Jag funderar ibland över varför vissa personer inte är rädda. Förrövare som begår övergrepp. Våldtäktsmän som begår våldsamma sexuella övergrepp. Män som deltar i gruppvåldtäkter. Mannen som hårt drog upp sin hand mellan mina ben på spårvagnen. De personer som skriker "jävla bög" eller "blattejävel" till någon annan ute på gatan. Som skriker sexuella glåpord efter kvinnor som går förbi.
Varför är de inte rädda för att någon ska slå tillbaka? Jag vet hur extremt rasande jag själv blir när någon kränker mig. Jag har fattat beslutet att inte ta till våld om inte jag själv eller någon annan är i fysisk fara, men det är inte helt säkert att den ideologiska övertygelsen räcker hur långt som helst om jag blir provocerad.
Varför är de inte rädda att deras offer kanske är kapabelt att slå tillbaka i stunden?
Varför är de inte rädda att deras offer en dag kommer att beväpna sig och hitta dem när de sover?
Varför är de inte rädda att ett vittne ska komma förbi?
Varför är de inte rädda för att någon ska bussa en hund på dem?
Även om det nu "bara" skulle vara så att de tafsar eller ropar kränkande saker så sker det varenda dag att provocerade människor inte bara reagerar "på samma nivå" utan att de fullständigt exploderar på den som irriterat dem. Vad är det som får den här typen av människor att ändå kränka sina medmänniskor? Dom har ju många gånger ingen aning om att deras offer kommer att behärska sig/reagera med att bli paralyserad/inte säga någonting. De har ingen aning om personen skulle kunna vara beväpnad? Varför är dom inte rädda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar