Bildinlägg: Projekt Lazarus Vildalver

Tänk ändå att jag känner så här häftiga människor. Bilderna tillhör Frida Selvén. Jag vill dela dem som lite nördigt godis till mina trogna läsare. Gruppen har inspirerats till stilen av bland annat Mayaindianer, jag tycker att de påminner mig om bland annat stammen Kayapo som bor i Amazonas.

Frida Selvén

Peter Edgar

Vildalver på lajvet Projekt Lazarus

Jämställdhet i praktiken: Antal timmar med ensamt ansvar för barnen.

Parther leker med barnen.

Det här inlägget utgår från mitt perspektiv. Jag har en manlig partner och vi har två gemensamma barn. Vi har båda fasta anställningar och arbetar 20 timmar i veckan. För att inte hamna i traditionella könsrollsmönster försöker vi arbeta ut praktiska lösningar i vår vardag. Jag hoppas att detta inlägg kan hjälpa andra att tänka över sin arbetsfördelning.

Nu tänkte jag räkna lite på hur mycket tid var och en av oss spenderar med ensamt ansvar för ett eller båda barnen. Både som det ser ut nu och som det är planerat att vi ska ha det i höst, när vårt yngsta barn går in i barnomsorgen. Jag räknar på en standardvecka, utan avvikelser från våra  rutiner. Självklart är det roligt att vara med barnen, vi har valt att få barn, men det är ett ansvar och ett oavlönat arbete.

Nutid
Måndag: Jag borta 7-16:10
Han borta 16:10-18:10

Tisdag: Jag borta 7-16:10

Onsdag: Han bort 7-12:40
Jag borta 12:50-17:10

Torsdag: Han borta 7-17:30

Fredag: Han borta 7-17:30

Partner ensam med ett eller två barn: 22 timmar och 40 minuter.
Jag ensam med ett eller två barn: 28 timmar 10 minuter.

För varje vecka som går utan avvikelse är jag ensam med barnen/har huvudansvar för barnen i 6 timmar mer än honom. På ett år, med fyra semesterveckor då vi är med barnen samtidigt borträknade blir det 288 timmar (6 x 48). Det är tolv dygn. Bara för att vårt schema haltat. Vårt schema haltar för att han har en lång resväg till sitt jobb på ett kontor och jag har kort resväg till mitt jobb inom vård och socialt arbete.

Jag tycker att det är nyttigt med sådana här räkneexempel för att undersöka om vi lever som vi lär och om vi skapat oss det liv vi sagt att vi vill leva. Varför jag kan vara tröttar än honom ibland. Med hjälp av liknande genomgångar har vi i höst kommit fram till följande schema istället. Planen är att barnen ska spendera 6 timmar om dagen i barnomsorgen. Jag har bett om att få lämna tre vardagar och hämta två. Detta på grund av att jag upplevt eftermiddagarna som besvärligast. Nu räknar vi inte på tid borta, utan börjar direkt med antal timmars ensamansvar.

Framtid.
Måndag: Jag 7-9
Han 15-18:10

Tisdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Onsdag: Jag 7-9
Han: 15-18:10

Torsdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Fredag: Jag 7-9
Han 15-16:10

Partner ensam med båda barnen: 11 timmar 30 minuter
Jag ensam med båda barnen: 11 timmar

Score. Han kan jobba 80% och jag kan jobba 90%. Han har dem 30 minuter mer själv på en vecka (enligt schema). Vilket antingen är försumbart, eller helt ok med tanke på hur mycket schemat haltat tidigare samt att han inte varit varit sig gravid, gått igenom en vaginal förlossning eller ammat barnen. Skulle vi använda det här schemat under ett år skulle vi enligt samma uträkning som ovan räkna ut att han har ensamt ansvar för dem 24 timmar, ett dygn mer.

Jag kan säga att detta är en grovt förenklad uträkning. Mina löprundor är inte medräknade, inte heller föreningsaktiviteter utan barnen eller lajv och spelkonvent han eller jag åker på.

Tålamod är en ändlig resurs.

Tålamod är inte en oändlig resurs, den tar förr eller senare slut. Sen laddas en med tålamod igen, om det inte prövas på ett tag. Mat, sömn, vila och trevligt umgänge med goda vänner laddar de så kallade batterierna på nytt. En dag tog mitt generella tålamod med folk som inte bekämpar patriarkatet slut. Jag har ett medgivande för unga människor, men någonstans mellan 17 och 19 tänker jag mig att man ska ha orienterat sig något om hur läget ser ut för kvinnor i världen, vad feminism egentligen betyder och vad sexism är.

