Lajvet är för kort för att lajva med "fula" killar.

"Jag kommer in på caféet där de lokala vampire-lajvarna hänger och går fram till folket jag lärt känna de senaste veckorna genom lajvet. Några reser sig upp och hälsar mig med kramar. När de börjar sätta sig ner går en kille som bara är vagt bekant in nära och kramar mig också. Jag är djupt obekväm och vet inte vad jag ska säga.
När jag säger till vid ett annat tillfälle, att jag inte vill kramas ser han ut som att jag slagit honom i magen. Han är inte den ende som vill kramas oavsett vad jag vill. Jag börjar säga att jag inte gillar kramar. Att jag inte är en sån som kramas. Bara jag får slippa kramen och att få de ledsna hundögonen från någon av nördkillarna här inne."

En sidoeffekt att backa bort från sociala media så som facebook och twitter är tid att tänka mina egna tankar under längre sammanhängande tid utan att bli avbruten utifrån för att läsa vad andra människor tänker. Jag blir mindre reaktiv i mitt tänkande. Reaktiv är när man främst reagerar på sådant som händer runt omkring en.

En sak jag tänkt på tidigare och som nu bubblade upp inom mig är en tanke om (främst) kvinnors kroppar och andra kvinnifierade kroppar*. Det är också en tanke på hur vi tänker om erfarenheter av mobbing, om oss själva som snälla människor och om nörden som en icke maskulin man. Det är också en tanke på attraktion och lust. Jag kommer som vanligt att förenkla det hela för att inlägget ska vara lättläst. Det går självklart att göra en ännu djupare genomskådning.

Vi kommer att gå vidare från exemplet med kramarna ovanifrån. Det jag kommer att skriva om kan för vissa upplevas som helt sjukt och det kan finnas en önskan om att ifrågasätta eller säga "jag skulle aldrig göra så". Men jag har både gjort det själv och fått berättat för mig om det av andra kvinnor. Även icke-kvinnor har berättat liknande.

* Många lajvare är nördar.
* Många nördar har blivit mobbade.
* Många nördar upplever sig själva som romantiskt eller sexuellt ointressanta.
* De flesta människor har en självbild av sig själva som goda och vill verkligen inte mobba andra då mobbare ses som onda.
* Många kvinnor har uppfostrats att ta socialt ansvar för hur andra människor mår i en möjligt pinsam situation.

Dessa och några andra ingredienser som ni läsare kanske kan komma på leder ibland till den absurda situationen att till exempel en kvinna låter en man de tycker är obehaglig ta på deras kropp på ett sätt de är djupt obekväma med. De säger inte ifrån, de konfronterar inte utan de kanske "spelar sig ifrån" situationen de råkat hamna i. Efteråt är det vanligaste att de skyller den uppkomna situationen på sig själva, att de måste ha kommunicerat otydligt att det inte var ok att ta på dem på ett sådant sätt. Ofta kan där även finnas en känsla av skam för att man kanske hade accepterat samma beröring av en man man funnit attraktiv och man vill inte vara en sån där mobbare som undviker "fula" människor. Resten av lajvet finns hela tiden en tanke i bakhuvudet om att man så smidigt som möjligt ska hålla sig borta från mannen som väckt de obehagliga känslorna istället för att kunna slappna av helt och njuta av lajvet på samma villkor som de andra deltagarna.

Tänkandet verkar gå

"Lajv är till för alla."
"Då jag gillar fysiskt lajvande så borde jag också acceptera att alla på lajvet kan lajva fysiskt mot mig."
"Jag anmälde mig ju till det här lajvet trots att ett tema var sexuellt våld, han ger mig det creeps men jag får väl stå ut."

Att man åkt på ett lajv med fysisk inriktning, eller till och med på ett lajv med ett erotiskt eller fysiskt romantiskt tema och att man bara ska tåla då man gav sig in i leken.

Jag vill även bena lite i skammen över att man tror att det är fel att vissa människors beröring vill man ha och strävar efter, medans andra människors beröring vill man inte ha och försöker undvika. Skillnaden kan beror på avsmak, acceptans, bekvämlighet och ibland på viss attraktion så som de känns i kroppen. Men det är så attraktion fungerar och det är ok. Det behöver inte ens handla om att personen man inte vill spela mot är objektivt ful, då det utseende man själv ser som fult ser någon annan som extremt attraktivt. Attraktion handlar dessutom ofta om röst, intonation, tillfälle, avslappning och anspänning, doft, frånvaro av distraktioner, miljö och hur icke-sexuell beröring från personen känns. Det behöver inte heller handla om att personer man känner attraktion till at faktiskt vilja spela fysiskt nära med är någon man är det minsta intresserad av att ha någon sorts relation med utanför lajvet. Det kan vara rollerna som blir det som gör en ointressant person till attraktiv i ens egna roller när ni väl iklätt er rollerna.

Det är inte skamligt och inte fel att man föredrar vissa människors beröring framför andra människors beröring. Speciellt intim beröring, för även om du spelar en roll på lajv, så spelar du den med din egen kropp. Lajv är för korta för att man bara ska behöva stå ut.

Lajv kan vara till för alla. Men alla lajv är inte till för alla. På samma sätt kan fysiskt, romantiskt eller erotiskt laddat spel vara till för alla, men att röra vid just din kropp är inte till för alla.

Som min vän Elin Dalstål alldeles snart ska skriva i "Self Care Comes First" så kommer självvård först, även på lajv. För mig ingår att själv få bestämma över min kroppsliga integritet i självvård. När jag ger upp det självbestämmandet behöver jag ifrågasätta om jag gör det för min egen eller för andras skull.

*En kvinnifierad kropp är en kropp som andra tolkar som "en kvinnlig kropp eller en kvinnas kropp" oavsett om kroppen tillhör en kvinna eller någon annan.

"Får min karaktär chans på din karaktär?" Om sexuella relationer på lajv.

Min vän Johannes och jag. Vi har aldrig lajvar älskare.
Men Johannes såg så chockad ut på bilden att jag ville använda den.

Det händer ibland att jag har utvecklat en karaktär till ett lajv jag ska på och så tänker jag på hur den rollens nära relationer ser ut. Att det skulle vara trevligt om det fanns någon annan roll som skulle spelas på lajvet som betydde något extra för dem. Någon min roll har en relation med. En sexuell relation.

Vilka är fördelarna med att ha en roll som har en närvarande sexpartner på lajvet?

• Sexualitet är en stor del av många människors identitet och liv, att även ha med det i rollen kan ge en mer komplett person.
• Att rollens sexpartner/sexpartner är på lajvet kan ge rollen skäl att agera mer.
• Rollens sexpartner/sexpartners är ytterligare relationer och relationer ger mycket till ens lajv.
• Förvecklingar kan uppstå när andra roller stör relationen.
• En positiv sexuell relation kan ge många chanser till positivt spel vilket kan öka kontrasterna på lajvet.
• En negativ sexuell relation kan ge många chanser till negativt spel vilket kan öka kontrasterna på lajvet.
• Det ger många chanser för rollen att känna starka känslor, vilket många lajvare tycker om.
• Triangeldraman kan vara roliga.
• Ibland går relationen och dess natur stick i stäv med den moral ens roll eller rollens omgivning har och då har man blandat in sig en dramatisk förveckling som kan bli givande.

Så då behöver jag skaffa mig en spelare som skulle vara ok med att spela på en sådan relation. På lajv använder man för det mesta olika representations-tekniker för att markera att ens roller genomför en sexuell handling på lajvet. Eller så går man helt enkelt ur roll och kanske byter några ord om vad de gjort tillsammans under tiden borta från de andra. Jag kan berätta mer om olika tekniker för att simulera sex i något annat inlägg. Då det inte involverar riktigt sex borde det inte vara så pinsamt att fråga någon annan.

Men det verkar det vara ändå.

Jag har pratat med ganska många människor om detta, både ansikte mot ansikte, på telefon och via olika facebookgruppen. Ett problem som då kom ut i ljuset var att flera män som vill "göra rätt" sa att de helst inte frågar kvinnor om deras karaktärer kan ha en relation av sexuell natur. För några män handlar det om att inte vilja bli sedda som så kallade Creeps/creepers och för några att man var rädd att frågan skulle försätta den tillfråga kvinnan i en obekväm situation. Några få sa att det var för att de var blyga eller att man var rädd för att få ett nej.

För egen del spelar också kön in. Jag har inga problem med att fråga kvinnor, både kvinnor jag känner väl och kvinnor jag mest är bekant med men som jag någon gång tänkt att jag skulle vilja lajva mer med. Det brukar dessutom gå väldigt bra när vi väl är på lajvet och spelar på den sexuella relationen också. En person som jag såg som man beskrev samma sak när han närmade sig andra män, att han inte oroade sig så mycket då.

Men det är alltid lite knepigt för mig att fråga män. Det är oftare jag som frågar än som blir tillfrågad. Jag kan bara ha teorier om varför det är så. Det kan ha att göra med att jag ganska framåt och oblyg kring många ämnen andra finner jobbiga att prata om. Men jag tror också att det kan finnas lajvande män som tror att jag skulle bli förolämpad av frågan på grund av att jag är feminist. Det blir jag inte, antagligen skulle jag bli smickrad, så länge som det var helt ok för mig att tacka nej utifrån min egen inställning samt vad jag tänkt kring karaktären jag ska spela. Sen finns det folk jag absolut inte vill ska fråga mig, men de vet vilka de är. Att jag bråkat med någon över till exempel internet behöver inte heller vara ett hinder. Just att spela på positiva relationer till varandra, till exempel att ens roller skulle göra vad som helst för att rädda den andre från fara kan ha en definitivt läkande effekt även på ens verkliga relation.

I samtalen framkom det att man både kan fråga/behöva fråga innan lajvet men att situationen  även kan behöva tas upp under pågående lajv (ganska mycket för att kolla vad det är för typ av relation man egentligen spelar). Flera berättade att det hade varit en stor grej den dagen de insåg att det var helt ok att bryta spelet en kortare eller längre stund och ställa dessa frågor för att ta reda på vad den andre ville. Andra vill helst bara spela förberedda och genomövade sexuella relationer just för att de finner det störande att bryta spel just för att förhandla om samtycke, så om de ej har förberett något så väljer de hellre att avstå eller hålla "relationen" mycket platonisk. För flera personer jag pratade med var det väldigt viktigt att veta vad den andre personen tänkte och kände om det hela, oavsett vem av dem som tillfrågat vem. Man ville inte ha några dolda intentioner. För mig som konsekvensetiker är detta mindre viktigt, jag bryr mig mindre om vad den andre tänker och tycker så länge de mår bra av det och behandlar mig bra ur spel.

Efter att man ställt frågan och fått ett jakande svar talades det om att det kan vara väldigt viktigt att förhandla om gränssättningar. Då kan man prata om det på olika sätt.

• Börja med vad man själv skulle känna sig bekväm med. "Du får gärna krama mig och smeka min rygg"
• Börja med att fråga vad den andre skulle känna sig bekväm med. "Är det ok med kyssar med stängd mun?"
• Börja med att fråga vad den andre inte är ok med. "Finns det något jag absolut inte får göra?"
• Börja med att berätta vad man själv inte är bekväm med. "Du får inte röra min hals, den är känslig"

Det var även män och kvinnor jag talade med som avstår den här typen av relationer. Varför det då? Det finns flera olika typer av skäl.

• Som ovan, killar ville inte riskera att bli sedda som ett creep.
• Det är en jobbig fråga att få nej på.
• Ointresse, man är inte intresserad av sådana relationer på lajv.
• Man har en partner utanför lajvet som inte är bekväm med att man spelar sådana relationer och man respekterar det.
• Både män och kvinnor var rädda att den andre skulle missförstå frågan.
• Främst kvinnor var rädda för eventuell ryktesspridning om att man skulle ha en äkta sexuell relation eller att man kanske ville ha en sexuell relation.
• Både kvinnor och män som bara ville fråga motparter som de kände en viss kemi med hade funderingar på om de egentligen var helt ok med att de gjorde urvalet så. De kände att de diskriminerende.
• Sen kanske man hittills aldrig mött en lajvare man vill spela en sexuell relation med.

Hur som helst, ett spännande ämne som vi kanske återkommer till i framtida inlägg. Jag ser gärna att både män kvinnor och ickebinära funderar på om det här är något som skulle passa dem, samt hur det skulle göra för att i så fall få tag på någon att spela med. Hur de sedan skulle göra för att förhandla om vad som är önskvärt respektive inte önskvärt spel och hur de sedan gör. Men om man nu vill ha den här typen av spel så är det väl värt att öva på att fråga på ett sätt som ändå sätter andra personer i en position att det känns ok både att svara ja och nej. Jag tycker det är synd att flera män som ändå tyckte att det kunde vara givande inte alls vågade fråga. Att fråga på ett respektfullt sätt är inte förtryck.

Men är du äldre kanske du inte ska fråga någon som är mycket yngre, detta gäller speciellt äldre män, då vi lever i ett patriarkat.

Tryggare lajv för unga deltagare - relationer mellan yngre och äldre lajvare.

This post is translated to English here

Bakgrund:
Under en längre tid, jag har egentligen svårt att säga exakt när det började, har det blivit så att jag är en av de som andra lajvare i sverige kommer till och berättar om sexuella övergrepp de blivit utsatta för i samband med lajv, lajvförberedelser och så vidare. Tidigare under 2014 förde jag upp frågan på dagordningen i en grupp jag var med och startade på Facebook, som är inriktad mot kvinnliga lajvare.
Det ledde i sin tur till artikeln på Spelkult: Ett dån av vittnesmål

En trygg sovplats

I just det här inlägget tänkte jag rikta in mig på en vanlig förekommande situation som kan leda till övergrepp. Stora ålderskillnader. Det jag skriver här gäller i många situationer, inte bara på lajv, men det är många som läser bloggen som tycker om när jag relaterar mer konkret till lajv och att det gör det lättare för dem att få syn på problemen och åtgärda dem. Inlägget berör personerna som sig själva och alltså inte de karaktärer de spelar och det berör vad som händer med deras fysiska kroppar oavsett vilka roller de spelar. Inlägget handlar alltså inte om när två vuxna och mogna personer spelar roller som har en relation där rollerna har en stor ålderskillnad.
Med relationer menar jag är sexuella relationer av både engångsnatur och längre förhållanden.


Det här inlägget bygger dessutom väldigt mycket på min egen etik, som har mer av en konsekvensanalys (konsekvensetik) och bryr sig mindre om vad folk tänkte och kände runt sina egna handlingar (sinnelagsetik). Dessutom är jag ganska gruppcentrerad och funderar på kring vad som är bra för gruppen. Här tänker jag att det som är bra för gruppen är att förhindra sexuella övergrepp inom gruppen och att jag för att uppnå det målet är villig att offra möjligheter för unga personer som vill ha samtyckande sex med många år äldre personer.

Nu vet jag att det finns flera som föredrar att man håller sådana här texter könsneutrala, men då jag  har viss insyn i flertalet fall i lajvsverige och min publik brukar föredra när jag är konkret så kan jag säga att det är en massiv övervikt där en man är den äldre personen och den yngre personen är kvinna eller någon som är ickebinär med ett feminint uttryck.

Jag är ok. Jag lajvar bara.

Om vi nu ser till lagen så är det så i Sverige att vi har en åldergräns för att kunna ge samtycke till sex som går vid 15 år fyllda. Men det finns sak till, som många inte tänker på, nämligen att om personen står under den andra partens fostran eller ett liknande förhållande råder, gäller den högre gränsen 18 år. Min etik säger mig också att även om vi inte ska göra sådant som bryter mot lagstiftningen i dessa frågor så är det en minminivå. Vi kan och bör ställa högre krav på oss själva inom sexualetiken för att inte själva begå övergrepp och sedan bortförklara det.

Som så många andra saker handlar det om makt och om inflytande. En vän föreslog en grundprincip om att ska en sexuell relation uppstå mellan två personer som har olika mycket makt och inflytande så är det alltid personen med minst handlingsutrymme som får vara den drivande. Dock är det många som har svårt att inse att de har mer makt än en annan person i en relation och andra människor bryr sig inte. En del bryr sig inte för de har höga krav ställda på vad som kan anses vara tvång, kanske ser de bara direkt fasthållning som tvång. Andra bryr sig inte för att de rakt ut inte bryr sig. Om de vill göra något, så kommer de att göra det och så får andra hantera konsekvenserna av deras handlande.

Alkohol
Något som arrangör, funktionär eller medlajvare som kan vara värt att hålla utkik efter är hur det går till med alkohol på lajvet. Alkohol kan förekomma även på lajv där det är uttalat förbjudet. Alkohol kan dessutom vara lättare att gömma än i andra sammanhang. Det hälls upp i andra kärl, och det är lätt att hävda att någon under 18 bara spelar alkholberusad.

Håll utkik om det är någon som ser ut att vara under 18 som verkar påverkad av alkohol. Håll även utkik efter om någon som du misstänker har alkohol ger dryck till någon du tror är under 18. Moralisk kan ni tycka att jag är nu, det får ni tycka. Men jag vet att det händer att folk som vill ha sex med någon som är mycket yngre än dem bjuder dem på alkohol. Dels sänker alkoholen ens försvar och den som är ovan att dricka kan snart bli mer påverkad än de har tänkt. Dessutom, en person som är under 18 som blir bjuden på alkohol blir ofta tacksamma. Den som har tillgång till alkohol får en sorts tacksamhetsbaserad makt över den som är under 18 och som inte har egen tillgång.

Arrangörer: Tänk över era alkoholregler. Formulera dem noga, informera om dem på ett sådant sätt att så många som möjligt känner till dem. Plocka med den som är under 18 som misstänks vara berusad. Du kanske vill vara snäll och inte sätta "dit" dem men de är ditt ansvar nu.

Funktionärer: Sätt dig in evenemangets alkoholregler. Underlätta för andra att följa dem. Var inte blyg för att se till att prata off lite med den som är berusad på ett sätt som oroar dig.

Medlajvare: Du känner din egen grupp bäst. Ingrip om någon bjuder folk under 18 på alkohol eller om du misstänker det. Säg till off om något inte känns ok. Disskutera vilka regler ni ska ha i er grupp/i ert läger.

Inlajvrelationer
Jag tror att det mesta går att lajva, det beror på lajvet. Men vissa historier jag har fått mig till livs har visat att även om många lajvare har blivit ihop i underbara relationer för att de träffades på ett lajv första gången så händer det också att övergrepp begås dolda under den tunna slöjan av att det "bara är lajv". Om man välja att spela en relation med en lajvare som är många år yngre än en själv så kan man ta en titt på hur åldrarna hos er spelare ser ut. Är den yngre av er under 18? Under 15? Har den yngre personen gått ut gymnasiet? Lever den självständigt från sina föräldrar. Jag tänker att det handlar mycket om mogenhet och förmåga att själv ta hand om sig, och att ha praktiskt möjlighet att dra sig ur om det känns obehagligt. Den här mogenhetsbedömningen menar jag inte ska göras _nedåt_. 30 åringar bör inte spela intima relationer med 17 åriga spelare för att "hon är så himla mogen". Då kan hon spela den relationen med någon som inte är 30+ off.

Arrangörer: Även på lajv där ni inte står för intrigerna, be gärna deltagarna att skicka in något om hur deras relationer med andra på lajvet ser ut. Om du sedan ser att det här förekommer förberett, kan du ju ta ett samtal med de inblandade lajvarna och skapa din egen uppfattning.

Funktionärer: Våga prata off helt snabbt och litet om du ser något som inte ser ok ut, men som du är osäker om det bara är bra lajvande. Lyssna på din magkänsla. Ibland kan ett snabbt "är du ok" i dasskön öppna en väg ut för någon som sitter fast i en intrig som börjat kännas jobbig på riktigt.

Medlajvare: återigen känner du din grupp bäst. Om någon i gruppen förbereder eller inleder en inlajvrelation med någon där den ena parten är mycket yngre och under 18, kolla gärna av hur de har tänkt och bilda din egen uppfattning.

Beroendeställning
Det finns så många olika beroendeställningar, men här är några som berör yngre lajvare samt även nykomlingar i hobbyn.

• Beroende av någon annan för att kunna ta sig hem efter lajvet samt annan transport.
• Beroende av någon annan för att ha någonstans att sova på lajvet eller innan och efter.
• Någon annan vet en hemlighet om en, som de skulle kunna sprida om man inte gör dem nöjda. Alternativt rädslan för att de ska tala illa om en inför andra lajvare.
• De är ens enda väg in till en social grupp, till exempel gruppen man blivit lovad att åka med, den coola gruppen lajvare, ett speciellt rollkoncept.
• De har lånat all sin utrustning från en snäll äldre lajvare och om de måste lämna tillbaka den kan de inte lajva. Det är en tacksamhetskuld. 

Arrangörer: Se gärna till att det finns en säker, torr extra sovplats att användas om det är någon vars ursprungliga sovplats inte fungerade. Gå gärna ut med samåkningslistor, till exempel thulekampanjen gör ofta detta, eller erbjud människor mot en ersättning att hämta och lämna vid kollektivtrafik. Ungdomar är ofta mer beroende av kollektivtrafik. Om ni ska ha workshops innan lajvet, se gärna till att ha punkter där man minglar och lär träffa många andra som ska vara på lajvet. Olika sätt att sköta deltagarkontakt kan också ha påverka hierarkier. Har du som arrangör ett system där arrangemanget har en kontakt med varje deltagare försvinner en del av den makt som en grupporganisatör annars kan sitta på.

Funktionärer: Om du hittar någon ung person som verkar kommit bort från sitt läger, respektive verkar nere och ledsen. Var gärna lite medmänsklig och kolla hur det är fatt. Kolla om de vill tillbaka direkt eller hellre följer med och värmer sig med en kopp te först. Ha inte sex med dem (I can't belive I have to write this).

Medlajvare: Om någon är "ny" i din grupp, eller mest verkar hänga med som bihang till "handendär". Presentera dig. Presentera runt dem. Kör lite "lära känna"-övningar kvällen innan lajvet. Du måste inte gilla alla, men du kan inte heller låta någon som ändå är med i din grupp bara känna bara en person i gruppen. Speciellt inte om de är unga och "handendär" som tagit med dem ger dig dåliga vibbar.



Avslutningsvis: Våga lägg er i! Har ni fler förslag? Kontakta mig för all del, eller posta i Vi som Lajvar eller anna grupp. Sprid dem och våga prata om det här.

Knutpunkt: A week in Gothenburg - Wednesday

After my day job I took the car to Lindholmens science park where the Nordic Larp Talks where to be held. Nordic Larp Talks are short presentations who are similar to Ted Talks, and they are all about Nordic Larp.

I was volunteering and helping out with whatever + using my car to transport those who had problems with using public transport. Volunteering gave me something to focus upon and an alibi to interact with people I didn't know yet. I had a lot of larpers come up to me and ask if they could help me wich was very nice of them and meant that I was never overworked and so I hope that helped the main crew.

Petter Karlsson was doing the technical stuff, mostly those things involved in filming it all and getting it online.

Johanna Koljonen was the host and the speakers where : Eleanor Saitta, Anna Westerling, Nathan Hook, Martin Nielsen, Shoshana Kessock
Carl Heath, Bjarke Pedersen, Siri Sandquist, Kaisa Kangas and Eirik Fatland. The talks will be released on the Nordic Larp Talk homepage http://nordiclarptalks.org/

I found Shoshana Kessock and Martin Nielsens talks to be the most interesting ones. Hers was about ethics in content creation and the baseline is that the community as a whole holds responsibility on how safe larps will me. His was about bringing kids larps to a refugee camp i Lebanon. But don't ask med questions about details, I was much to preoccupied for that and will have to rewatch the talks myself. I just met Shoshana but we seem to get along quite nicely and Martin I met  at the 2011 set up of the larp Just a Little lovin' (or if we met at the workshop in Oslo before that.)

The night ended with a pre-Knutpunkt party at Haket, where my friend BaaB who is kind of an inventory at Haket, but also a larper, came by. He was suprised by the amount of people there but boy was I glad to see him, a rock in this sea of international larpers mingling. We sat down and talked about our characters in the vampire larp, regaled people with the tales of the sign at the bar that used to say "No talking of the vampire larp at the bar" and on how to play "mean" characters.

Jezebel Rising - skönlitterär text

Följande text utspelar sig i det universum som hör till lajvet Kindred Society, ett lajv i Vampire-anda. Vampire var ursprungligen ett rollspel utvecklat av förlaget White Wolf. Med tiden utvecklades det till lajv där metatekniker används för att simulera vampyriska krafter och vampirelajv finns idag över hela Sverige. Det finns deltagare som också tycker om att bygga ut sina roller och deras relationer med hjälp av skönlitterära texter. Dessa delas ofta med övriga spelare, vilka kan ses som den huvudsakliga publiken. Alla omnämda karaktärer tillhör deras respektive spelare.

Jezebel Rising

Pride is the beginning of downfall into corruption. Yet it is a part of the human condition, even more so for those who are no longer human. We have a being who at her core strains her self to reach a point where she will accept anything God extracts from her. But God in his infinite wisdom puts power to be wielded by her against the monsters that are her kin. And wielding power leads to thirst for more power and that leads corruption when one becomes willing to trade for it.

Talulah Jezebel is her name and she was the apple of her father's eye. Hosaia of clan Gangrel remade an innocent girlchild in his own image in what was a painful and bloody baptism. Upon committing this crime, he had hoped that the taint of the beast would not come for Talulah. But the beast comes for all vampires. The Beast takes no heed to the matter of the vampires origin, their pure motivations or the hope of their progenitors. And so Jezebel came for Talulah when she was embraced in New Orleans, to stay with her until the end of time.

Since her birth as a human, Talulah Jezebel had a knack for dying, and an inability to stay dead. This became even more so when she was embraced into vampirehood and leechdom. During a struggle for influences in the great City of Gothenburg, a vampire named Armando Miguel Vega del Toro stabbed his knife into Talulah's tender side and as she retreated to tend her wounds, she once more fell into the possibly endless sleep called torpor. And there she would have remained, but vampire politics end for no one.

Upon returning this time from the void, from that bodiless floating in the vicinity of God, she came back with his unforgiving fire inside of her. Because these are the final days, and she is one of many tools for the vindication directed at the leeches, the creeps, the vampires, murderers. Imagine the horror, to have to follow Gods unrelentless command to slaughter the only people who ever knew the true you. Sounds like what most of us would see as madness, but in this world, this is the truth. Talulah Jezebel might not have had much of a life before she died for the first time, but as the beast invaded everything she had been, would become and was, she did learn about murderous rage. Without God's blessing she was reliant on razor sharp teeth and claws to extract that anger on friend and foe alike.

