Den där plasten och billiga läkemedel.

Det är inte egentligen plast jag vill sluta med. Plast har många bra egenskaper, som tillexempel fuktskyddande och väderskyddande.
Men jag vill slippa ftalater, mjukgörare i vissa sorters plaster.

Mjukgörande medel kan orsaka ADHD
http://svt.se/2.108068/1.1865641/mjukgorande_medel_kan_orsaka_adhd

Varför jag helst inte återanvänder PET-flaskor och om jag kan välja köper drycker i glasflaska eller burk. Följande vetenskapliga artikel handlar om PET-flaskor och ftalater.

Polyethylene Terephthalate May Yield Endocrine Disruptors
http://ehp03.niehs.nih.gov/article/fetchArticle.action?articleURI=info:doi/10.1289/ehp.0901253

Var kommer dina billiga medeciner ifrån? Var på förpackningen kan man kolla tillverkningsland? Vem ska betala? Vad får medeciner kosta i pengar och miljöpåverkan.

Läkemedelsutsläpp gör människor sjuka
http://svt.se/2.108068/1.2021948/lakemedelsutslapp_gor_manniskor_sjuka

Läs även andra bloggares åsikter om plast, ftalater, PET, antibiotika

Odlingslotten

Vi vaknade sent och åt därför snarare brunch än frukost. Äggröra gjord på ägg, Oatlys iMat, salt och peppar samt bacon vid sidan av. Vi skulle ut till odlingslotten.
BB fick åka i den begagnade vagn jag med Fridas hjälp rekvirerat på den lokala Ebbes Hörna. Vi vuxna åkte spårvagn, för att sedan promenera resten av vägen ut till odlingslotten.
Vi vattnade, rensade lite ogräs och gallrade lite.

Läs även andra bloggares åsikter om midsommardagen, sommar

Stockholm

Jag och BB har varit i Stockholm. Vi såg "Jag är din flickvän nu" i Galärparken på torsdagen med Erika, sedan sov vi över hos min bror Per natten till fredagen. Mötte Annica och Robert och åt lunch, samt hängde på biblioteket vid Medborgarplatsen. Följde med Annica hem och efter BBs tupplur hämtade Susanne upp oss.
Jag, BB och Susanne åt Indiskt till kvällsmat och hamnade till slut hemma hos hennes föräldrar där vi sov resten av resan.
Lördagen besöktes Tekniska Museet och Café 60 och sedan fortsatte jag och BB ut till Solna centrum och träffade min Morbror Mats med sambon Lena.
Söndagen besökte vi med Susanne fjärilshuset i Haga men det var knappt vi såg några fjärilar. Picknick avnjöts på gräsmattan utanför fjärilshuset och resan avslutades hos Åsa (1) där vi fick ytterligare en picknick. Åsa hjälpte oss även på tåget hem.

1. http://modey.blogg.se/2010/june/utkast-juni-23-2010.html

Mylla

Frida kommer över med W och han och BB leker tillsammans medan jag och Frida går igenom vilka lajvkläder hon kan låna till morgondagens lajv för barn. BB är mammig, vill vara i min famn. Vi hittar nästan allt vi behöver.

Vi tar på barnen regnkläder och beger oss ut i trädgården för att återigen rensa ogräs. Barnen leker/bråkar för det mesta glatt om en liten grön plastkratta som Frida tagit med ut till dem. Regnet hänger i luften och det är myggigt. BB hjälper mig rensa, blir efter en stund otålig och lätt ledsen. Jag tar henne i famnen och ger henne bröstet medan jag håller Frida sällskap. Jag sitter i fuktig mylla, där livet spirar med ett barn vid mitt bröst. Det känns bra. Det känns rätt.
Frida rensar kvickrot från en rabatt som ska innehålla smultron. BB somnar tungt i min famn, jag får vifta bort myggen från hennes panna och kinder. Regnet börjar falla. Vi är jordiga och lätt fuktiga. Lägger en sovande BB på liggunderlaget under en skyddande björk och vi samlar ihop trädgårdsredkapen i skottkärran.
Skopar upp BB i Patapum-selen och kör tillbaka skottkärran till förrådet. Ordentliga droppar faller nu, BB snusar mot mitt bröstben och vi två skiljs från Frida och W och genar hem igen genom trädgården.
BB sover så tungt att jag får av henne galonbyxor och fleecejacka i sängen utan att ögonlocken knappt fladdrar.

Som mat vispar jag ihop en omelett som jag fyller med rester, rökt korv, tacoköttfärs, stekt purjolök och burkmajs.

Jag bloggar.

