Min tes är att lajvare vare sig är bättre eller sämre människor än andra. Ändå är det här en svår video att lägga upp. Vi vill gärna tro att vi som grupp är fantastiska människor. Men det är vi inte. Vi är för många personer idag för att kunna säga "hur lajvare är". Även om jag vet att jag i min frustration gör mig skyldig till detta påstående. Titta gärna på videon nedanför där jag pratar om besvikelsen som uppstår när vi hamnar i destruktiva förhållanden och vissa av våra vänner saknar förmåga att se oss.
Vad jag säger:
Hej Wonderkarin här och jag vill tala om något jätte jätte
svårt. Å det är det här med destruktiva förhållanden, övergrepp, mental
misshandel, verbal misshandel, fysisk misshandel och en oerhörd blindhet som
finns inför de här problemen som jag har upplevt bland sveriges lajvnördar. Och
nu kanske flera av er som har talat med mig tror att jag kommer att prata
specifikt om någon av deras fall och det kommer jag inte och det här är inte
inspirerat av en specifik person men... genom åren som har gått när jag har bloggat
från och till om mitt lajvande och mina upplevelser i lajvvärlden så har det
hänt, flera gånger att folk har vänt sig till mig och berättat om negativa
förhållanden dom har varit i. Väldigt jobbiga känslomässiga upplevelser så som
dom har blivit utsatta för. Ofta faktiskt under en väldigt lång tid. Å det kan
både vara lajvare som blivit ihop med andra lajvare men det kan också vara inom
föreningar precis som jag berättade i mitt avsnitt om creepers i lajvarkretsar men
det kan också vara vänskapsförhållanden som gradvis blivit allt mer
destruktiva. Oftast från en starkare part gentemot en svagare part i det
förhållandet . En maktojämlikhet som blir värre med tiden. Eh å det här är
självklart ett fenomen som även förekommer ute i normalsamhället. Men det är
den här blindheten som jag nämnde i början. Lajvarna i sverige identifierar sig
ända sedan "Diddi och Björn"-eran som underdogs som dom som slår
underifrån. Att dom är dom utanförstående nördarna. Det finns många som bär på
en enorm revanchlusta och vill, verkar vilja slå tillbaka för någon sorts
tonårstid och skolperiod då många av oss blev mobbade. Jag var mobbad, bland
annat. Det här leder dock till att man har väldigt väldigt svårt att se att andra lajvare, trevliga människor man känner skulle
kunna vara förrövare eller att man själv skulle kunna vara förrövaren, just i
sådana här negativa relationer. Att man själv skulle kunna göra sig skyldig
till fysisk och psykisk misshandel eller att en person som man annars känner
som trevlig och medgörlig och en kul kille eller en kul tjej hur dom faktiskt
behandlar andra människor. Antingen andra människor som dom är i relationer med
eller människor som dom, alltså allmänt. Jag vet att jag själv kan vara väldigt
hård när jag hamnar i en konflikt . Ofta i frustration. Men det här e ju ofta
vid små tillfällen, korta tillfällen oftast även om jag vet att jag har sårat en
del människor oerthört mycket. Å problemet som jag upplever e att väldigt ofta
är de här personerna som har råkat ut för det här systematiskt och under lång
tid kommer till mig e att de känner inte att de överhuvudtaget kan lyfta frågan i gruppen. För om dom gör
det, då ska andra förklara för dem att det "minsann inte är så illa"
att "dom missförstått" och dom kan också bli pikade, mer eller mindre
tydligt, för att dom är "illojala". En annan poäng som jag har fått
lyft för mig är att man känner sig
lurad. Att man kanske kom in i spelhobbyn eller lajvhobbyn som lite av en
outsider, en nörd, och här fick man plötsligt stiga upp till ett vuxet
sammanhang och gemenskapgemenskap och en härlighet och alla sa "vi nördar, vi
är annorlunda, vi, det är mysigt här, vi tar hand om varandra. Här är vi lite
speciella och vi förstår varandra". Och sen var det inte så. När man väl
började peka på problem , inte som dom där borta utsatte en för , inte när dom
andra icke-nördarna utsatte en utan när man började prata om saker som man
råkat ut för från andra nördar, då fanns inte den här förståelsen längre , då
var det inte mysigt längre.
Utan...då var man plötsligt ett hot. Som förstör, exempelvis
i sin kompisgrupp, eller som bråkar i sin förening , eller som är en dramalama.
Och dramalaman måste bort. Och det är ju väldigt synd . För var ska folk hämta
hjälp och stöd när dom hamnat i destruktiva förhållanden om inte från sina
vänner? Från sin så kallade community? Det är ju vi som ska ta hand om våra
vänner . Så, samma råd som man vanligtvis ger när det kommer till
misshandelsförhållanden, fysisk och psykisk misshandel, mobbing och annat: Tro
på den som kommer till dig och söker stöd och erbjud dig att hjälpa.
Snälla
Hej Karin, du råkar inte ha det här som text?
SvaraRaderaMin väldigt dåliga uppkoppling klarar inte att köra filmen :( .
Får gärna lägga den på Facebook eller här
/Sunna
Oj Sunna, jag körde från hjärtat. Det kanske kan gå att skriva ut, men det tar ett tag.
RaderaMen alltså hjälpa. Vad menas med det?
RaderaSen tänkte jag på det här med att i en subkultur kommer den drabbade antagligen få dras med sin plågoande även efter att hen lyckats ta sig ur tex ett förhållande iom att hen ingår i samma subkultur och kanske tom hyllas inom den.
Anonym: Att hjälpa kan vara väldigt olika saker beroende på situation och vem som personen som råkat ut för det är och vilka behov den har av sina vänner. Det kan vara att ställa upp som samtalspartner och bekräfta till exempel. Eller hjälpa till med en flytt eller något liknande.
RaderaVäldigt bra kommentar om att båda ofta är kvar i samma subkultur och att det kan vara svinjobbigt om personen dessutom är uppburen inom den.
Så, nu är innehållet tillagt som text.
Radera