Lajvkulturer

Jag lajvar.

Igår talade jag med mina goda vän Arvid om rollspel, blocking, gruppdynamik och flow.
Han hade skrivit ett blogginlägg och tanken var egentligen att jag skulle kommentera där, men kommentaren växte till ett eget inlägg som kommer här.

Jag har lajvat nu sedan 2002 och tycker mycket om det.

Det jag tycker bäst om är de mest intensiva ögonblicken, den förtätade stämning som kan uppstå i ett scenario mellan karaktärer. När ett ögonkast eller ett väl placerat ord spelar roll. När fysisk kontakt uppstår, positiv eller negativ. Ibland är det när pulsen är hög och det hela tiden sker saker.

Jag lajvar i två (eller fler) världar.

Jag deltar, är en delmängd av, flera olika lajvkulturer. Ingen av dessa lajvkulturer är heller renodlade, alla personer inom dem håller inte exakt samma saker för sanning.

I vampyrlajvet  upplever jag, eller bemöts tidvis med följande som jag finner problematiskt.

I det sociala kontraktet för lajvet ingår:

Du skall hålla dina hemligheter hemliga för så gör vampyrer. Detta är problematiskt då vi trots allt bara spelar en gång var 14:e dag och jag ser gärna att berättelsen rör på sig när vi väl spelar ihop. Jag anser att hemligheter är till för att avslöjas och att det som inte märks på lajvet, det finns inte heller. What you see is what you get. If no one sees it, no one gets it.

Det är en dödsynd, ett tabu att någonsin spela på off-kunskap eller så kallad meta. Den som gör så är en dålig lajvare. Jag har flera gånger varit inblande i scenarion där vi medvetet, alla på lika grunder har byggt vårt spel oerhört på sådant vi fått veta utanför lajvets ramar. Ju mer jag vet om hur en annan medspelare önskar spela, desto bättre kan jag hjälpa denna medspelare att nå sina mål med att lajva. Att nå sina mål med att lajva är någon helt väsenskilt från att ens karaktär uppnår sina mål. Självklart finns det fortfarande sätt att spela på off-information som inte är ok, som förstör mer än vad det hjälper och det är inte det jag uppmuntrar.

Så gör inte min karaktär. Jag kan inte ändra min karaktär. Då vore jag en dålig lajvare. Eller min karaktär vore inte sin karaktär längre. Vi spelar våra karaktärer, men vi är spelare. Vi bestämmer precis allt våra karaktärer gör, och måste därmed också ta ansvar för konsekvensen av våra handlingar. Det betyder inte att vi måste avstå från obekväma handlingar, men att det är bra om vi kan säga: ”Ja, jag som spelare valde att göra detta med min karaktär, oavsett om jag kunde överskåda konsekvenserna eller ej.” Människor förändras. De växer, byggs upp och bryts ner. När man spelar en dramaturisk karaktär skall även denna med tiden förändras. Bara du vet egentligen var förändringen börjar. Därför är du som spelare i kontroll. Därmed bär du också ansvaret.

Det är orealistiskt/ogörbart. Vi spelar inte i en realistisk värld, utan i en mörk fantasivärld. Jag kan dock förstå om du inte vill göra en viss sak, eller om du anser att den inte ligger i linje med din vision av den stämning du önskar se i lajvet.

Den som spelar en utåtagerande karaktär och påverkar väldigt mycket omkring sig och är ett störande, negativt element för andras karaktär måste tas itu med och neutraliseras. För så gör vampyrer. Jag vet att vampyrer avskyr när andra styr deras planer. Men konflikter är det som för dramaturgi framåt i mångt och mycket och när man neutraliserar hot genom avrättning, lönnmord eller exil slutar det med att man för ett väldigt lugnt och tråkigt lajv. Istället behöver vi bejaka driv och berättande genom handling.

Och slutligen; att de som borde dubbelkolla sina planer med spelledningen sällan gör det, eller säger sig ha gjort det, eller alla antar att dom redan gjort det eller att de fått rätt i regelfrågan och därför anser sig även berättigade i handling. Detta sker samtidigt som många bejakande, respektfulla spelare ofta dubbelkollar och trippelkollar sin relativt ofarliga plan med spelledare i letande efter ett erkännande och godkännande av sitt lajvande som inte behöver komma från spelledningen utan:

Från spelaren och dess medspelare själv!