Mentalt måste vi också få pröva att hamna i konflikt och upptäcka att det sällan är så jobbigt som vi trott. Samt få känna på hur skönt det kan få vara att säga ifrån, att stå upp för sig själv eller för andra.
Jag kommer från en bakgrund där jag blev mobbad under många skolår, samt hade en del konflikter även i hemmet. Jag hamnade i många konfliktsituationer som jag inte hade startat och det verkade inte heller finnas något sätt att få bli lämnad i fred.
Det finns en berättelse om noshörningsungar:
"Noshörningsungen knuffar får, vare sig den går, eller stilla står.
Så till slut gör noshörningsungen precis som den vill."
Själv gör jag inte precis som jag vill, det finns gränser. Men jag avstår inte att göra saker eller säga säger för att det finns någon som omilt försöker knuffa mig. Ska man vara dramatisk kan man säga att jag inte "förhandlar med terrorister". Det jag lyssnar på är min egen inre röst, min moraliska kompass samt de som jag vet har mindre utrymme och mindre röst än vad jag har. Jag är dessutom villig att under vissa omständigheter såra andras stolthet eller självbild, om jag har bedömt det nödvändigt för att uppnå ett annat mål.
Ganska ofta, när jag blir rädd för något. Att någon ska slå mig, eller att någon ska utesluta mig ur en aktivitet jag vill vara med på, eller att de ska tycka illa om mig och tala illa om mig med våra gemensamma vänner så försöker jag istället tänka att "vill de stoppa mig, så får de _stoppa_ mig."
Det vill säga, att i så fall får de ta till sina maktmedel och spendera sina resurser för att faktiskt stoppa vad jag håller på med. Vilket de sällan kan, även om det så klart också hänt. Jag vet att jag har de som har andra mål än mig, eller som åtminstonde vill bekämpa mina metoder. Men JAG behöver ju inte hjälpa dem nå de målen, om jag är emot de målen och JAG behöver inte bekämpa mina egna metoder.
Jag behöver reflektera innan jag tar i med de verbala hårdhandskarna, och jag får tolerera att det jag skriver i publika forum får kritik både i det publika forumet och i stängda grupper på till exempel facebook. Jag kontrolerar inte vad människor säger om mig. Jag kontrollerar vad jag säger och vad jag gör.
Ett av mina mål är kvinnliga nördars frigörelse från patriarkala strukturer som "håller dem på mattan". Att kvinnliga (alla kvinnor, och ickebinära också!) nördar ska få engagera sig i det dom finner intresse i (sitt nörderi!) utan att kontrolleras av vad män i deras omgivning säger och gör. Jag vet att det finns många män som har samma mål, och de uppskattar när vi uttrycker vad vi behöver få göra. Om vi inte ens vågar säga "nej, det där gillar inte jag".
Så vad vill jag säga egentligen till mina nördiga medsystrar? Ska vi vara praktiska igen?
- Starta projekt med bara kvinnor och ickebinära. Män kör ofta helmanliga projekt.
- Neka män som vill komma med feeback, du tar feedback från de du har valt ut för att du litar på att deras feedback är relevant och korrekt samt framställs på ett sätt så att du kan ta till dig.
- Tro på dig själv, på din förmåga och dina idéer.
- Våga göra åt helvete fel.
- Andras syn på dig definerar inte vem du är.
- Om du är kass på något, fejka. Män gör det hela tiden, och då menar jag inte bara på lajv.
- Ifrågasätt män som framställer sig som experter. Kolla vad de verkligen kan.
- Uppmuntra och stötta kvinnor som tar konflikter i offentliga forum.
- Stötta dina kvinnliga vänner när de har en konflikt.
- Kontakta, via fb eller ring, den som tar konflikter även du är investerad i. Att bara få veta att man inte är ensam gör så himla mycket!
- Utbyt information mellan dig och de du litar på om problematiska individer (både män och kvinnor och ickebinära). Du kan vara tydlig med att det här gäller din uppfattning om individen, eller om det är något du bara hört.
- "Trust women" - gäller främst övergrepp och vad gäller kvinnans kropp, men kan vara relevant även vid andra tillfällen.
Men även jag blir trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar