Jag är feminist.
Jag argumenterar och agerar så långt jag kan för att kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter ska främjas så att kvinnor kan bli jämställda med män. Men det är ju ett ganska avlägset mål.
Ibland förväntar sig människor att jag ska ha vissa åsikter jag inte har, och att jag ska tycka illa om fenomen och personer jag inte ogillar.
Jag tycker om femininitet och feminint kodade saker. Ofta upplever jag att de som inte gillar femininitet uttrycker en mild form av kvinnoförakt. Att de lärt sig att ett högre värde ligger i att vara feminint kodad. Med det sagt menar jag inte att man måste själv ha en feminin identitet bara för att man är kvinna eller själv klä sig feminint eller omge sig med feminint kodade föremål eller ha ett feminint kroppsspråk. Bara att jag tycker om människor som har ett feminint uttryck.
Jag tycker om rosa. Rosa är en mycket vacker färg som påminner både om de mjukaste rosenbladen, om de livgivande slemhinnor och brinnande solnedgångar. Rosa är för mig en upprorisk färg. Färgen jag inte borde gilla, men gillar ändå. Mina barn har tillgång till alla färger och där ibland finns färgen rosa, även om mina barn är flickor.
Jag tycker om gentlemen. Jag filosoferar som så att då vi inte ännu nått jämställdhet så tar jag gärna emot någon sorts jävla kompensation. Om det så är att en väluppfostrad man håller upp en dörr åt mig så får han gärna göra det. Eller en man som tjänar mer än mig och betalar när vi äter ute. Tristaste kombinationen är ju män som varken är jämställda eller artiga. Speciellt de som skiter i att vara artiga för att de fått för sig att det är feministerna som gjort att man inte "får hålla upp en dörr eller betala en nota utan att tjejen blir sur". Dock ska ju inte dessa små skitgrejer användas som något jäkla argument för att kvinnor "egentligen har det bättre". Men det är ingen dubbelmoral att ta emot sådana små kompensationer trots att vad jag egentligen vill ha är jämställdhet. Jag kan avstå från dem när vi nått målet, eller snarare, vi kan alla börja göra dem för varandra. Fortsätter inkomstskillnader existera får vi väl utjämna genom att bidra till varandras ekonomi osv.
Jag accepterar att män och kvinnor som lever ihop bör samköra sina ekonomier. Min egen modell är att vi delar upp våra fasta kostnader så att när alla räkningar är betalade så har vi båda lika mycket pengar att röra oss med kvar på våra privata konton. Detta för att både han och jag ska ha lika stora möjligheter att delta i samhället oavsett vem som tar ut mest föräldrapenning, eller vem av oss som har en "kvinnolön". Jag har hört kvinnor berätta att de lever på betydligt mindre pengar än sina manliga partners, bara för att de tjänar mindre. Tanken bakom detta antar jag ofta är en idé om att man ska vara ekonomiskt självständig från mannen man lever ihop med. Men ekonmiskt självständig är svårt att vara utan separata bostäder (om man har råd med sin bostad på sin inkomst).
Om de har barn ihop kanibaliserar mannen i så fall på att kvinnan på grund av hur vårt samhälle ser ut tjänar mindre än honom? Oavsett om det beror på löneskillnader om de nu båda har jobb, eller på grund av att hon är hemma del eller hela tiden med barnen?
Ett partnerskap bör vara ett ekonomiskt partnerskap, åtminstonde om hushållet är gemensamt eller om det finns gemensamma barn. Det finns olika modeller för detta, men det bör vara genomdiskuterat.
(Blir så irriterad när jag hör om heteroparfamiljer där mannen kör bil, hon cyklar i regn. Han äter kött, hon äter vegetariskt. Han köper lunch på resturang, hon micrar matlåda.)
