Respektera den andres sätt att leva, men uppmuntra till lycka och funktion.

Jag och Anna satt och filosoferade. Eller satt och satt. Hon satt på golvet och jag stod och stekte strömming. Enligt Anna sa jag visa saker. Själv tyckte jag att jag svamlade något, även om jag hade ett gott hjärta bakom det jag sa.

Kontentan var att jag tyckte att man ska respektera andra sätt att leva på än sitt eget. Att alla har sitt egen angreppsätt på de problem som uppstår i deras liv. Så länge det inte går ut över någon annan måste jag vara ok med det. Jag vill inte vara preskriptiv om hur andra ska leva.

Men jag vill att människor ska vara lyckliga. Det är många som är olyckliga. Tyvärr är det oftast de som förtjänar lyckan som mest, som är olyckligast. Många som inte förtjänar det lever lyckligt, eller om inte lyckligt så i alla fal relativt problemfritt. De har andra som tar hand om deras problem. Andra som får härbärgera deras smärta.

Ofta människor som förtjänar att ha det bättre än så.

Det är få människor jag hatar och till och med de jag hatar förtjänar någon som stöttar och accepterar dem till exempel i rollen som själavårdare. Det är inte min uppgift att vara den personen. Jag kan vara den personen åt någon annan.  Den sortens människor jag hatar kan jag som regel säga faller inom kategorin förövare av mycket kränkande/brutala brott mot oskyldiga individer.

Först och främst vill jag stötta och acceptera dem omkring mig som gör gott. Som gör mig gott, och som gör andra gott. Den ork jag har över kan jag lägga på de som inte har någon. Ibland genom egen förskyllan, ibland på grund av omständigheter utanför deras kontroll.

Vi har olika sätt att nå lycka. Men jag tror att lycka är lättare att uppnå om en person först kan få förutsättningarna att säkra ett fungerande liv. Vad som är fungerande är lite olika, beroende på krav, förutsättningar, tycke och smak. Men alla behöver vi äta, dricka, använda toaletten, sova, hantera våra känslor och få stimulans. Det kan verka självklart, men det finns många som nedprioriterar dessa behov till förmån för andra. När det är för sina barns skull kan jag som småbarnsmor definitivt förstå det. Men resten av världen kan gott vänta medan en människa sköter dessa, sina basala behov. Behovet av stimulans tillfredställs för det mesta så fort man är ute och rör på sig så det brukar ge sig självt om man har de möjligheterna.

Jag har en reservation mot min egen rubrik. Om du har personer som är i beroendeställning till dig, till exempel barn som är i din vård, anser jag det är viktigt att kontrollera ”destruktiva” influenser i sitt liv så att dessa inte drabbar de i beroendeställning.

Jag kan inte respektera en individ som ålägger någon annan sin olycka på ett sådant sätt att det inte finns något sätt att undkomma.