And then, after God's blessing was put upon her, the potential to kill others of the blood...with a touch. Granted, not a brief touch but a prolonged one. A fire that licked at the soul and the nature of the sin that is inherently born into any vampire.

They, the vampires that lived in Gothenburg, had congregated a friday in february at what was once thought to be the prince Costanza's haven. And even before Talulah herself arrived, she betrayed them. She brought hunters to what was seen as a safe meeting. Hunters being humans imbued with supernatural skills, who thirst to end the lives of the undying. A contact of hers, named Harry Grimm, called her on her cell phone and told her where to meet the two hunters, and where to bring them.

Black rain had poured from an equally black sky when she came to meet them, one man, one woman. First a glimpse of the resolve in their auras, and a large tint of thirst for violence in the woman. The man called himself John, the woman called herself Jenna. Those were not their names. They had recently arrived in the city, as back up to their comrades. John’s hair was the color of last years grass, and it hung in a long and neat ponytail down the back of his dark coat. His clean shaved face and demeanor spoke of an age somewhere around 30. The woman was considerably younger, with a fresh but furrowed face, set in a constant snarl. Her hair was short and cropped, and a dark shade of brown. The hunters spoke, so that Talulah may know what little they presented about themselves, and tell her of their mission this night.

While Talulah was in the presence of the hunters, she was to be rendered harmless. By God, John was granted the power to make her vampiric powers subside and relent. That also meant that Talulah had to agreed to lose her special sight and lead them to where her kin were gathering. God favors the meek and both Talulah and the two hunters knew this. To have faith in the divine plan, even if that trust leads to the end. An inkling to deny it sparked and died and she accepted. John took his gloves off and took both her hands in his own. His palms were warm, and soft, like those of a scholar who worked all his life with books. A slight squeeze, almost reassuring and then an odd tingling sensation traveled up her forearms, elbows, upper arm, shoulders, and met in the middle. Within Talula's dead chest, a heart almost started beating again, a most peculiar and upsetting sensation. She hadn’t felt a heart struggle in her chest for so many many years, and the few hours it lasted wasn’t enough to get used to it. Rather, it was almost a source of panic for her, that fluttering feeling. It was her own heart that beat beneath her flesh, and it could ruin her.

Carl, it was Carl Skjöld that the hunters where after. Talulah knew Carl of clan Toreador since when she first arrived in Gothenburg 6 years ago, and their relationship could at best be described as strained. In the last few months, the young and gifted Toreador had seen it as his solemn duty to hunt down, incarcerate and discredit any hunter who saw Gothenburg their hunting ground and responsibility. There was no end to the hunters, but they where humans and they cared deeply about what happened to those who fell to Carl’s persecution. Not that there was anything strange about the way Carl reacted to their systematic extinction of his parasitic kin, or their own human anger at his success at putting stop to their activities. So it was to find Carl, that Talulah lead the hunters into the city. She knew where the city’s vampires had gathered a fortnight ago and it was to the same place, a white stone building near the city centre that she led John and Jenna.

The heavy metal door was locked, and ornate bars covered the glass of the windows. But she, they, God, had a man on the inside as well. A monster of a man. Harry Grim. Talulah peered briefly through the dirty glass of the door at the disfigured man waiting further in a darkened staircase. Harry had the unfortune to be embraced into the Nosferatu clan, a clan in which all members endured their bodies being warped hideously within days of them being turned.  The monster let them pass through by unlocking and opening the door from the inside. He mostly wore a mask to cover the worst parts of his face, but crooked and vicious teeth where visible beneath it. Talulah nodded in silent agreement with him and they then led the two hunters to a side room. Her body was trembling from weakness and fear. Fear was unfamiliar to her in no way, but to actually feel the ravages it had on the body was uncommon.

The side room had wooden paneling halfway up, and then some variant wallpaper with a warm reddish colored. In that room. With her partner in arms, Grimm. With the hunters that were in their right to not let any of them leave. With Carl, a man that parts of her loathed with the heat of a thousand suns because of the infractions they had committed against each other. In that room Talulah stood with a beating and trembling heart. Grimm had lured Carl into the room with promises of a meeting with a high ranking blood kin. Carl was seated in a chair in a corner of the room.

Talulah saw a switchblade in Carls right hand, how he nervously flipped the gleaming blade back, forth, back. Opening and closing it. The electric lights in the room reflected and danced of it. Seeing the blade with her abnormally normal eyes. The eyes god gave her, the male hunter John, had said, reminding her that The Sight that she so often thanked God for, in fact was an effect of years spent as a vampire and was drawn from blood not rightfully hers. On other nights she could almost read Carl like an open book and would know before he himself did when fear of retribution would stay his hand and when the rage of the beast would overcome him. Make him plunge that blade into someone. Now instead she had to stare at the blade intently, reading his body language instead. She found her mind wandering. If that blade sunk into her ribcage now. Would she, finally, die? How human was she? Would it matter more if she died now, with a heart almost beating? Jezebel would object to such fantasies, as the beast primarily focused on survival. And then the realization that the reason Jezebel was quiet was that she lay sleeping, far beneath the surface. The beast lay sleeping in the presence of the hunters. John, the name the male hunter had called himself tonight, explained it to an extent, to Carl. That he could, temporarily, keep the beast at bay, to speak to the man. But Carl refused. And he kept refusing.

Talulah and Grimm went to guard the door from others. Some vampire gathering who were young enough to either be curious to who was hidden in the side room or too powerless to resist when their elders sent them to find out. It was better too keep them out. Keeping them out of harms way. The dry, and polished wood of the ornately carved door and door frame felt intense to Talulah's hand. No soul sight to detract her mind from experiencing the materials surrounding her. Outside the door, the magnificent staircase curves down from the second story.

What looks like a young woman approaches her, descending the steps. She introduces herself as Freja and she dresses like a harlot or performer of some kind, adorning herself in black leather, shiny materials and chains. Blonde hair cascades down her shoulders and neck. In more conservative clothing she’d be just to Grimm tastes. The old Grimm.  She’s high, almost positive energy, yet unrelentless in the way she just looks straight at them. People who know Talulah and Harry Grimm are usually not as straightforward in their approach. She speaks in swedish, and Talulah realizes the language is hard to understand to her without the help from her Sight to see the actual meaning behind the words.

"English?" Talulah asks and the request is granted. Freja asks about who is hidden in the side room.

“Hunters. Best keep away.”

The hunters, having exhausted all attempts at diplomacy, eventually left. But not until a member of the city's vampiric council, Anne Brown of clan Toreador, interceded on behalf of Carl and made a deal both with the hunters and with Carl. Talulah didn’t even care to find out what they agreed about.

Talulah could physically feel the two hunters leaving, but they also sent a text message to the Harry Grimm. And at the moment of their departure, when her vampiric blood yet again coursing through her veins, and the last few shutters of her heart came to a stop she and Harry where in a tight spot.

Talulah had wandered upstairs, only to find Grimm and the coterie Facket in a deadlock with Ulrik and what was probably other Setites. Talulah knew, as she had been told, that the Setites where headed for destruction and that it was very possible that destruction was to fall on Grimm and herself to implement. Without the special sight that her vampiric blood and origin granted her, the soulsight, she had felt as blind as a seeing person suddenly having her eyes gouged out from her skull. Now, suddenly the room she held had awoken with the flame of emotion. The command had come “kill”. And at that exact moment Ulrik lit up like a bonfire, like a pillar of intense light and heat. He drew from his blood the ability to spellbound them all in his presence and the intensity of it immediately drew her to him. Killing him, or any of the vampires in his protection seemed impossible. She fixed her gaze upon him, then the white clad setite priestess cowering at his side. And heat bloomed in her heart, in that moment God touched her and let his existence be intensified in this adorned palace room. Vampires writhed and gasped to her right and to her left. It struck fear into them. Just a few steps and Talulah was across the room, now sure of herself and what she was to do in the moment. Pride set it’s tendrils into her mind. Through the commotion Ulrik shouted something, maybe directed at her, or at the situation, at all of them. Setites, Facket, Harry Grim, Talulah Jezebel.

“We get the infernalists first.” A suggestion for cooperation, to root out bigger evils together before going for each others throats. Talulah wasn’t going to go for Ulrik directly. He was glorious, perfect, untouchable from the soles of his immaculately polished shoes to the well rounded locks crowning his head. Instead Talulah's small hand closed around the thin forearm of the Setite priestess who was covering on the floor to the left of Ulrik. The arm was rotated enough for her to have access to the supple, white skin on the inside, where veins were barely and beautifully visible. Jezebel was tempted to just bite into the deeply satisfying liquid that lay hidden, but this was not the time for that. Instead they wielded a large pen she had kept clutched in her other hand and swiftly drew the sign of the cross, two black lines down the arm of her victim. Talulah set her eyes into Ulriks, the nemesis and felt blessing rushing down her arm, into her hand, into the cross she just made. Blessings that were anathema to the vampire body and soul.

“Burn. Scream.” Talulah was only faintly aware of the woman, who gasped, eyes widening. She tried to resist the mark, but to no effect. Her aura lit up with utter pain, only licking at Talula's peripheral vision. Yes. Jezebel roared, the beast just beneath the surface. But Talulah was addressing Ulrik. “Your arm. Give me your arm. Give me your arm instead.” He didn’t want to do it, why, she couldn’t read from him, and yet with an angry sigh he quickly shed his jacket and rolled up the sleeve of his immaculate white shirt. Talulah released her first victim, who sunk to the floor, nursing the pain in her arm. “Yes.” She agreed “We get the infernalists first” and to seal that, the mark was drawn on Ulriks arm as well and seared into that flesh, for his mind to remember. It was also put to the flesh of anyone who had attended in favor of Ulrik.

“And bring me your young.” With this last lash of words from her pridefull tongue she released them and turned her back on them, knowing they would be too broken, confused and fearful of her God to retribute immediately.

Pride is the beginning of the downfall into corruption. And upon leaving, and trying to free herself of whatever selfishness had been part of what she just had done, Talulah felt horribly, horribly alone. An aching void inside her stomach and chest. Humans could bring her companionship, but she had tried it and it had ended up badly, for the humans. She had only felt companionship when it was forced upon her, when the choice to withdraw or flee was not given. And now, somehow, the work she had to do had placed her in separate space, isolated from the others. She was above them. She missed her pack. She missed...touch. Her dreams for herself had always been thin, and now they were wearing even thinner, near breaking. No matter of faith would be able to keep her together. How long now before the end? What would she do without dreams. Down the magnificent wooden staircase she ran, away from setites and conflict, even away from Harry Grim. Searching, looking through the rooms on the ground floor.

Sonja. Maybe Sonja could pour into her and help her find herself again? Sonja was a clanmate to Talulah, and together they had been through more than most. Even through death. The dark eyed warrior in her long coat was at the bottom of the stairs, leaning in faux relaxment against the wall. Sonja, the clever fox, could smell that something was up. She wouldn’t let herself be led away, be alone with Talulah when her friendsisterclanmate was so desperate. So instead Talulah Jezebel found someone she didn’t even use to like, Veronika Bielke. And with that, Jezebel was...satisfied. A very good beast. She would never become free and she could hardly believe what had been done to her.

* * *

Nothing. First came nothing and then came nothing. Nothing. It would be for the best if there continued to be nothing. And then there was something. An itch. An urge. The neverending hunger. Life in a dead body. Movement of muscle, long since deceased. Remodeled more than once, into final perfection in the eye of others.

Knowledge that Talulah would never truly be alone, even if she felt lonely now, after the last meeting. Talulah put a cold fingertip to her lower lip. Her lips were so much more sensitive than they had been when she inhabited her old body. The sensation was a pleasant one, but reminded her of what feeding felt like. She quickly removed her finger, broke of the touch. Mustn't think of that.

The near future worried her. Already she could faintly read it's possibilities. A dark figure rising, as well known as every other part of herself. A razor blade smile. A beast pacing back and forth, back and forth. But to touch others again, and be body, and destruction. To kiss every last drop of tainted blood away. Even as she tried to suppress the memories they flooded back, and Jezebel reveled in them.

Images of the tall and lanky  figure of Mr J. Standing under the old city light in the moist New Orleans air. How what he did strengthened Jezebel at the expense of Talulah. A very good beast. The surprising other side of Madz, who was supposed to be a soulless and shattered monster of a man and yet had such soft and tender touches. How Jezebels hunger and ego was unsatisfied with anyone who gave of themselves willingly. Always the dark streak and the betrayal of trust whenever it was given. They called her oath breaker and boon breaker. She was not to be trusted. And Jezebel reveled in that. It is hard to live with a beast inside, a beast that thirsts for vengeance and destruction. Madz had been thrown aside in favor of someone who wouldn’t give in as easily. The beast...even when it is cowardly, still like to sink it’s teeth into what is a bit of challenge to chew off. Someone who had not given in willingly, but through favors, mutual acquaintances and a much better conscience than either he himself or others gave him credit for had the unfortunate opportunity to once be bonded with Talulah Jezebel. Much to her new fathers dismay. Talulah swallowed. The image of the tall man with his broad shoulders came to her mind. Her telephone still held his number.

Jester.

Att vara SLP på ett vampyrlajv.