Trädgårdsarbete

Jag och BB vaknar sent. Regnet öser ner. Efter en gemensam brunch på nudlar och bönröra letas regnbyxor till henne fram ur gömman med skänkta kläder. Gummistövlar sätts på mor och dotter och regnjackorna tas på.
Vi ska rensa rabatter i trädgården med Daphne och Frida och Fridas son. BB får gunga medan vi väntar på Daphne i regnet. BB skrattar.

För första gången är jag inne i verktygsrummet. Min känsla är en blandning av verktygskjul och klubblokal. Det finns en soffa, det finns möjlighet att göra kaffe. Det går att ha möten här, men det är svårt att släppa barnen fria, då det är gräsklippare och verktyg överallt. Kanske på barnfria dagar?

Jag och BB rensar i "vår" rabatt. BB hjälper till och delar den upphackade jorden i mindre bitar medan jag slänge kvickroten åt sidan. Myllan är lättarbetad med bra verktyg. Frida och sonen W kommer. BB och W leker, klättrar upp på en trädgårdsbänk. Båda har tagit av sina gummistövlar. Jag och Frida delar på rensningen i en rabatt. Daphne jobbar på uppe på en terass.

Efter en stund börjar BB gnälla. Dags att gå in. När hon fått på sig torra kläder och ammat lite somnar hon trots den sena uppstigningen.
Jag bloggar.

Läs även andra bloggares åsikter om trädgårdsarbete, barn, amning, gemenskap

Lady Gaga - Alejandro

Som saltlakrits eller salmiak och asfalt blandat skulle smaka på min tunga, så känns Lady Gagas senaste video för mina ögon. Den är spännande och jag "dricker" den nästan med blicken. Kameran som smeker varje detalj i videon, klippen, dräkterna, accesoarerna, dansarna, de märkliga frisyrerna....



Läs även andra bloggares åsikter om lady gaga, alejandro

American Cookies

Det finns att blogga om, jag tar mig bara inte tiden.
Jag har anmält intresse av att vara med och sköta trädgården som vi spenderar så mycket tid i. Även Anna och Magnus har visat intresse och engagemang så det lutar mot att vi ska ta hand om den delen vi sitter mest i. Detta går väl i linje med mina tankar om att bygga nätverk där jag bor.

Jag har fått färdiga baksatser från American Cookies som jag bakade samma morgon och avnjöt som en kakfrukost med Magnus och David. Allt var helt fantastiskt gott. Både blåbärsmuffinsen i miniformat som var lätta och fluffiga, chocolate chip cookisen som var lagom söta, spröda och sega, brownies som var kladdiga och sega och en Chololate Pound cake som höll sig saftig i två och halv dag (sen var den också uppäten). Tummen upp för dessa färdigblandade smeter som det är tänkt ska stå i kyldisken. De innehöll dessutom föredömligt lite packmaterial och så lite plast som möjligt. Priset kan dock vara lite för högt i handeln.

Om ni vill kika kan ni göra det på
http://www.americancookies.se/

Jag trodde att jag hade tagit bilder, men tydligen inte mer än denna mobilbild på brownies innan gräddning, innan allt hamnade i våra magar.

Läs även andra bloggares åsikter om kakor, trädgård, odling, nätverk

Högskolepoäng - Pölsa

Jag har haft en lång dag med en resa till Borås för att tentera på en kurs on Dewey Decimal Classificationssystem. Tog buss i morse med Jenny, hade fått med mig en avocado som jag åt med lite örtsalt för att inte bli hungrig och illamående på bussen. På Restaurang Balder gjorde dom en helt mjölkfri räksmörgås åt mig, men mitt kaffe fick jag dricka svart då enbart vanlig mjölk och låglaktosmjölk stod framme.

På förmiddagen hade vi seminarium på Bibliotekshögskolan då vi disskuterade Dewey i relation till SAB och hur det såg ut på svenska bibliotek. Lunchet åts på Balder och då jag fick kombinera fritt valde jag lax, ris och att ta för mig av salladsbuffen som var lika fräsch som jag minns den från tiden då jag åkte till Borås flera gånger i veckan. Tentan skrevs i datasalarna, med två synnerligen butiga och formaliaintresserade män i 40-50 årsåldern. Föreläsarna kom in och kollade om vi hade några frågor och efter att ha lagt ifrån oss telefonerna och lovat att inte ha direktkommunikation på nätet satte vi oss och tog itu med 6 st kniviga klassifikationsproblem. Det tog mig 1 timme och 45 minuter men jag känner mig nöjd.

