Jag är känslomässig i mitt spel och älskar både att gråta och ha ångest, eller i alla fall se ut som att jag har ångest samtidigt som jag kan njuta storligen om ett lajv verkligen lyckas göra mig lycklig.
Det är svårare att på egen hand göra sin karaktär lycklig och euforisk än deprimerad och hysterisk, tyckar jag.
Jag tycker om lajv där man tar i andra, eller gör andra fysiska saker så som att slåss, dansa, teaterhångla, baka bröd, laga mat, gräva gropar eller vandra långt. Jag vill få kroppsminnen av mitt lajvande.
Jag tycker om att äta inlajv, och att gå på avträdet inlajv.
Jag gillar lajvande som handlar om makt, antingen min karaktärs makt över andra, eller min karaktärs maktlöshet gentemot andra. Det är underbart att märka hur min karaktär Rauts vikingatida hirdkämpar lyder hennes minsta vink för att de litar på karaktären inlajv, och att jag, Karin är värdig att få det ansvaret. Men jag gillar också att vara långt ner på skalan, och spela upp andras inflytande över min karaktär.
Jag gillar hårt spel, jag har en trygg inre kärna och en tillit till de flesta av mina medlajvare. Jag ger mig gärna in i ett svavelosande gräl med hotfulla tendenser och allsköns förolämpningar av mindre politisk korrekt valör. Det är en fiktion vi ägnar oss åt och det vältrar jag mig gärna i.
Så jag gillar att göra sådant jag kanske inte annars skulle göra.
Länge tyckte jag om att spela hjälten, men på senare år har jag upptäckt att det kan vara en kick att spela den hjälten måste övervinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar