Om "Spelkultur som stinker sexism"

En debattartikel om sexism i spelhobbyn slängde fram en siffra om att " 86 procent av alla unga flickor som börjar lajva gör det som blodsslav i "Vampire" eller prostituerad eller piga i något Fantasylajv."
Ni kan ju gissa att det blev mycket debatt bland lajvare på Facebook. Mycket bra ventilerades och en hel del som inte hade någon åsikt tror jag skapade sig en idag. Folk frågade efter var siffran kom ifrån, författaren bakom debattartikeln svarade med vissa uppgifter men själva undersökningen gick inte att få fram. Jag ser det hela som en åsiktsbit som inte är helt ute också cyklar.
Återigen dök det upp några personer, främst män, som inte ansåg att det fanns några spår av sexism i svenska lajvhobbyn. Åsikter framfördes också att det kanske hade varit så, men i så fall var det "länge sedan".
Jag har över huvud taget väldigt svårt för när lajvare bekräftar varandra i tron om att vi på något sätt är bättre än andra. Visst, vi är duktiga på många sätt och en hel del arbete går åt att jobba mot sexism i lajvsverige, men arbetet är långt ifrån klart. Vi får inte låtsas att det är klart heller.

http://www.expressen.se/debatt/spelkultur-som-stinker-sexism/

Ja...när jag började lajva var det just som blodsslav i "Vampire".

"Jag tycker att det är synd att du Karin använder dig av härskartekniker"

De senaste veckorna har jag flera gånger råkat ut för att män skrivit att jag använder härskartekniker mot dem. Det verkar över huvud taget har blivit populärt att ta upp just härskartekniker.

Så som jag tolkat härskarteknikerna så måste de användas av den som "härskar" mot den som inte gör det. Liknande strategier som används från den som inte "härskar" mot den som gör det är istället motstånd eller "motståndstekniker".

Wikipedias svenska artikel skriver att:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ."

Jag vill påpeka att jag ser det som att gruppen eller personen vill behålla en högre position, då det vore ologiskt om den försöker behålla en underordnade position.

Med detta sagt så har jag privilegier, och även om den som tar upp att jag använder härskartekniker är en man, men manliga privilegier så kan det teoretiskt vara så att de menar att jag härskarteknikar dem ur min position som allmänbildad/högutbildad, men det är sällan något de definerar. När jag frågar dem vad de menar menar de helt enkelt att "vem som helst kan använda en härskarteknik" vilket jag tolkar som att de menar att de flesta människor kan (försöka) osynliggöra, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa, påföra skuld och skam, objektifiera eller använda våld eller hot om våld.

Vad jag menar att dessa personer missar är att ha ett maktperspektiv. Det maktperspektivet behöver dessutom vara relativt brett och inte enbart fokusera på vilken grupp eller person som har makt i just den berörda situationen. Jag kan ta ett exempel.

Jag talade med en vännina om minoriteter. Hon tog upp att hon regelbundet ingick i en spelgrupp där hon utgjorde den enda heterosexuella. I de sammanhangen sade hon att det ibland drogs skämt och fanns en jargong som gjorde att hon kände sig utanför och undrade inte om detta var lika illa som den förföljelse som drabbar icke-heterosexuella. Jag svarade nekande. Det fanns inget tvång för henne att ingå i spelgruppen och så fort spelkvällarna avslutats och lämnade rummet återgick hon till det samhälle där icke-heterosexuella ses som avvikarna. Om hon fick nog under spelkvällarna kunde hon när som helst lämna rummet. Så var det inte för hennes vänner, förföljelse mot icke-heterosexuella sker inte i ett avgränsat rum, som man kan lämna när man inte längre orkar. Den pågår ständigt.

På ett liknande vis kan jag argumentera är det för män som i feministiskt färgad diskussion känner det som att de utsätts för härskartekniker. De kan när som helst lämna sammanhanget och återgå till ett samhälle där de är normen. Att delta är för dem valbart.

