Elaine Boström: Den osynliga sexismen

Detta är en gästpost.

Om den största betydelsen för män i mitt sociala liv är vilka romantiska möjligheter de har med mig. Vad för feminister är då egentligen mina manliga vänner?

Vi lever i ett patriarkat där männen sätter reglerna och dikterar hur saker (och kvinnor) skall se ut. Ett patriarkat där jag känner mig sexig i en klänning men tvekar att ta på mig min kostym för att jag kanske framstår som för bossig, såvida jag inte har en snygg urringning.

Ett patriarkat innebär att män är normen och får makt av sina egna stereotyper. Om en man är kvinnlig anses han som udda och bryter mot normen, eftersom kvinnlighet är något undergivet och svagt. Något hos män som skall ses ned på och skrattas åt, medan manlighet hos kvinnor anses som tufft och tomboys är något bra. Så länge männen gillar det. Så länge det bara är lite trotsigt, för är det makt inblandat blir det för farligt och måste spottas på. Det är en struktur som skadar både män och kvinnor.

Det här pratar vi redan om, både i sociala medier och i fikarum, och en del män (och de flesta kvinnor) jag känner arbetar med att förändra det.

Men det finns en del av patriarkatet som vi inte pratar om så ofta, ibland känns det nästan som att det finns ett slutet avtal där allt annat inom feminismen är accepterat men att just prata med män om kvinnors sociala makt kontra deras tillgänglighet är tabu. Ursäkterna haglar och de går in i defensivt läge. “Ja, men så illa är det inte”, “Jag vill bara ligga” och “Det är väl inget fel med att jag tycker hon är attraktiv” är några av argumenten jag fått höra. Och nej, det är inget fel, men när det byggs upp en social struktur kring vem som är liggbar eller tillgänglig där män ger den individen bonusar och tillgång till sociala event, då är det det ett problem. Speciellt i fall där mer etablerade kvinnor blir ratade, även av monogama män.

Det här är en del av patriarkatet som även det angår mina vänner och allierade, för det är fortfarande patriarkatet som styr de icke-separatistiska sociala kretsarna och nätverken genom social agens.

Jag var till patriarkatets gunst senast för några år sedan, jag hade just flyttat till Göteborg. Jag var fräsch, ny och intressant. Ung, snygg och knullbar. Jag blev inbjuden till allt, fick romantiska inviter. Jag fick njuta lite av att patriarkatet gillade mig. Gratis drinkar, fikor och massvis av spel i lajvet jag var med i.

Det finns ytterligare exempel från andra kvinnor i mitt nätverk som visar på detta som ett faktum, att "nya" och "tillgängliga" tjejer i olika kretsar får alla de goa bonusarna som patriarkatet så fint bjuder på. Bjuden på fika, inbjuden till fest, meddragen i sociala sammanhang och lajvgrupper, inbjudan till spel och lajvplotter. Gärna romantiska.

Men så snart du som kvinna får lite makt byts du ofta ut mot mot en ny kvinna och göms i ett skåp. Om du som kvinna har makt eller är "uttjänt" så blir du utskuffad och (medvetet eller omedvetet) mindre uppmärksammad och får inte de goa bonusarna. Det hände när jag började vara feminist.

Jag började bråka, ifrågasätta, säga att saker inte var rätt. Jag blev inte lika liggbar. Det läskigaste av allt för dem var väl att jag hade all rätt att ifrågasätta och även hade makten att göra det. Jag slutade få inbjudningar till fester, inte heller blev jag meddragen på lajv. Romantiska inviter och plotter var inte att tala om längre.

Och det var inte random douchebags eller sexister som behandlade mig så här. Det var hela mitt nätverk. Både lajvare och vänner. Allierade och bekanta.

Män som kanske då, men främst idag kallar sig själva feminister. Män som jag nu kallar mina vänner och allierade. Som är uppe på murarna och skriker, men skulle behöva glasögon för att se de strukturer som de är så inkletade i. Män som fortfarande inte ser vilken makt de sitter på och hur de liksom resten av samhället förbrukar “nya” och “unga” kvinnor. Män som tydligt avvisar etablerade kvinnor till förmån för nya och tillgängliga. Män med social agens som utesluter sina upptagna, osnygga och besvärliga kvinnliga vänner och ersätter dem med potentiella tillmötesgående älskarinnor och flickvänner. Män som inte vill förstå eller se att de har den sociala agensen i större delen av mitt nätverk. Män som klagar och ser ned på andra män, men själva begår förtryck i patriarkatets namn.

Männen som jag mötte när jag var ny i Göteborg finns kvar, fler av dem kallar jag mina vänner. De har större nätverk och nya kvinnor.

Men jag är inte tillgänglig längre. Enligt patriarkatet uttjänt och makten över mitt egna liv slåss jag för varje dag. En kamp som kommer att bli svårare nu inför mitt kommande moderskap, det kommer trots allt vara synligt att jag redan är tagen. Jag har redan märkt skillnad på mängden kommunikation som jag får driva jämfört med hur mycket jag fick gratis innan. Det får mig ibland att undra om det enda jag var bra till var att vara en potentiell älskarinna och inte en vän som många uttryckte.

Den enda patriarkala bonusen jag har att se fram emot är att jag kanske har lättare att få vårdnaden i en eventuell vårdnadstvist, tack vare att stereotyper säger att män borde jobba och inte anses lämpliga att ta hand om barn. Det är ju trots allt kvinnans roll.

Det står en stor jävla elefant i mitt eget vardagsrum och den heter patriarkatet.

Vi skall inte prata om alla elefanter i världen, just nu det räcker med den här. Vi behöver ta bort känslan av tabu kring ämnet och prata om rädslan många känner över att ens ta upp detta med sina manliga vänner. Och vi måste göra det. I våra egna kretsar. Som kvinna skall du inte behöva vara rädd för nästa kvinna som kommer in i din krets, den rädslan kväver kampen om lika stor agens och skapar en fiendskap mellan kvinnor. Som man skall du inte ens tänka tanken att skapa denna typ av socialt förtryck.  Vi måste tillsammans våga ifrågasätta de sociala strukturerna som i många fall är satta av män med hög agens, även om det blir jobbigt, även om vi får ligga mindre. Vi måste våga förändra och ifrågasätta våra sociala normer, för förtryck kräver strukturer och skapar makt för de som tillhör normen men behöver också någon som är tyst och inte säger emot.

Och till er män som läser det här och känner igen er, ni kanske rent av får en liten klump i magen. Sluta sopa den osynliga sexismen ni utsätter era kvinnliga vänner och bekanta för. Vi är mer än objekt för er uppskattning. Vi är mer än våra kroppar.

Och jag tänker inte hålla käften längre.