rann av henne alldeles för snabbt och snart skulle hon själv skaka lika mycket som kvinnan på bänken framför henne. Hon visste inte hur länge hon skulle klara att hålla masken när smärtan snart var tillbaka med full kraft.
“Jag kan inte göra mer än att tvätta och förbinda detta nu,” sa hon med sin lugnaste röst. “Vi får titta på det imorgon igen.” Den unga kvinnan bara nickade och försökte bita ihop medan Miriam började linda förband runt hennes armar. De blödde igenom snabbt men mer kunde hon inte göra just nu.
“Miriam!”
Hon såg mot dörren och hörde hur någon ropade på henne där ute i mörkret. Hon suckade och hoppades innerligt att det inte var fler skadade i natt.
“Jag antar att det är min signal,” mumlade hon och knöt förbandet hon höll på med. Hon log vänligt mot den unga kvinnan och Sigyn innan hon försvann ut i natten för att se vem som behövde henne nu.
“Där är du. Jag har letat efter dig.” Hiljas röst var len som honung och hon vacklade ostadigt till. Hon tog tag i Miriams hand och drog henne efter sig genom byn ned mot Miriams hus. Så fort hon hade stängt dörren bakom sig, drog Hilja henne till sig och kysste henne. I Hiljas famn rann masken alltid av Miriam, och hon kunde äntligen vara sig själv, om så bara för en kort stund. Hilja kysste henne på halsen och ledde henne mot ett av borden. Hiljas ögon glittrade torts det skumma ljuset och hon knuffade undan sakerna på bordet och drog Miriam intill sig.
“Sitt,” befallde hon mjukt med sin honungslena röst. Hon kupade sina händer om Miriams ansikte och kysste henne igen, intensivt och uppfordrande. Hon lät händerna glida längs med Miriams kropp men när Hilja tog för hårt om midjan på henne drog hon häftigt efter andan för smärtan som strålade. Hilja förstod genast att något var fel och lutade sin panna mot Miriams.
"Vad har du gjort där?" viskade hon och drog med fingrarna över Miriams revben igen, men hon var mycket lättare på handen. "Är det jag som har gjort det?" Hon strök Miriam över kinden. "Är det det?" Det fanns bara värme i hennes röst och Miriam nickade försiktigt. "Du förstår varför jag var tvungen att göra det, eller hur? Du förstår det, visst gör du?" Miriam nickade bara igen. "Du vet väl att jag inte vill skada dig, det vet du väl? Men ibland måste jag, när du gör så fel, när du slarvar bort viktiga saker. Då förstår du väl att jag måste göra så?" Miriam nickade igen, det förstod hon. Hon förstod det så väl. Hilja kysste henne på pannan och började försiktigt snöra upp hennes livstycke men strax blev hon stilla som en stenstod. Miriam hade också hört knackningen på dörren och hon höll ofrivilligt andan. Kanske skulle de gå därifrån om hon inte svarade?
"Miriam?" hörde hon Karissas röst utanför. "Miriam, får vi komma in en stund?" Miriams dörr var alltid olåst, det visste alla och hon kunde höra Karissa lägga handen på handtaget.
"Ett ögonblick bara!" ropade hon. Det var det enda hon kunde göra. Hon pekade på sovrummet och Hilja nickade och stal en sista kyss innan hon försvann in i mörkret i rummet intill.
"Ge mig en stund bara, jag måste…" mumlade Miriam och snörde ihop livstycket igen så fort fingrarna mäktade med. Hon drog en snabb hand över huvudduken för att se att den satt på plats och sedan lät hon masken falla tillbaka så att hon kunde öppna dörren med sitt sedvanliga leende.
"Nu så," sa hon till Karissa, Maricela och Chai som väntade utanför. Hon bjöd dem att slå sig ned vid det stora bordet och medan hon tände ett par ljus, såg hon sig diskret om i rummet. Ingenting var uppseendeväckande felplacerat. Blicken vandrade mot det sovgemaket och hon fick tvinga sig att titta på jorgalerna istället.
“Vad var det som hade hänt?” frågade Maricela. “De ropade på dig förut.” Miriam suckade djupt innan hon svarade.
“En flicka i Gautrik har blivit skuren, rätt illa däran. Från handled till handled, över hela ryggen. Det hade behövt sys, men jag kan ju inte det och jag trodde du sov, så… Ja.” Maricela nickade och fattade om hennes hand på bordet.
“Vi ordnar det imorgon då. Jag syr och så kan du tvätta och förbinda. Vi hjälps åt.” Miriam log och nickade till svar.
“Vem var det som…?” frågade Chai på sitt stillsamma vis.
“Alldis.” Hon såg på honom när hon sa det, och hon kunde se att han verkligen förstod.
“Ja, skaegi får gärna slå ihjäl varandra. Färre för oss att ha ihjäl då,” mumlade Maricela med ett obehagligt, hungrande leende och Miriam kände hur andan fastnade i halsen på henne. Hon kunde inte låta bli att snegla mot dörren till sovkammaren, nästan som att hon väntade sig att se Hilja storma ut med en yxa i högsta hugg.
“Varför rymde ni?” frågade Chai då och Miriam undrade om han verkligen behövde veta mer hemskheter om Alldis, men systrarna berättade och Chai nickade till slut förstående.
“Jag vill verkligen inte köra ut er,” började Miriam, “men jag är rädd att jag börjar bli väldigt trött och jag skulle nog vilja lägga mig.” Hon log varmt och Karissa skyndade sig att säga att det skulle hon visst få, och så tackade de för sig och lämnade Miriam för kvällen. Inte förrän hon inte längre kunde höra deras röster vågade hon andas ut och viska till Hilja att hon kunde komma fram. Hilja försökte kyssa henne igen, men Miriam sköt varsamt undan henne och skakade på huvudet.
“Vi vet inte vem som hör.” Innan Hilja hann protestera, blåste Miriam ut ljusen. “Jag måste gå till avträdet.” Hon hade inte hunnit halvvägs innan Hilja kom ikapp henne och kysste henne, mitt på stigen. Miriam puttade snabbt bort henne och såg sig om. Trots att det var människor runtomkring, verkade ingen ha lagt märke till dem.
“Snälla Hilja, det är folk här,” bad Miriam. Hilja tog henne hårt om armen.
“Du är min,” väste hon. “Glöm inte det.” Hilja drog henne till sig och fattade ett ännu hårdare grepp om Miriams nacke. “Kom ihåg vem du egentligen är.”
Så släppte hon och såg på Miriam med ilskan dansande i ögonen innan hon försvann ned mot sitt hus medan Miriam med bultande hjärta fortsatte på stigen. Kunde hon verkligen ha sådan tur att ingen hade sett dem i det skumma ljuset?
 |
| Alldis med sin kniv. Foto: Anneli Hårdén |