SLP betyder spelledarledd person, det vill säga en karaktär som spelas, inte för spelarens höga nöjes skull, utan för att spelledarna behöver en person utöver dem själva som kan utför a vissa saker på lajvet.
Jag har två gånger nu gått in och besökt det lokala vampire-lajvet med en karaktär å min vän Simons vägnar. Simon är spelledare, tillsammans med några andra.

Jag har haft mycket roligt, och flera spelare har kommit med positiv feedback efter att spelomgångarna avslutats.Men ändå är det en sak jag funderar över:

Vampyrlajvare kommer av flera olika sorter, de spelar vampire för att de vill ha ut olika saker av spelet. Nu är jag inne och ger mitt allra bästa för att lyfta spelet för de spelare som gillar känslospel, mystik och domedagsspelet. Vampirespelet har en inbyggd undergång som kallas för Gehenna, då vampyrerna får stå till svars inför slutet. Dock finns det även spelare som är där för de politiska intrigerna, den interna hierarkin och att spelarnas karaktärer ska följa machiavelliska och orättvisa regler. Själv gillar jag spel där vi tar i varandra, eller gör saker med våra kroppar annat än sitter på stolar och samtalar. Det kan vara allt från att dansa vals med varandra till att klättra upp för ett berg medan det snöar. Jag gillar skadespel och att göra snygga skadesminkningar. Även specialeffekter går jag igång på och att inlajv försöka förutspå framtiden med profetior och cold readings.

Här kan jag definitivt se hur det kan krocka framöver. För hur ska jag kunna fortsätta med ett utmanande, högoktanigt, mustigt spel där moraliska val får fruktansvärda konsekvenser då det samtidigt finns de lajvare som ser sett spel som hotat om de inte får sina karaktärers vilja igenom och den vilja resulterar i att jag inte kan spela karaktären.

Jag skulle kunna lösa det genom att helt enkelt "roll with the blows" och se var de andra spelarnas initiativ för mig, men problemet är ju då att de spelarna jag känner att jag kommer till lajvet för att underhålla/ha teaterslagsmål med/analysera deras karaktärer/utmana karaktärernas gränser/hälla teaterblod över blir av med sina chanser att råka ut för just sådant om jag samtidigt skall göra som de som spelar roller med mycket politisk makt säger åt min karaktär.

Är lösningen att hälla teaterblod över politikspelarna? ;-)

Manipulerad

Idag när jag bakade funderade jag lite över min jobbiga situation i min nördhobby förra vinterhalvåret och hur den påverkat mig idag. Samt hur jag benämner det som hände för mig själv. Vanligtvis talar jag om det, när jag talar om det, som att jag blev emotionellt manipulerad. Att jag blev manipulerad.

Jag har läst checklistor där liknande situationer benämns som psykisk misshandel. Jag värjer mig mot att kalla det för psykisk misshandel. Främst av två skäl vad jag tror. Dels för att jag inte vill förminska upplevelsen hos de som råkat ut för värre psykisk misshandel. Men också för att jag så himla gärna vill se mig själv som en stark person som har makten över mitt eget liv och själv bestämmer över mina handlingar och hur mycket jag väljer att involvera mig.

Både min egen bild av mig själv och mina vänners bild av mig är ganska mycket "Karin är en tuff tjej som inte tar någon skit." Att jag blivit emotionellt manipulerad till att faktiskt börja ta emot skit var extremt svårt att erkänna för mig själv. Än värre var att erkänna att jag började krackelera under tyngden av all skit.
Det som gjorde det hela etter värre var att det var en man som manipulerade mig, som försökte få mig att känna mig i mental obalans, få mig att känna skuld och skam, få mig att känna ett ansvar inte bara för mitt eget beteende utan även för sitt eget beteende.
Detta då jag redan sedan tidigare satt upp regler om att jag inte ska slösa bort en massa tid på att utbilda (främst antifeministiska) män som inte egentligen önskar förändra sina beteenden. Min feminism kan inte handla om att privatutbilda en man i taget till stor tidsmässig och emotionell kostnad. Jag har barn, till dem går min främsta plikt att hålla mig i balans.

Tyvärr fann han ändå vägar in. Jag tänker inte beskriva vilka vägar, då de fortfarande är öppna, och jag därmed fortfarande kan bli manipulerad via dem. Men det är personlighetsdrag hos mig själv som är först och främst positiva. De vändes emot mig.

I slutändan bröts jag totalt ihop inför en ganska stor grupp som utgjordes av våra gemensamma vänner. Ett mer eller mindre publikt sammanbrott. Jag drog mig undan från gruppen, kopplade bort mig från Facebook, pausade bloggen och slöt mig till de jag visste att jag kunde lita på. Men det är nog en hel del personer som undrade vad som egentligen hände. Underbara människor som jag säkert skulle ha ett stort utbyte med om vi kunde mötas i neutrala utrymmen.

Jag är tyvärr inte helt återhämtad, men det får ta den tid det tar. Jag är bra mycket starkare dock! Konsten att bryta ihop och komma igen, den kan jag!

Gaming like a Girl

Elin Dalstål uppmärksammade mig på följande video. Jag ser många paralleller med mig själv. Intressant att vi är lika på så många sätt. Först hade jag tänkt säga att jag känner mig trygg i min identifikation som Gamer och att jag inte känner att jag behöver bevisa något för andra gamers. Men det har jag ju visst känt, massor med gånger! Revanchlusta och att jag minsann ska visa att jag också kan vinna turneringen/lajva obehaglig skurk/spela First Person Shooters/ägt en Atari/arrangera ett lajv/klättra i en vampire-hierarki.

En reflektion dagen efter ett vampyrlajv.

Jag lajvar i ett vampyrlajv.
För tillfället ägnar jag mig åt att porträttera en historia som handlar om en "rise to power". Men tyvärr upplever jag att för att uppnå samma effekt som en motsvarande manlig spelare, måste jag göra så pass mycket mer.
Dessutom sätts det upp hinder som påminner lite om de som sattes upp för de kvinnor som ville bli astronauter.

Jämförelsen jag tänker på är att när kvinnor klarade de hårda testerna för att bli astronauter, sade NASA att för att bli astronaut måste man ha tjänstgjort i det amerikanska flygvapnet. Ett flygvapen som inte släppte in kvinnor.
Igår ställde någon, förvisso i spelet, upp kravet att för att nå den positionen jag ville nå, så måste min karaktär vara minst 200 år gammal. Jag ber lite om ursäkt här, använder bara önskemålet som ett exempel på något som faktiskt hänt här.
Om jag ser mig omkring i lajvet är det inte många karaktärer som är över 200, och de som är det är det så vitt jag vet inte någon som för tillfället spelas av en kvinna. Vi har haft ett antal karaktärer över 200 som spelats av kvinnor förr, men mycket färre än karaktärer över 200 år som spelats av män. Det finns en uttalad vision från Spellednings sida att andelen kvinnliga så kallade Ancillaes (Eg, en karaktär som varit vampyr i mer än 100 år) ska öka, men diskussion pågår om hur just den ökningen ska gå till. Så det finns en teoretisk möjlighet att uppfylla kravet på att vara minst 200 år gammal. Om jag byter karaktär. Men det är den här karaktären jag har 2+2.5 års spelande investerad i.

Varför är det viktigt att det finns (fler) kvinnliga spelare i ancillaroller? Jo, i de vampyrlajv jag deltagit i så får en karaktär värden, inte lika många som i ett pappersrollspel, men ändå ett antal. Dessa värden representerar till exempel en fysisk eller mental styrka, eller en vampyrisk kraft, som rollen innehar, men inte spelaren.

Dvs, i dessa system har vi möjlighet att simulera vampyrens övernaturliga styrka, så att det inte nödvändigtvis är den spelare som utanför spelet är starkast som spelar den starkaste karaktären. På detta vis får även fysiskt mindre personer möjlighet att besitta en stor styrka och ett antal skrämmande krafter som övriga spelare om de följer god speletikett ska hjälpa spelaren att simulera. En person som spelar en roll med höga värden kan i större utsträckning påverka vad som händer under en spelträff, samt försvara sin position om denna skulle hotas.

Då tycker jag att det närmast är ett slöseri, att det i ett utjämnande spelsystem, ändå blir de som är dominanta, inflytelserika och fysiskt starka utanför spelet, även ges möjlighet att spela just dominanta, inflytelserika och fysiskt starka i spelet. Hierarkierna utanför spelet upprepas i spelet.

P.S, jag inser att jag själv har en dominant personlighet, är inflytelserik i de lajv-kretsar där jag rör mig och fysiskt stark (nåja), men det är lite en av anledningarna till att jag nu velat sluta enbart ägna mig åt känslospel och spela fram andras karaktärer och försöker skaffa mig inflytande och makt genom ett ganska aggressivt och direkt spel.

Vampirelajv i skogen samt byggande av Droppsköldar

Natten mellan lördag och söndag lajvade jag min vanmpyrkaraktär Talulah Jezebel Fritz på ett specialinsatt vampyrlajv som ägde rum ute i skogen, istället för inne i vår vanliga lokal.
Handlingen var att Klan Gangrel, den mest djuriska vampyrklanen, hade ett möte för att disskutera hur de skulle göra med sin politiska framtid. Min karaktär, vars klantillhörighet varit något osäker det senaste 1.5 året, kom till mötet för att driva igenom ett erkännande av henne som själv som just medlem av klan Gangrel. Då mötet är heligt, och inte får störas av någon som inte är Gangrel utsatte hon sig därmed för fara för sitt oliv då beslutet hade kunnat bli det motsatta. Om Talulah inte ansågs vara av klan Gangrel skulle hon jagas till döds för att ha störts klanens heliga möte.

Att lajva vampyr ute i skogen påminde mig om Twilight, fastän jag inte ens sett filmerna, bara lite trailers.
Jag hade det ganska trevligt, lajvet hade gärna fått vara lite längre och det är ett gott betyg. Jag fick bara en utmaning, så som jag uppfattade det, av en karaktär som hette Njal och spelades av Jon. Talulah klarade utmaningen. I slutändan röstade 18 Gangrel för att Talulah tillhör Gangrelklanen, och ingen sa emot offentligt.

På söndagen kom Stefan K hem till oss och med min dotter springandes runt benen ägnade vi oss åt att bygga på våra sköldar till Krigshjärta Jag och Stefan ska ingå i samma rote med Slagfalkar. Slagfalkar är ett truppslag som tillhör den Cordovska sidan, och de är rustade i gambeson, ringbrynja och kittelhatt. De bär en mellanstor droppsköld och svärd.
Stefan hade med sig sköldarna, vilka var utsåga i 8mm plywood. Tre av dem hade fått rörisolering runt kanten, och vi började med att sätta rörisolering på de två kvarvarande. Först fäste vi dubbehäftande tejp runt om kanten, vilket kräver att man skär flikar i tejpen där sköldkanten är rund. Så öppnades rörisoleringen och passades på runt skölden, bit för bit. För att säkra att rörisoleringen inte ska trilla av drog vi två varv med eltejp runt hela sköldarna samt förstärkte fogarna mellan två olika bitar rörisolering med samma tejp. Efter att detta var gjort klippte vi till 20 centimeter breda remsor av ett beige bommullstyg som Stefan zick zackade på min symaskin. Vi passade in tyget över rörisoleringen, sen nitade jag först fast det med en häftpistol på baksidan och vek sedan tillbaka tyget över häftklamrarna och rörisoleringen, vek in kanten och fäste tyget på framsidan med fina svarta nubb som Stefan också köpt.
Den första av de fem sköldarna blev minst snygg, men efter ett tag fick vi in den rätta tekniken och på övriga blev tyget så slätt det gick. Att Stefan sydde och jag skötte häftpistolen och nubb var en arbetsfördelning vi gjorde med vilje, då det hade varit för typiskt att jag skulle sy och han banka. Å andra sidan kan Stefan symaskningen då han äger en likadan, och jag har spänt mycket tavelduk när jag målade. När Stefan åkte efter 21 var min högra tumme mör av att ha tryckt in nubb i timmar.

Har hittat två personer som har bloggat om sina förberedelser inför Just a little lovin'

Oliver: Ind i rollen

Monica: Joani the tantric guru part 1

Joani the tantric guru part 2

Show, Don’t Tell

Som PDF: http://dl.dropbox.com/u/16348184/Showdonttell-completed.pdf

Författare: Karin Edman & Peter Edgar

Show. Don't Tell

November 2010

Den svarta asfalten i staden döljs bamhärtigt av den vita snön. Göteborg är nästan vackert. Ingen is har lagt sig på kanalerna än, så de river som svarta stråk, långsmala sår genom allt det vita. Solen rann nedanför horisonten redan kvart i fyra. På vintern äger de odöda nattens Göteborg.

Deras iskalla fingar når ner i varje kakburk.

Talulah, en av stadens många vampyrer, medlem i klan Gangrel, står på Kungsgatan i sin slitna läderrock. Genom de smutsiga hårtestarna, under huvan på den svarta fleecejackan betraktar hon människorna omkring sig. Frusna stadsbor som skyndar kors och tvärs genom snöslasket som stänker upp och väter deras byxben med en gråbrun blandning av vatten, grus, onämnbar smuts och vägsalt. Men innanför stängda jackor, knutna halsdukar och dubbla tröjor, nedanför hattar och mössor brinner själarnas regnbågsfärgade ljus likväl. Talulah kan se dem och se med längtan när glädje, kärlek eller hopp så sällsynt skymtar förbi. De brinner ut så fort. Hon döljer inte sina ögon, viker inte med blicken som ser bortom. Människorna på Kungsgatan har ont, de hatar, de falnar, de försöker evakuera sina kroppar. Det finns de själsljus som klöser med vanmakt inifrån, försöker fly. Där går en ungdomlig man i svart yllerock sakta, han brinner stadigt, ljust. Men hans handskbeklädda hand sluts benhårt runt en tunn kvinnohandled som han drar likt en hundkoppel genom novembervimlet. Kvinnans låga har sjunkit långt in, bakom många murar. Sorg och rädsla och uppgivenhet.