Jenny mötte mig i entrén och vi jämförde lite nervöst vad vi svarat innan vi gick av oss lite av oron i kroppen genom att promenera till en tygbutik i Borås där jag köpte linnetyg och band som jag ska ha till till brokor och barmkläde. När vi kom ner till Borås centralstation stod direktbussen till Göteborg inne så vi kom tillbaka till stan smidigt. Dock glömde jag logga ut när jag gick av så efter att ha handlat mjölkfria produkter på Hemköp nordstan fick jag snällt palla mig ner till Västtrafik servicecenter och be dem logga ut manuellt.

Väl hemma fick jag äntligen amma efter 11 timmar och sedan själv inmundiga följande måltid:


Pölsa, stekt lök, kokt potatis, kokt broccoli och ett stekt ägg. Till detta drack jag den härliga chokladhavredrycken från oatly, som jag gärna rekommenderar. Havre och choklad smakar så bra ihop, i min mening.

Läs även andra bloggares åsikter om pölsa, bibliotekshögskolan, Borås, Västtrafik

Aphephobia

En Talulah Jezebel text

Hon är perfekt.

Hon är perfekt. Nuförtiden. Ingen har förklarat varför. Inte Ängeln. Inte Brodern. Inte Demonen. Under smutsen, under kläderna, har ens någon sett?

Var kommer smärtan ifrån, varför brinner den omärkta huden, varför genomsticks den ständigt av uppretade smärtsensorer? Benmärgen bultar, instängd i sina avsmalnade kalciumrör. Inatt går det att hantera. Inatt vinner viljan över köttet.

Fotsulor mot fuktig, svart asfalt. En kylig vind smeker ryggslutet. Vadmuskulaturen går som pistonger och driver kroppens maskineri framåt. Göteborgs stads parkförvaltnings buskar piskar mot den bara buken, lämnar långa regnvåta stråk utmed sidorna allt eftersom Talulah rusar framåt. Hon är ett vitt streck genom natten. Inne i skuggorna, en vind som är borta i samma ögonblick som de som vandrar genom natten tittar upp. Var det någon där. Var det något där. Nej.

Men Talulahs ögon, de som återigen är blå efter allt de sett, de har sett något inatt. Talulahs blå ögon ser in i Det Andra. Något har sluppit ut ur en dröm. En drömsyn. Drömrök. En orm av genomskinlig, tunn skugga.

Talulah har ett hjärta som nästan slår. Som söker efter andra hjärtan. Som behöver pulsen. Som törstar. Som blir förnekad. Hon är ett ljus istället för en skugga. Ett offer och en förövare. Som ingen får vidröra. Talulah ser framför sig utan att se framför sig i den verkliga, verkliga världen. Var gång regnbågsljuset av en själ passerar viker hon istället av, noga med att inte komma allt för långt bort från den kilometerlånga kropp av skugga som hon springer utmed. All hennes skulpterade muskulatur flödar fram, över stängsel, genom snår, ett snabbt fotspår i lera. En vattenpöl som plaskar till, knappt hörbart. Vem skulle kunna hinna ifatt henne. Vem ser henne nu? Vem ser det hon ser? Ingen.

Skulle någon ens våga närma sig den orörbara? Den underbara? Kalla läppar delas, vassa tänder blänker till i ett märkligt leende. Leende eller grimas. Ett rovdjur som sniffar i natten. Som andas in natten. Som dricker stadens arom, äter sig stark på dess själar ljus. Kloliknande händer greppar stängslen och svingar, med viss ansträngning kroppen, över taggtråden. Ormens kropp går istället rakt igenom. Dess pulserande hud av rutig skugga rinner genom avdelningen som är mer hål än metall. Hamnen är öde nattetid. Överlappande bitar av asfalt, tomma och fyllda containrar, det ännu ej bortsopade gruset som in vintras låg över isen. Allt skapar en känsla av övergiven ruin.

Men i ruinen känner Talulah en doft. En doft av blod. Instinkterna blandas, driver mot förvirring. In, reträtt, in i en av de djupa containerskuggorna. Långsamt nu. Hon kryper framåt på knän och händer. Med sitt suddiga fokus riktad framåt, mot vad hon bara kan anta är det håll som ormens huvud finnes ser Talulah inte skärvorna av en krossad ölflaska förrän de skär igenom huden på knäet och hon själv börjar blöda. Det svider, inte helt oangenämt jämfört med det generella bruset av smärta, men hon finner sig själv flämta till och för ett ögonblick existera här och nu, snarare än några sekunder framåt i Det Andra. Handen smeker över det nakna knäet, finner skärvan som fastnat i brosket, tar ett stadigt grepp och drar utan att få med sig allt för mycket ut. För att se bättre böjer hon hakan mot bröstbenet och det långa mörkbruna håret smeker över brösten, kittlar något. Genast sluter sig såret, och med en knapp viljeansträngning är snart huden lika felfri igen. Skärvan doftar jord, järn, som hennes väloljade gamla gevär efter en putsning. Starkt, ändå liknar det den svagare doft hon nyss försökte följa. Alltså är det funna spåret ett av vampyrblod.