Som avslutning: Jag vet att jag kan vara jätteotrevlig. Både otrevlig genom att inte vara trevlig, inte använda sig av sociala smörjmedel och genom att välja att vara skarpt förolämpande. Jag tror till och med att man kan säga att det hänt att jag mobbat enskilda personer. Men härskartekniker är något annat.

Saker jag gillar (trots att jag är) feminist.

Jag är feminist.
Jag argumenterar och agerar så långt jag kan för att kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter ska främjas så att kvinnor kan bli jämställda med män. Men det är ju ett ganska avlägset mål.
Ibland förväntar sig människor att jag ska ha vissa åsikter jag inte har, och att jag ska tycka illa om fenomen och personer jag inte ogillar.

Jag tycker om femininitet och feminint kodade saker. Ofta upplever jag att de som inte gillar femininitet uttrycker en mild form av kvinnoförakt. Att de lärt sig att ett högre värde ligger i att vara feminint kodad. Med det sagt menar jag inte att man måste själv ha en feminin identitet bara för att man är kvinna eller själv klä sig feminint eller omge sig med feminint kodade föremål eller ha ett feminint kroppsspråk. Bara att jag tycker om människor som har ett feminint uttryck.
Jag tycker om rosa. Rosa är en mycket vacker färg som påminner både om de mjukaste rosenbladen, om de livgivande slemhinnor och brinnande solnedgångar. Rosa är för mig en upprorisk färg. Färgen jag inte borde gilla, men gillar ändå. Mina barn har tillgång till alla färger och där ibland finns färgen rosa, även om mina barn är flickor.

Jag tycker om gentlemen. Jag filosoferar som så att då vi inte ännu nått jämställdhet så tar jag gärna emot någon sorts jävla kompensation. Om det så är att en väluppfostrad man håller upp en dörr åt mig så får han gärna göra det. Eller en man som tjänar mer än mig och betalar när vi äter ute. Tristaste kombinationen är ju män som varken är jämställda eller artiga. Speciellt de som skiter i att vara artiga för att de fått för sig att det är feministerna som gjort att man inte "får hålla upp en dörr eller betala en nota utan att tjejen blir sur". Dock ska ju inte dessa små skitgrejer användas som något jäkla argument för att kvinnor "egentligen har det bättre". Men det är ingen dubbelmoral att ta emot sådana små kompensationer trots att vad jag egentligen vill ha är jämställdhet. Jag kan avstå från dem när vi nått målet, eller snarare, vi kan alla börja göra dem för varandra. Fortsätter inkomstskillnader existera får vi väl utjämna genom att bidra till varandras ekonomi osv.

Jag accepterar att män och kvinnor som lever ihop bör samköra sina ekonomier. Min egen modell är att vi delar upp våra fasta kostnader så att när alla räkningar är betalade så har vi båda lika mycket pengar att röra oss med kvar på våra privata konton. Detta för att både han och jag ska ha lika stora möjligheter att delta i samhället oavsett vem som tar ut mest föräldrapenning, eller vem av oss som har en "kvinnolön". Jag har hört kvinnor berätta att de lever på betydligt mindre pengar än sina manliga partners, bara för att de tjänar mindre. Tanken bakom detta antar jag ofta är en idé om att man ska vara ekonomiskt självständig från mannen man lever ihop med. Men ekonmiskt självständig är svårt att vara utan separata bostäder (om man har råd med sin bostad på sin inkomst).

Om de har barn ihop kanibaliserar mannen i så fall på att kvinnan på grund av hur vårt samhälle ser ut tjänar mindre än honom? Oavsett om det beror på löneskillnader om de nu båda har jobb, eller på grund av att hon är hemma del eller hela tiden med barnen?
Ett partnerskap bör vara ett ekonomiskt partnerskap, åtminstonde om hushållet är gemensamt eller om det finns gemensamma barn. Det finns olika modeller för detta, men det bör vara genomdiskuterat.

(Blir så irriterad när jag hör om heteroparfamiljer där mannen kör bil, hon cyklar i regn. Han äter kött, hon äter vegetariskt. Han köper lunch på resturang, hon micrar matlåda.)