Snitch vet att den svartklädda figuren kommer att se honom, men han går fortfarande försiktigt, den sargade huven uppdragen, huvudet nedsjunkt, blicken flackande. Figurerna som går förbi honom häcklar honom, trots att de aldrig ser honom. En kvinna får beskydd utav hennes man, en välklädd lögnare...  Trots att han vet att dom inte kan se honom håller han sig längs fasaden, stirrandes efter de som passerar honom, muttrandes ord som dom väljer att inte höra. Snitch är också en blodsugare, en informationsamlare av den av fulhet evigt förbannade klan Nosferatu.

Han stannar upp, inte långt ifrån den trasiga, svartklädda skepnaden som är Talulah, väntandes på att hon skall upptäcka honom, men hennes stirrande ögon verkar inte se honom. Som alltid så väcker den mörka gangrelen bara fler frågor. “Whats your game? Tänker Snitch medan slask får hans trasiga byxor att slicka sig tätare runt hans böldtäckta, variga smalben, något som får honom att grina illa, vassa tänder rispar mot insidan av hans mun, orsakandes änn mer sår.

Ett ungt par bryter mörkret för en kort stund, flickan skrattar faktiskt.. Snitch's ögon spärrar upp, och han vill skrika åt henne, istället stirrar han efter dom, tyst morrandes, tänkandes..

-"Jävla hora, vad fan har du att vara glad åt? du går där i din glittrande aftonklänning, draperad i lögner, lockandes och pockandes, försöker att antingen pryda den där jävla armen du klänger på, eller så försöker du spotta på andra, visa dom vad dom inte får.. men jag vet vad som kommer hända, du kommer gråta.. du kommer gråta när staden visar sitt ansikte för dig, när fulla, berusade händer drar ner dig i mörkret igen"

Människorna som strömmat fram oavbrutet under julpyntet ändrar sitt flöde. De vet inte om det själva, de reflekterar över huvud taget inte över att flödet förändras. Men det räcker med ett halvt steg åt sidan, en sko med dåligt sula som halkar till i snömodden, ett intresse som riktas om, mot det pråliga och kitchiga plottret som utgör butikernas skylfönster. De börjar undvika en person som står mitt ibland dem, blinda inför hans vämjeliga uppenbarelse. Hon att han är här, att Snitch är här, men han måste ha kommit när hon lät sig förblindandes av andra, de levande. Nu står han still. Kalla, bleka läppar formar orden, men precis när de ska spillas störs koncentrationen av ett pärlande flickskratt, all fokus styrs om till de långa benen, de blänkande paljetterna och bysten som avslöjas under den extravaganta uppknäppta vinterjackan med pälsbräm. I ena handen en kuvertväska i siden,  den andra handen hållandes krampaktigt kring den stadgande livlinan av en stöttande arm. Hon är hög som ett hus, flyger högt på amfetaminderivatens Ikarosvingar. En skymt av nära framtid läggs som ett smutsig hinna över det Talulah verkligen ser. Röda ögon, nästan svarta, mascararänder ner för kinderna, en doft av maginnehåll och dyr vodka. Flyg nu...

Det är efter att det kemiska självförtroendet dragit förbi som hon till slut ser honom. Dovt rött hat som glöder likt ett falnat kol. Beräknande hjul som aldrig slutar snurra. En bit av verkligeheten böjer sig kring honom, in mot honom, han tynger likt en massivt föremål den omgivande existensen mot sig. Likt en modern Job, täckt av blåsor och bölder, med en stank av sitt eget vampyriska blod ur munnen.

-”Snitch”

Han försöker sig på ett leende, vassa, smutsiga tänder, glänsandes med sitt eget blod, en nickning erkänner att han vet att han är sedd. En långsam, liten bugning som hälsning, följt utav ett lockande finger... Sen börjar han gå, långsamt, men utan att vänta på den han kommit för att möta, huvudet och ryggen är krökt, och hans blick är vakande, nogrann att inte gå in i någon, nogrann med att inte göra det svårare än vad det redan är för andra att ignorera honom.

Talulah vet bättre än att tappa honom när hon väl har fått syn på hans skepnad. Hans glöd är mycket svagare än det ständigt flimrande ljuset från människorna de kryssar mellan så hon får samla sin uppmärksamhet till en tunnel med fokus på hans kutade rygg. Instinkter rycker och drar i hennes bakhuvud, mumlar, vrider sig och vill ta över. Vill gå på jakt. Kängbeklädda fötter skyndar ofrivlligt på. Den järndrypande doften som följer i hans spår hjälper inte, utan pockar på. Skaderiva. Slita sönder. Men en vaknad best skärper också sinnena för den reella världen. Snitch blir lättare att följa. Hon kan förutse hans rörelser där han väver in och ut mellan folket på Göteborgs innerstadsgator.

Till slut nås en portingång, denna, olikt flera andra här är omgiven utav klättrande, metallstinkande byggnadställningar som klamrar sig fast vid den gamla fasaden, Snitch höjer sitt behuvade huvud, hans blick följer ställningen uppåt när den sträcker sig mot en mörka, tunga natthimlen. Här finns inga krogar, här finns inte det liv som ses på resten utav innerstadens gator, det enda ljud som hörs är stadens eget, de avlägsna snödämpade billjudet och låga druckna skrik, nästan överröstade utav det vindpiskade vita plasttäcket som täcker delar av byggnadsställningens metallskelett.  

Trots enskildheten drar sig Snitch in djupare i valvet, en nervöst flackande blick som inte vilar, trots allt.

-“Here, in the heart of Elder Van Dijkes domain, we’d better be careful”  

Hans långa, smutsiga, sprucka naglar skrapar över den nyligen upprustade placken som visar att byggnaden ägs av Göteborgs stad, men den nya glansen lyckas inte förgylla det mörka valvet, utan lyckas bara ge ifrån sig en kall, metallisk känsla.

Talulah ställer sig så att hennes kropp skymmer nosferatuns omänskliga skepnad från omgivningen, från de få förbipasserande som genar genom detta förgätna blåsthål för att ta sig till eller från något. Porten är inte djup nog, men byggnadställningarna täcker dem från flera vinklar, beroende på hur vinden för byggplasten just den sekunden. Hon fokuserar mer på hans hand än på textraden, vars chiffer är för henne otydbart. Hon höjer sin hand som för att härma hans gest, och i jämförelsen mellan deras händer syns olikheterna smärtsamt klart. Han döljer sjuklig, onaturlig fulhet med sinnesförvridande krafter, hon försöker med heltäckande kläder och handskar dölja sin numera allt för perfekta kropp. Hon drar snabbt åt sig de välskulpterade naglarna igen, döljer dem nära kroppen. Men Snitch verkar inget ha märkt.

Med ett nöjt flin tar han försiktigt, lite otympligt fram ett passerkort, nedsmutsat av hans variga fingrar, hans långa, blodfläckade naglar gör hans grepp onaturligt när han drar kortet genom dess avläsare, lås surrar och klickar, när dörren, ovetande låter sig öppnas för de två objudna gästerna. Snitch trycker upp dörren, lämnar fläck en fläck av smuts på träet där handsken vilat. För en stund håller han nästan gentlemannamässigt upp dörren, med uträckt arm. Hon bedömer gapet mellan honom och dörrkarmen, slinker så tätt intill färbi in i trappuppgångens något varmare mörker så att de ska få det mer privat. Hennes fotsteg blir trots kängorna ohörbara, ett tassande mot en tjock, ganska ny matta som bekläder stentrappan uppåt. Snögloppet börjar smälta och sugas upp av fibrerna.

- “The Guard, he frequents strip clubs, enjoys the staring at young girls he’ll never get. The fat bastard.. wasn’t hard to find him, to steal his card... Attention elsewhere, will never report it stolen”

Snitch ler igen, stolt över det gör, tänderna gör hans tal förvridet, men det nöje han finner i att briljera lyser igenom, hans ögon rör sig upp mot det kallt lysande märke som pryder listan på byggnadens nuvarande hyresgäster

- “Holst Logistics, they’v been around for a while, real peice of work too, If your takin’ them on, your gonna get a lot of trouble I can tell you that Tahlulah... Theyv been involved in dirty business since they started up in the 50’s, post war german shit, bribery scandals, bought politicians, police closing cases, everythings kept under wrap though, someones pulling strings that put most to shame.”

Talulah ser inte på listan med hyresgäster. Hon ser på den märklige nosferatun med hela sin uppmärksamhet. Naglar fast honom med blicken, läser hans minsta signal. Tvättbjörnsteckning ramar in de blå ögonen. Svagt gatlyktesken är allt som illuminerar dem. Nosferatun Snitch och hans tysta enmannapublik.

Snitch börjar nu gå uppför den nyrenoverade trappan, gammalt,nött stengolv har bytts ut mot glänsande, svart sten, kall modern klinisk renhet, i kontrast till de två sjaskiga figurerna. Talulah följer efter som i en långsam dans med överdrivna avstånd mellan parterna.

-”And their good at it too, most dark deeds done by daughter companies and subcontracts, workers that have been shut up, downright war with the unions, Holst Logistics are to careful to be directly involved, but they got their fucking fingers in all of it, down deep to. Theres definetly someone behind it, good money on it being a Kindred, or several, havent figured out who yet though.. Just a matter of time before I dig it out.”

Spruckna läppar spänns i ett flin när de sista orden, misshandlade på vägen av spretiga, vassa tänder, lämnar hans mun, de två trasiga figurerna nu högst upp i trappan, upplysta utav Holst Logistics kalla neon logga.

-”But, I gotta be careful, these are big dogs, and I dont think they’d appreciate me looking around in their frontyard.

Snitch verkar tveka framför dörren in i lokalen. I hans högehand håller han forfarande vaktens passerkort. Brevid dörren lyser kortläsarens lampa i inbjudande rött.

- You brought us this far. Ah need to go in. Ah need to...feel. And you, you want to know. Steal away little secrets. Show them, Snitch, show them they can’t keep it away from you. Any of it.

Jezebels röst får en suggestiv ton, över huvud taget en ton. Sövande och pockande på samma gång. Hennes hand sträcker sig efter hans högerhand, men stannar strax innan de rör vid varandra.

- You want to show me, not just tell me.

Snitch nickar snabbt, hans ögon lyser upp, den besatthet som sporrar honom lyfter hans hand innan hans hjärna ens hinner reagera, morrandes och muttrandes, tittar han sig runt, medans låsen ännu en gång klickar, ännu en gång bjuder in.

- Secrets, they dont deserve them.. I’lll show them,

Talulah slinker förbi den korta stund dörren hålls öppen, hon passerar honom ansikte mot ansikte och avfyrar ett mörkt leende precis i ögonblicket då deras blickar möts. De möts av en byggarbetsplats. Trägolven i det stora utrymmet är täckt med byggpapp för att skydda dem, under ommålningsarbetet som är på god väg att avslutas. Ett tunt, vitt lager slipdamm täcker allting och i något av de mindre rummen står en byggfläkt fortfarande på, lämnad över natten och omsluter allting med sitt mjuka surrande. Jezebel stegar rakt in i det stora rummet med lyftad blick, Snitch, sin vana trogen är mer försiktig med att ge sig ut i det öppna utrymmet, hans blick söker mer utmed golven, i jakt efter något speciellt. Så skrockar han till, slemmigt och rossligt när han finner det han sökt. Toppmodernt bredbandskablage, redo att lyftas upp till kabelvaggor i lättmetall för att komma i jämnhöjd med de redan färdigborrade hålen ovanför dörröppningen som leder in till kontoren.

Jezebel har låtit läderrocken och fleecejackan glida av henne, ner på byggpappen, brevid färgburkar och penslar som övergivits och står och verkar känna in rummet med slutna ögon. En skärva ljus faller in från yttervärden och lyser över den porslinsvita hyn och det långa håret på hjässan. Hon verkar inte bry sig om Snitch där han smiter iväg likt en råtta för att förätta sitt värv. De hudnära, svarta kläderna får henne att påminna om en modern dansare som väntar på att musiken ska nå rätt stycke för att hennes del av koreografin skall starta.

Ur sin smutsiga, blod och slask fläckade väska fiskar Snitch upp en liten, svart dosa, kopplad till en sändare, med nästan smekande fingrar kopplar in den, nästlar den bland de tjocka kablarna, fäster den som en igel, redo att göda sig och dess mästare med den informationen som hans lustar tror sig brinna för, spottandes och fnissandes, muttrandes kontrollerar han utrustningen, ständigt vaksam, intryckt i sitt hörn tills dess att hans verk är klart

- “Jävla Sodomiter, jag skall våldta ert jävla informationsnät, jag skall hitta er era lismande, smygande jävlar, ni tror att ni är ngt, jag skall fan visa er, tvinga er att erkänna, tvinga er betala, tvinga er kvävas på er jävla girighet”

Så fort han är klar skyndar Snitch ut, huvudet sänkt, blicken flackandes, både händerna höjda till brösthöjd, hållna nära kroppen, de vita, trasiga naglarna raspande nervöst mor varandra

“Talulah, lets get the fuck out, not safe to stay another second”

“Yes. Ah can go now.”