Fokus.

Var…

Nu…

Hur…

Möjlighet…

De blå ögonen blir till hökögon. De ser hela vägen till Vinga fyr, trots det kompakta mörkret bortom hamnens starka strålkastare. De ser här och nu istället för Det Andra. Ormen syns inte över huvud taget nu, trots att den nyss var lika tjock runt om som containern hon lutar sig mot.

Där, nedanför en av kajerna en liten bit sand, nästan som en sandstrand i miniatyr. Några stenar av bohuslänsk granit gör fallet från kajen lite mindre. För att komma ner måste hon glida ner på rygg, hon skrapar ryggraden, rivmärken i huden. Återigen är hennes egen doft den starkare. Det hon söker är svagt. En ingivelse. Hon hukar för att komma nära marken. Sanden känns sval mot buken och brösten. Svalare än hennes egen döda kropp, det måste vara fukt i den, men ändå, ovanför en större sten som ligger ovanför vattenlinjen, gräver hon lite, så lite till.

En ännu fuktig mängd med röd sand.

Rött som om det utsatts för solen, om det inte varit uppsugen av sanden, hade blivit till aska. Njutningsfullt läggs den ungefärligt halva handen sand mot tungan och hon suger ut den kvarvarande fukten. Besten brusar. Ja. Ja.

Men det finns inget mer, hur de kloliknande händerna än gräver. Istället görs ett annat fynd. Ett mynt. Ett smycke. Ett mynt med ett hål rakt igenom, en kort kedja som går igenom. Cassandras mynt. Hennes örhänge. Det knyter sig i Jezebels mage. En obehaglig känsla som hon inte tycker om. Inte alls. När besten är skrämd vill den fly, om den inte kan fly vill den slåss. Det finns ingen att slåss med. Besten är hungrig. Genast slår blicken över till Det Andra igen, det bästa sättet att snabbt upptäcka byte n. Hon ser upp, nästan stelnad i sin skräck.

Jezebel står i ormens mun. Den långa kroppen tar slut här, dess hals utsträckt över kajkanten, huvudet hängande över den lilla biten sand, tänder som droppar skugga. Jezebel ser den, men den ser inte henne. Den bleknar, säger Talulah, den har bleknat hela tiden hon sprungit utmed den, men hon har bara inte lagt märke till det. I närvaron av Guds makt är den harmlös. Jezebel ler, biter instinktivt i luften, en ingivelse av ett av de många djur som bygger upp hennes psyke.

Myntet är viktigt känner Talulah, men hon har ingenstans att lägga det. Kedjan går runt ett finger, och själva myntet kramar hon hårt i handen. Vägen går tillbaka upp över stenen, rakt genom den bleknande skuggormen. Jezebel är mer bekväm med den ålande klättringstil som behövs, och bryr sig mindre om de obehagliga sensationerna av att bli sandpapprad av underlaget. Istället blir hon allt mer upphetsad av den döende smaken av vampyrblod i munnen, den allt starkare lukten av hennes eget blod som tvingas upp till hudens yta. Instinkten av att hon egentligen borde fly, eller göra ett utfall mot ormens ögon, snarare än krypa igenom dess öppnade, grinande mun.

Hon har egentligen redan hört väktarbilens motorer trots att den varit dold bakom ormen. Hon har hört hur de stängts av. Hur dörren till bilen öppnats. Hon hör allt. Hon hör ljudet av ficklampan som tänds, hur den varma motorn knäpper när den svalnar. Väktaren rusande puls. Hennes ögon, som nu ser in i Det Andra ser hur han stålsätter sig, för att inte låta den skräck han känner synas i hans ansikte. Men i hans aura syns den.

-Behöver du hjälp?

-yes

Han faller tungt mot det mjuka sätet. I den skyddande atmosfären inne i bilen behöver besten inte oroa sig för att någon annan ska se dem. Tyget av hans militärinspirerade uniform är allt som skiljer dem åt. Men även Jezebel ser noga till att de inte rör vid varandra. Bara tänder, tunga, läppar.