Han ryggar nästan till när hon svarar precis brevid hans öra. Han hade förväntat sig att hon skulle stå kvar likt en staty och att han skulle få ropa till henne igen eller vänta på att hon skulle göra något mer.  Men där är hon, jackan stängd och rocken knäppt.

De skyndar tyst, men effektivt ut samma väg de kom. Jezebel torkar förstrött av lite vit färg från högerhanden. Snitch går först, för att se om kusten nedåt är klar. Jezebel ger stolt sitt konstnärliga verk med en sista blick innan dörren faller igen med ett mjukt klick. Ett kors, rollat i väggfärg pryder numera den bortersta väggen i entrerummet i Holst Logistics nya lokal. Det första man skulle se när man kommer dit.

-”Gods work, Kishti”

- “Did you say something?

- “Only to the Lord.”

-”You, have to hurry up, the night is young and there is more to see”

Talulah och Snitch lämnar den fina lokalen i Göteborgs innerstad och dess pågående lyxrenovering. Snöfallet har tagit ny fart och snöflingor stora som enkronor faller förvånansvärt snabbt från en bläcksvart himmel, burna sidledes av en tilltagande vind. Snöflingorna faller snett nedåt, i diagonal mot de döda kontorsbyggnaderna med sina blinda, släckta fönster. Strömmen av folk har sinat, nu skyndar enstaka män och kvinnor med neddragna mössor och uppvikta kragar genom den snabbt annalkande sanna natten. Ensamma själar, anonymiserade bakom tyg som frostat av deras förfrusna andedräkter, snö som faller in i deras ögon gör dom än mer blinda för en omvärld de inte längre mäktar med att ta in.

Naturen försöker kväva den ständigt malande staden Göteborg. Stadstrafiken får ökande problem. Vägarna proppas igen likt plack proppar igen blodådrorna på äldre män. Bilarnas larm täcks i ett dövande täcke, kylan driver de som kan till att dra sig inomhus.

Alla är dock inte välkomna in i värmen. Dit Snitch leder dem syns ett annat, svagare ljus än de som i innerstaden vräker ut från gatlyktor och upplysta skyltfönster. Här ute brinner orangea lampor svagt för att leda den ickeexisterande biltrafiken. Här ute skiner ljuset från uteliggarnas små bränder, som de startat för att inte frysa ihjäl denna tidigt komna vinternatt i november. Lite skrot och skräp i en tunna, en skvätt dyrbar t-röd och en tändsticka kan göra skillnad mellan en natt som stjäl möjligheten till sömn ifrån en, eller som stjäl en förfrusen fot, eller ens liv. Misstänksamhet, rivalitet eller paranoia gör det omöjligt för flera av dem att söka sig någon annanstans, inte ens till att dela varandras eldar. Här ute finns de sant ensammas tillflyktsort.

De närmar sig hamnen nu, vattnets slukande mörker skymtas genom snöfallet, bortom mer eller mindre permanent uppslagna baracker och stängsel, ett mörker som vägrar ge vika för snöfallets anfall. Flingorna som når den i natten bäcksvarta ytan dör, utan att någonsin lämna ett spår som kan visa att de funnits.
Hade Snitch eller Talulah fortfarande kunnat räkna sig bland de levande hade de beklagat sig över kölden, deras andedräkter hade ångat upp mot de svaga gatlyktorna. Nu berör inte kylan dem på samma sätt, rimfrost formas i Talulahs ögonbryn, snön lägger sig på axlarna och ryggen av läderocken och över hennes kalla hjässa. Medan de går får hon varsamt svepa snöflingor från sina kinder för att inte förblindas, för att kunna forsätta se Snitch som väver sin väg från skydd till skydd. Han är, likt de flesta av sin klan, av erfarenhet smärtsamt medveten om att hans fulhet går rakt in i de eventuella kameror som i dagens kontrollsamhälle kan sitta i vart och vartannat gatuhörn, oavsett vilka krafter han desperat utiliserar för att dölja sin uppenbarelse från sin omvärld.

Talulahs vägvisare grinar illa, hans spruckna, variga hud stelnar, fryst, ömtåligt skinn spänns över missformade leder, Huvan, kläderna och den vaksamma hållningen påminner eventuella betraktare om de spillror av människoliv som står huttrande runt eldarna i närheten, men hans rörelse är skyndsamma, målmedvetna, medan han leder duon närmare hamnen, närmare ett av de många företag som livnär sig på Göteborgs transport. Okända varor som varje dag, varje natt lämnar eller anländer till den väntande, giriga hamnen. Området är inte stort, några snötäckta, slitna barracker, rader av rostiga containrar. Bara några få strålkastare lyser upp det till synes ödsliga området, medans ett stängsel krönt av taggtråd sträcker sig runt, kallt avhysande mot Göteborgs ovälkomna, här finns ingen värme att finna.  

Snitch stannar, här kan inte strålkastare nå dom, fortfarande dolda utav Göteborgs mörker, kameror spanar blint, orörligt i andra riktningar, han har varit här innan. Han höjer en hand, pekandes mot den gula, skamfilade skylten i metall som pryder ena sidan, information, blandad med hot, ingen är välkommen. Talulah höjer blicken från honom till skylten, men är lika blind för dess innehåll som hon är för de flesta skrivna medelanden. Men hon kan låtsas.

-”Pandora Trading, one of Holsts subsidiaries, dirty company..”
-”So this is also...?”
-”Yeah, they got dirty fucking fingers deep down in this cookie jar.”

Den mörkhåriga Talulah sänker blicken igen. Paret står i skydd från det värsta av vinden, i den skarpa skugga som kastas av en elcentral byggd av betong med ingjutna stenar i ytskiktet. Jungfruelig snö samlas kring deras fötter, inföst av till synes slumpmässiga kastvindar. Det har gått några minuter men flingorna som fortsatt faller har fyllt igen deras fotspår. Det är som att de plötsligt stigit ut ur skuggans famn istället för att helt mundant ha färdas hit till fot.

-”What does Pandora...do? Hide?”

Tal frågar för att få honom att forsätta, att lägga ut texten än mer. Lägger sin blick på hans sargade underläpp när den återigen börjar röra sig.

- “Just about everything, Talulah, Trafficking, blackmailing cops, smuggling, you name it, They mostly hire people off the books, people desperate, old cons, people willing to do anything, as long as they get their paychecks... Pandora was an honest firm a few years back, but everyone that was involved back then have been moved to the side somehow. Some have been bought out, some have been threatened, a few disappearances.. Managed to get a hold of some of their logs, doesn't say straight up, but if you read between the lines, it tells the story of some nasty fuckers..Perfect examples of the kind of children this whore of a town shits out.”

- “Ah want to noo...what...in there now...”

- “And so you will. They’ve been moving things around these last few days and I’d love to get a closer look at those packages myself. So we’re gonna climb in. Or rather, you’ll climb, I’ve got another route... And dont worry about the security, they usually just

keep dogs at night, crazed up beasts to keep the homeless out, but, leave those to me.

Snitch rör sig iväg, mer hopkrupen än tidigare, och tar sig målmedvetet in i mörkret, mån om att inte dela med sig av sin klans hemligheter. Talulahs mörka, betraktande ögon följer honom längre än vad han känner sig bekväm med innan hennes blick och fokus skiftar om till annat. Hennes egen väg in. Så ringer det till mjukt till i stängslets hållare och stolpar, en ton som dröjer i metallen,  tyst ackompanjerat utav rasslandet från kängornas avstamp som får stängslet  själv att gunga till, emedan det hjälper den mörkhåriga gangrellen över taggtråden och in på insidan. Lackbeklädda ben flexar i exakt rätt ögonblick, knän böjs, muskler spelar. Hon landar mjukt, likt ett kattdjur men vinddraget av hennes nedslag slår den nyfallna snön bort från nedslagsplatsen likt ett fint puder.

Det tar inte så lång tid innan de båda besläktade möts på andra sidan, stående i skuggan som bildas när strålkastaljuset bryts av en massiv, rostbrun container vars svetsade skarvar visar tydliga tecken av frost. Naturen gör sitt bästa, spindelväv av gnistrande vitt klättrar längs den tjocka plåtsidan. Snitch håller upp ena handen som för att teckna tystnad, eller vänta. Det enda ljud som hörs är vinden, och dess mjuka sjungande i det glittrande stängslet, dock varar den bistra, bitande symfonin inte särskilt länge.

Tre stora former rör sig tyst över den snösmekta asfalten, tänder och tandkött blottade, muskler spända, deras ögon fästa vid det som dragit dem dit, dragna hit av ljud för låga för människors öron.

Talulahs tillfälliga kumpan vänder sig helt mot hundarna, samtidigt som ett lågt morrande undslipper hans strupe, hans spräckta, bleka läppar drar sig uppåt, visandes en rad av spetsiga, gulnande tänder. Hans hållning byts, mer på spänn, och hans rossliga morrning tar en annan, djupare klang, en ton av de uråldriga rovdjuret, det ständiga mörkret, som tyst sprider sig över gårdsplanen. De tre hundarna påverkas omedelbart, huvuden rycker till, öron stryks bakåt och ett lågt gnällande byter ut det hotfulla morrande som nyss undslapp dem.
Snitch tar ett självsäkert steg fram, hans ögon rör sig mellan djurens, deras gnällande ökar i sin intensitet, och alla tre kryper ner på rygg i snön, visandes mästaren sin totala underkastelse, darrandes, deras tunga andedräkter lämnar moln som fort försvinner i den kalla luften. Snitch ställer sig över dom, blickar ned överlägset, hånleende över den kontrollen han har över djuren, muttrandes för sig själv

-”Värdelösa, viljelösa kräk, tror ni att ni kunde visa mig tänderna? Resa er upp mot Snitch? tänk om, djävla hyndor, för ni har fan ingenting på oss...”

En av hundarna vågar höja sitt huvud, och låter sin sträva tunga fara över Nosferatuns såriga fingar, Snitch ler stort, suger i sig av den djuriska respekt han åtnjuter.

Talulah håller sig under tiden så still hon kan, kryper ihop på huk vid containern, slår armarna om knäna och gör sig så liten som möjligt för att hennes onaturliga närvaro inte ska störa den kommunikation som pågår. Hon har varit med många gånger när andra hanterat djur och vet med sig att deras respekt sällan sträcker sig längre än till just den som äger förmågorna. Bara ännu ett konstigt kreatur, en i flocken. Bry er inte om Talulah.

En kort morrning får hunderna att snabbt ta sig upp från rygg, och med huvudet sänkta, visandes sin respekt för Nosferatun, slinker dom iväg. Snitch vänder sig tillbaka till Talulah, leende, stolt över de krafter hans vidriga blod förlänar honom.Han vänder sig sen till den närmaste containern, reg-nummer jämförs med en skamfilad anteckningsbok, en nickning.

-“This is an old one, registered from Amsterdam, they move a lot of their cargo from there, not uncommon of course, everything passes through that port, drugs, people.. dead men. And everyone turns a blind eye, money and fear makes for a perfect blindfold. Our friends at Holst had a story there... three months ago now, hard to find of course, but I got leads on it... Maybe not the biggest catch, but serves as a reminder of the changes that has happened lately within the company.”

Snitch tystnar, tittar sig omkring i det snövirvlande mörkret, frosttäckta fingrar som tar tag i låsmekanismen på den stora, tunga containern, ivriga att se vad som vad folk försöker dölja från honom, hungrig efter att söka andras hemligheter.

-“Three months back, there was an argument with the union in Amsterdam, nasty stuff, or could have been, if Holst played their regular game, extorsion, back-alley handling, violence, but for some reason, they didnt, things where handled discreetly, but with discussion, an agreement was made with the union, closed deal, but money traded hands, no blood spillt. Odd, but more and more deals like that has been made, Careful, non-violent. Seems to me that the company doesn’t want to be noticed as much.. that, or someone had a change of heart. Maybe both, hard to know... “

Ett tyst gläfsande hörs  från en av hundarna, följt av ett lågtonigt gnällande ljud, får den trasiga gestalten att rycka till, lyssnandes till det uppfodrande ljudet som djuret ger ifrån sig. Hunden är ivrigt att vara till lags, driven av respekt och rädsla för det döda rovdjuret som dominerat det.

-”Fuck, we’re not alone here tonight, must be an extra shipment coming in, there’s people here, men, several of them, and a woman. This wasnt in the logs I got hold of, must be off the books, or private.”

Snitch pratar snabbt, tyst, nästan morrandes, stel, kall hud spänns över de brustna tandköttet, en glimt av panik syns i de djupt insjunkna ögonen. Talulah kan läsa det starka ogillandet av missvisande information, felaktighet, som om Snitch vore en öppen bok. Snitch ser så på Tals spända, hukande figur i snön, ryggens krökta kurva under läderocken, huvudet höjt, håret tillfälligt kastat bakåt. Hennes vita ansikte är blottat, naket. Hon vänder sakta blicken bort från honom, även i profil syns med den svarta diskoloratioen runt ögonen tydligt. I detta ögonblick påminner hon Snitch om de svarta hunddjur han nyss betvingar och hon har fått vittring, men med blicken snarare än luktorganen. Hon stirrar stumt på en vitmålad byggbarack bortom containern, uppställd på asfalten, med en trestegs aluminiumtrappa upp till ytterdörren. Stirrar likt en Pointer som memorerar exakt vart bytet föll efter att det träffats.

Ett svagt ljus som inte fanns där nyss nu urskiljas genom det mjölkvitt frostade glaset i dörren och bakom de simpla bommullsgardiner som täcker fönstren och hindrar bådas insyn. Kanske en eller flera skepnader som oroande rör sig där inne. Talulah vecklar ut sig, sätter ner ena handen i snön, stabiliserar kroppen, slår igen underkäken hårt, spänner musklerna som omsluter käkbenet. Slappnar av i käkbenet, spänner käkbenet på nytt. Drar in iskall vinterluft och talar, utan att se på sin monstruösa medföljare eller på det undergivna hunddjuret som återigen krälar vid hans fötter. Hennes blåögda blick förblir fäst på baracken.

- “Ah know one of them. Ah see a known soul among em.”
-”Kindred? Kine? Friend? Foe?”

Snitch får något lystet, nyfiket i blicken. Ytterligare en chans att få veta mer om den hemlighetsfulla gangrellen. Eller använda hennes förmågor för att få veta mer om vad Pandora Trading är inblandade i för tillfället.

-”One of the women”
-”Women? Ah, your women? I wouldn’t be surprised. They often bring company here, it’s boring work, a lonely place. Even if they usually aren’t here at night. No one to hear the noise of it.”
-”Noise?”

Hon frågar inte egentligen. Hon vänder genast sin blick mot honom, stirrar in i honom, hämtar sitt svar direkt ifrån vad hon ser inuti i honom. Ögonvitan runt iris syns. Tänderna i överkäken skymtar. Axlarna dras upp. Hennes rörelser är ryckiga, något främmande skymtar i henne.

-”Screams.”
-”No one to hear them scream. Or sob, there’s been sobbing.”

Plötsligt kastar sig Talulah mot honom, som i ett anfall. Snitch tar förvånat eller chockat ett steg åt sidan, mot containern och hon susar förbi honom som i ett fladder av läder, tyg och mörkt hår. Vinddraget av hennes passerande smeker helt lätt hans böldtäckta kind. In i skuggan av containern. Inte ett anfall, Talulah gömmer sig. Snitch gör detsamma när dörren till baracken går upp, det svaga ljuset faller ut på asfalten och blandar sig med det mer orange ljuset ifrån gatlyktorna. Strålkastaren på taket av baracken är riktad längre bort än utanför dörren. Tre män i vinterjackor, arbetsbyxor, svarta handskar och mössor  kommer ut. De talar med varandra på ett främmande språk, antagligen polska eller rumänska. Ett cigarettpaket skickas runt. Kupade händer skyddar lågan som tänder rökverken, de delar ett skratt. Så pekar en av dem med hela handen och de går iväg mot entrégrindarna. Kanske slutar de efter ett antal timmars övertidarbete, kanske har de haft samkväm på arbetsplatsen innan de tar sig mot de små kyffen de kallar för sina hem.

Dessa ting funderar Snitch över när Talulah resolut lämnar hans sida och deras gömsle i containerskuggan. Hans hand åker ut, reflexmässigt, som för att stoppa henne, men hon är redan utom räckhåll. Hon ger knappt arbetarna mer än en blick på deras ryggar när hon skyndsamt tar sig fram mot barackdörren. Dörren de inte låste när de gick.

“….and a woh..man”

Tror han att hon muttrar när hon sveper iväg.

“Stupid fucker, never, NEVER get involved like this!”

Väser nosferatun fram mellan sammanbitna, brutna tänder, han plirande ögon följer den skyndande gangrellen när hon passerar över den lilla asfalterade och snötäckta gården, medan han själv ser till att  han håller sig dold i skuggorna. Låter sitt sinne påtvinga andra att blockera ut hans vanställda gestalt. Talulahs snabba fötter når metalltrappan, den frusna metallen ringer till i protest när hennes kängor snabbt tar sig de tre stegen upp till dörren. Hon lägger sin snövita hand på handtaget och den tunna, träbeklädda dörren svänger upp. Den svarta skepnaden slinker in och för en stund kan Snitch slappna av.

Men inte länge, då en ovälkommen återvänder. Mullrandet från ett stort fordon som kommer allt närmre och så insikten, om att en medelstor lastbil är på väg in genom de ännu vidöppna fordonsgrindarna, med en av de tre männen som nyss gick sittandes vid ratten. Lastbilen han precis hämtat för att köra in på området så att han kan låsa in den över natten. Helljuset kastar käglor av agressivt vitt ljus som  lyser upp de fallande snöflingorna, den virvlande snön vräker sig fram likt ett horisontellt vattenfall fradgande av skum  och skär av Snitch från baracken. Skär av honom från att slinka fram och varna Tal som ovetande söker där inne.

Mannen stänger av motorn, svänger upp fordonsdörren, greppar ett externt handtag och hoppar ur lastbilen i samma flödande rörelse. Heljusen dimmar automatiskt ner till halvljus, men Snitchs helkroppsförlamning hinner inte släppa innan den anställde nått fram till flagnade, slitna dörren. Han går in. Det syns genom det frostade glaset i dörren att han tänder ljuset.

Nosferatuns ögon smalnar, fingrarna spännner sig, dock håller han sig stilla, ovillig att på något sätt göra sig känd, trots en säkerhet på sina egna krafter så låser någonting fast honom där han står... rädsla, nyfikenhet?

Sekunder passerar, Snitch anstränger sig allt han kan för att höra vad som händer därinne, bakom den stängda dörren. Till slut börjar han röra sig mot byggnaden.

-“Fuck, she’s getting us shit deep into fucking trouble!”

En dov duns. Snön på fönsteblecket brevid dörren faller förskrämt ner i klumpar. En kropp har fallit tungt mot dörren på insidan. Handtaget rycker till spastiskt med ett skrammel. Blir stilla, rycker till igen. Nedåt, kläspen i låset släpper efter och dörren faller upp. Talulah backar snabbt och okontrollerat ut genom dörren, ut på metallplattformen av rutnätsmetall, men stoppas av järnstången som som fungerar som räcke runt platsformen och ledstång i trappen. Järnstången är i höjd med hennes ländrygg, och trycker hennes allt för stora läderock tätt intill hennes kropp. Genast fylls dörröppningen av den uppretade chauffören. Han är bra mycket större än Talulah och hans breda rygg och axlar blockerar det mesta av det kalla lysrörsljuset som faller ut ur dörröppningen, andedräkten stöts ut i stora bolmande moln av rasande energi. Det är uppenbart för Snitch att det är han som knuffat ut den märkliga inkräktaren från baracken.

Han kastar sina handskar på marken. Svarta, fodrade skinnhandskar på den vita snön i skärningspunkten mellan ljuset från barackens lysrör och den ännu mullrande lastbilens halvlyse. Han har henne uppbackad mot ledstången. Försöker hon röra sig är han genast där och blockerar henne med sin kroppshydda. Ur hans mun faller uppretade, provocerande kommentarer. Frågor som kräver svar, men inte lämnar något utrymme för svaren att ges. Slag med öppen hand mot Talulah mage, men själva träffen döljs av hennes skinnrock. Håret faller ner och döljer hennes ansikte. Ett försök att undvika. Hon försöker sticka under hans vänsterarm men han rätar upp henne mot ledstången igen, slår henne hårt på överarmen. Till Snitch förvåning gnäller hon till, som om slaget verkligen orsakade henne smärta. Hon verkar svag, sårbar inför den fysiska konfrontationen och anstormningen av vulgärt laddade svärord. Långsamt lägger hon sin vikt mot ledstången, sänker armarna bakom kroppen och greppar metallstången med den handskbeklädda handflatan. Försöker istället glida undan under medans Chauffören verkar upptagen med att plocka med något i sitt bälte.

-“Mobiltelefonen?”

Tänker den allt mer panikslagne Nosferatun. Inte vad han hade tänkt om den här kvällen. Behöva rädda en mystisk Gangrel från polis, väktare eller ännu värre, andra besläktade.

Men det är inte en mobiltelefon Chauffören drar upp. Det är kniven från verktygsbältet. Innan Tal lyckas glida under räcket rycker han bryskt upp henne i stående ställning igen, med ett fast grepp med sin vänstra hand om hennes högra axel. Så flyttar han handen och tar istället ett ordentligt järngrepp om hennes hår och vrider upp hennes ansikte så att han kan se henne i ögonen och visa henne den exponerade knivseggen. Talulah som hittils försökt röra sig än hit, än dit stelnar totalt i samma ögonblick som hans hand läggs mot hennes bakhuvud och nacke. Låsta så, stirrar hon förövaren rakt in i ögonen, snarare än på det kalla glänset från kniven i återskenet från strålkastarna. Då händer det, någonting ändras. Talulah verkar skilja sig från världen omkring henne. Som om den pressade situationen runt omkring henne var irrelevant, utan kontext. Som att hon och mannen nyss dansat, och nu stannat blott ett ögonblick på dansgolvet för att avgöra om de skulle fortsätta eller ej. Mannens skugga, som nyss föll hotande över henne, samlas nu i hennes halsgropp, utmålar kanten på hennes hals, hennes kind. Talulah talar och hennes ord är både ohörbara och som det klaraste vatten. Det finns en glöd i hennes ögon och en intensitet i hennes ansikte. Hon ser oerhört fragil och medkännande ut. Men fortfarande lika fastlåst, klämd mellan mannens kropp och den oförlåtande metallen. Han sänker ändå handen som hållit kniven så hotfullt riktad mot henne. Istället rör han, lite för hetsigt för att var ömt, vid henne. Det vita och svarta ansiktet, den spända halsen utan puls, halsgropen där det vita, pärlbeströdda korset vilar, vidare nedåt. Han rörde vid hennes nakna hud.

Det sista Snitch ser av Talulah är ett skrämt ansikte och....sorg.

Jezebel må inte ha övernaturlig styrka, så hon kastar honom inte långt. Men hon flyttar sig vänster, där chaufförens arm inte längre blockerar hennes rörelseförmåga. När hon så slinker undan faller han okontrollerat den korta sträckan mot räcket och hon nyttjar hans eget momentum emot honom, lyfter underbenen och vräker honom med barnslig lätthet över räcket så att han kraschar med det rödmosiga ansiktet rakt ner i asfalt täckt med mycket lite snö. Näsan knäcks, okbenet går av, tänder trycks in i munnen. Läppar och tunga fransas upp av tandfragment som mals in i slemhinnan. Det börjar genast stinka blod. Rovdjuret på trappavsatsen låter sig själv falla kontrollerat ner på mannens rygg. Hon verkar för stunden ha övertaget. Mannen stönar tungt, förvåning och en eskalerande panik lyser i hans ögon, men snarare påeldad än fastfrusen av paniken lyckas han välta sin tyngd åt sidan. Grovarbetarens rörelser är långtifrån smidiga, långtifrån tränade, men han är tung och kvinnan vacklar till när hennes fotfäste slås undan för henne. Arbetaren stönar med krossad mun ut något på ett främmande språk,  dock är ilskan påtaglig, oavsett nationalitet Hans vänstra hand famlar efter något att gripa tag i. Till slut får hans grova fingrar tag i kvinnas svarta, kringfladdrande läderrock och drar den, och henne neråt, ned mot mannens kropp. Någonting glimmar till  när hans högra hand skjuter ut och möter upp henne i fallet, och den kalla natten bryts plötsligt upp av ett gutturalt skri. Jezebel skriker som det sårade, arga djur hon är när hon slits ned på den kalla marken, Mannens skrik är färgade av ilska utblandade med panik över händelser han inte kan förstå och med grova, hårda stötar tvingar han gång på gång in det korta knivbladet in i kvinnans kropp.

Men det odjur som driver Jezebel låter sig inte hindras, det skrik som kommer ut från hennes strupe tunnas inte ut, trots att de djupa huggen får den bleka kroppen att skaka höjer sig odjurets röst högt, högt över mannens falnande stämma. Vrålet verkar inte tunnas ut, verkar inte dämpas av den fallande kylan, istället höjer det sig mot mörkret, fyller ut natten.

Snitch flämtar till, halvägs över gårdsplanen stannar nosferatun till, bara vrålet får honom att hastigt backa ett steg, samtidigt som han stirrar runt sig, sliten mellan vanans oro över att maskeraden skulle komma att brytas, och den primala rädsla som vrålet väcker i hans egen best. Är det någon annan här? hör någon?

Nosferatun stirrar framåt, rädd att tappa monstret framför sig med blicken, nervöst morrandes på engelska, fastän hon inte kan höra honom.

“Fuck, don’t you do this, Tal, dont you fucking lose it like this! Please get a hold of yourself, you crazy bitch!”