Hans stönande suckar har knappt tystnat när hon vrider om nyckeln i tändlåset och startar motorn. Frånvarande torkar hon bort en droppe blod ur mungipande. Ficklampan blir kvar på hamnens asfalt.

Läs även andra bloggares åsikter om lajv

I am hungry

En novell skriven för vampyrlajvet Kindred Society i Göteborg.

I am Hungry

They left the black car a few blocks back. The Spanish woman’s boot heels clicked quickly against the pavement. Her hair done so tightly the night wind doesn’t even make a single hair move. Not far behind, almost like a silent shadow, her unlikely companion weaves through the night. This one moves on both feet and hands, alternating between walking and almost running on all fours. She moves close to walls, stays out from under the electrical street lights.

Esmeralda leads them to a nondescript building.

-Here it is.

 Esmeralda stands tall. She doesn’t waiver. There is anger burning in her aura, and she lets Talulah peak through and hear her inner voice. He said I have a hole in my heart.

-Yes.

The door to the building isn’t even locked. Off course it isn’t, that would hinder people coming and going. Customers going in and out.

-         -  I told him if he didn’t stop I’d come back.

-          - Yes.

-        -   He hasn’t stopped.

-          - No.

I am hungry, and you will be something for me to eat. I am thirsty and you will be something for me to drink.

I am a stranger. And you will invite me in.

Esmeralda has her price, the owner of this parlor and the people within it, and Talulah will allow them to have words now. This one isn’t hers, he belong to her companion now. It was a done deal. Their strong voices fall away behind Jezebel as she leaves them for the incense filled, slightly reddish darkness of the other rooms deeper inside the apartment.

The Lord has sent me in all of his divine wisdom. It will be lovely. I promise it will be lovely. Believe in me.

The curve of Jezebels back. Her pathetic yet powerful silhouette fills the door frame with a halo created by the light from the living room. Talulah discards her dignity at the door, where it piles up. Then Jezebels long dark hair gets swept out of her face by knowledgeable hands. Another anonymous pre-dawn of absolute flesh. Cold, white skin getting warmed by the touch of many hands, receiving her. The charm of Jezebels predator vampire mind. Jezebels alabaster skin, the blue eyes, their intensity. Pale lips part, a bitter smile as fangs protrude. Talulah drinks with gratefulness. To forget, to let her pain subside. Embraced by human arms. They try to not let their fear and apprehensiveness show, professionally smiling faces surround her. But Talulah can see it in their souls. Pain and fear. Loss. Self hatred. For a moment she can make it all go away, drowned out by bliss. The Kiss.

The first one takes the edge of the world. Sweetness mingles in the salty iron taste of blood. The second one, smelling of perfume and incense, douses the fire in her belly. She sip another swig, letting her head tilt backwards and lets the dark deed fill her. Stranger pours into her. Jezebel has already peel back what usually binds her, what make her strong. And it's ok, mostly. The third one is tense but abandons herself into Jezebels hands. Her soft blond hair tickles Jezebels cheek.

Tickles. It was long ago, that I felt such a soft touch

Something thugs at her blood-soaked mind. The sound of boots hitting soft flesh. Of wide hands slapping skin. Meaning the hitting has begun. Esmeralda lost her temper in spite of thinking of her father’s cautioning words. But the current swipes Talulah under again. Soft hands. Lacquered nails. Make up over bruised skin. Hip, hand, thigh, back, calf, arm, ass, cheek, teeth, knee, heel, neck, elbow, ear, tongue, shoulder. Want to lick it up? Quiz over every curve we’ve got. A tint of heroin. Some cocaine. Amphetamine. A lot of alcohol. A tightening in her chest. A screaming voice from within. Get out. It's got to be enough. It's got to be enough.

It’s with a gigantic feat of will that Talulah untangles herself from embracing limbs. Every ounce of fear erased they are unwilling to let her go. But they are weak now and really can’t hold her back for long. Where is my coat? Where are my gloves, my dress, my pants? It has got to be 5 am. She once more sheets herself in armor and exits into the living room.

The neatly dressed Esmeralda sits on a dining table chair with her back to the hallway door, facing the front door. Her back is tense and Talulah can see the disgust in her aura. The man is on the floor, against a corner that he most likely backed into. Big bruises are forming on his forehead and he’s got a split lip. But there is no more blood than that and he is still breathing albeit unconscious. All the lights are turned off.

-Talulah? Esmeralda states into the void of the room.

-Yes.

Esmeralda seems more relaxed, shoulders sinking from their tensed and angered pose.

-          -Will we come back here?

-          -Yes. But at the end of nights like this. It's got to be enough.


Läs även andra bloggares åsikter om lajv, vampyrer


L