Chauffören kommer upp på fötter, groggy och disorienterad. Hans motståndare är kvar på knä på marken, nära fosterställning och griper kring den sargade bålen med händerna som för att hålla något kvar i kroppen. Morrar och gnäller. Knivbladet blänker rött, droppande vått av odjurets blod. Slagkämparna verkar båda nära utmattning. Han stapplar bakåt och tar stöd mot det högt belägna räcket till trappen. Bröstkorgen häver sig under kraftigt indragna andetag. Blodet som forsat ur mun och näsa, samt ur flertalet skrapsår i ansiktet börjar koagulera i vinterkylan på hans haka, hals och tröja. Ena ögat håller på att muras igen, men det andra stirrar oavänt på den förs stunden tillbaksalagna motståndaren. Men så fylls han av en våg av illamående, orsakat av massivt trauma, och en större mängd svalt blod. Han krampande mage viker honom dubbelt och han tömmer ur sig en stinkande sörja av blod, slem, maginnehåll och den tidiga kvällens alkoholintag med arbetskamraterna.

Om det inte vore för det ögonblicket hade han kanske hunnit fly.
Nu kastar odjurets förnyade attack honom tillbaka in mot metallräcket och han känner revbenen ge efter ett efter ett med ett dovt smärtsamt knäppande inuti kroppen. Hennes grepp om honom är obevekligt och han har ingenting att sätta emot när hon låser honom kropp mot kropp mot räcket och låter sina händer greppa resolut om hans hals. Medvetslöshetens mörker är en välsignelse när syre slutar nå hans hjärna. Först då dör odjurets dova, omänskliga morrande bort för honom.

Snitch hade tvivlat en sekund där. Men nu är striden uppenbarligen, och oroandes vunnen. Jezebel verkar dock visa alla tecken på att vara precis så allvarligt sårad som han kunde ha gissat. Ändå tvekar hon att återta det som uppenbarligen är hennes. Hennes belöning som vinnare. Det hon skulle behöva för att återfå lugnet. Något med henne tvekar när det med avsmak släpper sitt fångade byte och låter den medvetslösa kroppens huvud dunsa hårt mot trappavsatsen. Med sökande, misstänksam blick höjer hon huvudet och börjar vända sig om.

Monstrens ögon möts, och Nosferatun kryper ihop inför Jezebels genomträngande blick. Sargade läppar rör sig först tyst, viskandes ohörbart, kanske en bön, kanske en vädjan. Alltför medveten om sin sårbara positon, alltför långt ifrån något som ens kan liknas vid ett gömställe. Ingenting kan gömma honom från den sårade, hungriga besten som står framför honom. Plågsamt medveten om hennes förmåga att se honom, trots  hans desperata försök att dunkla hennes sinne, få henne att glömma bort att hans sårbara gestalt ens står där. Snitch har märkt det förr, hur Talulahs blick kan skära som en kniv genom alla hans försvar.

“Ooohh shit, jävla fitta, gör det inte, Please, God, please dont eat me, Talulah, please.. you know me, its me, your friend.. Snitch..right?”

En darrhänt och varig hand sträcker sig mot en skitig väskas ficka, men tvekar efter några centimeter. För en kort stund tvekar han, någonstans där finns det en kniv, någonting att försvara sig med. Tvekan är dock kort, Jezebel är alldeles för nära.. alldeles för stark för honom. Samtidigt som han lugnande höjer sina händer slås han av lukten. Blod, underbart, lockande blod, den tunga, förföriska doften övervinner nästan hans rädsla, men bara nästan, doften av den sårande vampyrens blod läggger sig som ett tjockt täcke över människans, men räcker inte för att helt överskölja stundens fara. Självbevarelsedriften är starkare än besten.

Händernas rörelse avslutas, och med dom höjda framför sig ger Nosferatun ifrån sig ett ljud, ett lågt primalt läte vars klang tidigare kunde stilla hundarna.. Denna gång är det annorlunda, en annan ton, mer vädjande, kvidande, tydligt färgat av den rädsla som får Snitchs trasiga kropp att darra, hans bleka ögon försöker desperat att möta Monstrets hungriga svärta, försöker att finna fokus, försöker att hitta en spricka som hans sinne kan slinka in igenom. Där. Och där. Det är inte så lätt, men inte heller så svårt som han hade fruktat. Besten har allt för många sår den måste rikta sin fulla uppmärksamhet mot. Steg för steg går det att övertyga om att det inte är värt, att så snart gå in i en ny strid. Att reträtt är ett så mycket bättre alternativ. Det här är inte Talulah. Jezebel har tystnat. Snitch rullar ett morrande längst bak i strupen, ett eko av vrålet han hörde henne uppge tidigare. Ett försök att tala Jezebels språk. Tar ett säkert steg mot henne, för att imitera mod och styrka. Jezebel backar. Hon backar.

Hennes vassa tänder syns en sista gång när hon grinar illa och slår ihop käkarna med ett tydligt klick och en frustrerad grimas. Hon sätter istället sig på huk brevid sitt nedkämpade offer, söker snabbt igenom hans jackfickor och flyttar över innehållet till sina egna fickor innan hon försvinner upp för trappen och in i baracken.

Snitch sjunker ihop, döda muskler som spänts nästan till bristningsgränsen slappnar av och han tar sig tid att titta sig omkring, har någon hört? Att polisen rör sig här är ovanligt, men Holsts influenser sträcker sig långt.

“Fan ta dig om du satt mig i knipa, din galna gangrel as, du kanske är vår djävla        kukfurstes förbannade gunstling, men det är fan inte jag...”

Med blicken fäst på ingången till den kalla, nu livlösa baracken rör sig Snitch fram försiktigt, och med giriga, spruckna fingrar fiskar han upp den blodiga arbetar kniven. Lukten av det blandade blodet får nosferatuns sinnen att arbeta på övertid. De oregelbundna hjärtslagen trummar högt i hans öron, blodet från de två kombatanterna fläckar hans varje upplevelse, får honom nästan fysiskt att vackla. Men med en morrande ansträgning sliter han sig bort från platsen. Den blodssmyckade kniven slinker motvilligt ner i en av hans smutsiga skrymslen, samtidigt som hans trasiga ben snabbt för honom tillbaka till de lockande, trygga skuggorna av en container.

Plirande ögon sneglar ner mot en klocka, sen upp mot den blockerande dörren,

“Vad fan dröjer du för, ha? vad fan kan ta så lång tid där inne?, skulle du inte bara hämta någon, din djävel? ...eller hittade du något, döljer du något?”

Snitch sneglar ner på klockan igen, samtidigt som den allt för familjära känslan av att någon försöker dölja något för honom, att det finns någonting som händer som han inte vet, någonting som döljs för honom. Tänder blottas, trasiga, spetsiga råtttänder som smeks utav en morrning, en tyst morrning kryddad med en begynnande känsla av panik. En fot dras över snön, ryckigt, ofrivilligt, som hela hans kropp dras mellan suget av att få veta, och oviljan att lämna det skyddande mörkret.

Men då hörs till slut något, ett ljud från bakom den stängda dörren.

I dörröppningens svaga ljussken uppenbarar silhuetten av en betydligt lugnare, mänskligare Talulah, släpades på en börda. När hon tar steget ut i gatlyktornas orangea ljus syns det vem det är hon släpar på. Kvinnan är något kortare än Talulah, iklädd ett svart bommullslinne med ett guldtryck på framsidan och en kort kjol uppsydda i ett svart blankt tyg. Resterna av vad som antagligen varit svarta strumbyxor som fått en hel del stryk smiter åt runt hennes lår och vader. Hon är blek, men det syns att hon lever då hennes andedräkt bildar små moln vid varje ytlig utandning. Huvudet kröns av blonda lockar. Hon är mer eller mindre lealös. Talulah har lagt kvinnans oskyddade högerarm bakom sin nacke, och håller handleden i ett fast grepp med sin handsbeklädda högerhand. Vänster arm runt kvinnans smala midja. Talulah säger någoting i kvinnans öra, Snitch hör lösryckta stavelser här och var men vad hon än säger verkar inte göra det lättare att ta dem ner för de ynka tre stegen som utgör trappan. Enbart Gangrelens vampyriska styrka hindrar de båda från att kollapsa när den blonda kvinnan vinglar, uppenbarligen påverkad av något, från sida till sida.

“S, been...drugd. No first ime.”

Mumlar Talulah till Snitch. Han får nu en bättre bild av Talulahs skyddsling. En späd kvinna i märkligt obestämd ålder någonstans i spannet mellan 20 och 40. Fina rynkor täcks av ett tjockt lager med smink. Täta ögonfransar förlängda av skickligt pålagd mascara skuggar kinderna då hennes ägon är och förblir slutna. På båda hennes nakna överarmar blommar stora, mörka blåmärken fritt. Högerkinden är prydd med ett illrött, mänskligt bitmärke som skriker ut ett vittnesmål om övergrepp. Med tanke på hennes oredliga och okontaktbara tillstånd utgör hon inget hot mot maskeraden. Det finns inte en chans att hon skulle kunna redogöra för något hon råkat ut för, sett eller hört ikväll.

Tal öppnar med långsamma rörelser den tunna plånboken gjord av mörkt canvastyg, vilken hon tidigare tillskansat sig. Plånboken är märkbart sliten. Fyra sedlar av större valör gömmer sig bland blandade kvitton. Hon plockar ut dem, lägger canvasplånboken i sitt knä, viker omsorgsfullt sedlarna på mitten och sticker ner dem i fickan på den utslagna kvinnans shorts. Tar upp plånboken i handen igen. Håller den mot Snitch, som en tiggare håller fram ett kärl i förhoppning om att någon ska lägga ett mynt eller en sedel där i. Hon vill att han ska ta den.

Nosferatus ögon smalnar, osäker på vad Gangrellen vill, med blicken girigt fokuserad på plånboken

-”There’s...cards in it. Money cards, and identi..fikations. Entrance...cards. Notes...info...Snitch. Use... til he wakes up, an...n contacts someone.”

Snitch sträcker ut sina fingrar, långsamt först, försiktigt, osäker på om gåvan kommer med ett pris, sen tar nyfikenheten och besattheten över. Långa, trasiga  naglar gör det svårt att greppa plånboken normalt, innehållet tittas snabbt igenom innan det försvinner in i dom lumpna, mörka kläderna, kanske för att användas senare, allt kan vara en del av nätet.

-”Car’s here. Esmeraldas comin for me....an er. Ah don do well...w...pain”

Tal är märkbart medtagen. Trött. Sluddrig. Blicken är vänd mot Snitch, men verkar inte längre riktigt se honom där han står. Kvinnan sover mot hennes knä. Tals arm bakom hennes huvud. Tals oskyddade fingertopp mot huden på kvinnans hals. På pulsen.

Den lumpslitna gestalten nickar och hans levrade, frusna läppar spänns i ett igenkännande leende, ögonen rör sig mellan kvinnan och dennes beskyddare. Snitch nickar, och tar ett litet steg närmare med nyfikenhet lysande genom hela sin person. Kanske är detta tiden att få ut mer svar, kanske kan han komma förbi Talulahs murar.

-”Snitch? Get...lost.”

Leendet stelnar till, och Nosferatun nickar och börjar backa bakåt, lätt ursäktandes, med en liten bugning erkänner han att han blivit påkommen, men hans gestalt visar ingen skuld. Genast börjar Nosferatuns sinne anstränga sig för att få alla andras att ignorera honom, att helt bortse ifrån den vanställda gestalten, ett så vidrigt brott emot vampyrernas överenskomna tystnad.

En personbil hörs rulla in genom grindarna. Först döljs den av lastbilen, men så styr den smidigt och relativt tyst förbi hindret. Den är svart, blankare än en nyinköpt bil. Talulah, sittande så att hon skyddar kvinnan från den bitande vinden höjer över huvud taget inte blicken för att se vem det är som kommer. Snitch känner väl igen den allvarsamma Toreadorkvinnan som stiger ur. Det svarta håret svept bakåt i en stram frisyr. Den svarta blusen knäppt hela vägen upp och den svarta hellånga kjolen utan minsta felaktiga veck. Toreadorfursten Armando Miguel Vega del Toros kyliga dotter Armada Nilda Esmeralda del Toro. Hon tar in scenen framför sig. Det blodiga byltet vid trappen som forfarande andas men långsamt täcks av snö. Ett besegrat hot av något slag. Hennes fars högt prisade Talulah Jezebel, den döda som kom tillbaka. I hennes famn en vanlig människa. Nåväl.

“Do you want to bring her?”

Esmeraldas röst är mjukare mot Talulah än Snitch är vad att höra. Hon talar till henne som till ett barn. Talulah nickar slött, mer är hon inte förmögen till. Esmeralda öppnar bakdörren, lyfter den misshandlade kvinnan med lätthet i sin famn och lägger henne relativt bryskt i baksätet. Hon rycker till när Talulah rasar omkull i snön framför bilen. Ser på den sovande kvinnan i baksätet, och åter mot Talulah. Verkar lägga ihop ett och ett i huvudet. Nickar efter en stunds tvekan. Stänger bakdörren. Går runt bilen och öppnar passagerardörren samt fäller ryggstödet bakåt. Med stor omsorg lyfter hon så in sin fars ägodel i bilen och lägger henne tillrätta. Stänger lugnt dörren om Talulah innan hon går tillbaka till förarsidan. Håller med välmanikyrerade mördarhänder om sidan av bildörren samtidigt som hennes blick söker av mörkret utanför strålkastarnas ljus.

“Snitch? OM du är här. Du kommer inte undan med sådant här. Inte hur länge som helst.”

Den svarta bilen rullar iväg, ut genom fordonsgrindarna. Motorn spinner som en diskret katt. Ljuden bäddas in i forsatt snöfall. Men även om snön må täcka en del av nattens synder, inser Snitch när han ser sig omkring att Pandora Trading ser ut som....fan.