Jag har litet till inget tålamod för:

Folk vars skäl att inte vara feminister är att de en gång träffat en feminist som var otrevlig. Eller att de läst en text av en feminist som de uppfattade som otrevlig. Eller att de hört ett rykte om en otrevlig feminist.
Jamen det är väl klart att det finns otrevliga feminister. Vi är människor precis som alla andra.

Jag önskar att jag kunde förklara det här bättre, men tyvärr blir jag för arg när män gör sådär, för det är nästan alltid män. Folk ska inte behöva vara trevliga i all oändlighet för att slippa förtryck. Väldigt mycket kamp för positiv förändring har skett med metoder som knappast kan kalla trevliga.

Det finns massor med trevlig feminister, utmärkta pedagoger inom feminismen och en hel del diplomatiska begåvningar. De driver också bloggar och en hel del av dem har även skrivit böcker. Ingen hindrar den som är sant intresserad att låna en sådan bok eller läsa en sådan blogg.

Idag skrevs följande om mig:

"Jag har också länge undrat varför hon provocerar mig men jag har nu lyckats blotta vad det är. Hon har erkänt att hon är ute efter att sprida konflikt, inte att få folk att vara med i kampen om kvinnors bästa, få folk att förstå. Karin är en av dessa som aktivt sprider missämja och hat runt sig, hon är därför en farlig och oberäknelig person som tar varje tillfälle i akt att förolämpa folk utan att komma med riktiga argument. Hon är faktiskt farlig då hon rent av ökar den rädsla och otrygghet som okunniga har inom detta området och därför gör processen onödigt smärtsam för båda "sidor" i kampen."

Knytkalas

Tisdagen bjöd på knytkalas med mina kollegor. Jag gjorde tzatsiki. Turkisk yoghurt som fått rinna av blandas med riven slanggurka som fått göra detsamma. I med salt och riven eller pressad vitlök. Låt stå i kylskåp i några timmar. Ät som kall sås till grillat eller till sallader. Jag tycker själv främst variationen på mat och den gemenskap som jag känner när vi ordnar dessa gemensamma måltider. Som efterrätt fick vi ljuvliga små cupcakes med hjärtan, som var extra saftiga. 

Mitt första femkilometerslopp : Blodomloppet.

Jag har tränat (med hjälp av appen Runkeepers 5K-program) och jag har förberett mig. Jag har räknat på vilken min ungefärliga sluttid borde bli och bestämt mig för att sikta på 35 minuter eller under. Jag har funderat på hur mycket folk det skulle bli, vilken sorts trängsel och så vidare. Men jag gjorde det ändå. Trots förkylningen förra veckan, vilket ledde till att jag hoppade över de sista delarna av träningsprogrammet, något som retar mig (passen ligger ju där i telefonen och är oavslutade). Det var folk på jobbet som anmälde oss som lag och det var den sparken i häcken jag behövde för att komma iväg. En puff på min luftrörsvidgande medecin och iväg.

Ja...jag blev återigen rörd, även om jag inte faktiskt började gråta när hela den långa ormen av motionärer började röra på sig och vi föll in i en liknande takt och alla jag sprang med var lika målinriktade, ett centrerat och hårt arbetande lugn. Tänk att alla dessa löparskor mot asfalt inte låter mer? Mina händer darrade när jag nådde målet. Men backarna hade inte varit så jobbiga, folket inte så bråkiga. Redan när vi satt och åt efteråt började jag och en kollega prata, midnattsloppet, det kanske vore något?

Mitt livs första prideparad.

Jag har gått i mitt livs första Prideparad. På West Pride, och den hette Regnbågsparaden. Jag hade mött upp med min familj och några vänner, däribland Setsuna (hennes blogg). Jag har så länge sedan jag kan minnas sympatiserat med HBTQ-frågor, jag räknar mig som queer och mitt hjärta klappar extra för sexuell hälsa och självbestämmanderätt samt transexuellas rättigheter. Men det har ändå inte blivit några pridetåg, mycket på grund av att jag har svårt för folkmassor. När jag så står där, redo att gå in, paraderar Göteborg Stads banderoll förbi med texten "En Stad för Alla" hinner jag läsa innan jag blir så rörd att jag börjar gråta. Ja jag VET att vi inte är där än, och att intention inte är magisk, men under de senaste veckorna har jag mött så många personer i min egen organisation som verkligen brinner för intersektionalitet och inkluderande och jag fick en så stark känsla av att JA, vi kommer att nå en kritisk massa oavsett vad de som är emot tycker. Det kommer att komma en backlash, säkerligen flera gånger, just för att det börjar märkas att det är på allvar. Att en inte längre kan komma undan med att behandla andra människor som mindre värda på grund av deras sexualitet eller könsuttryck. Vi har, och vi ska fortsätta att bli bättre på det som är vårt mål, att bemöta olika personer utifrån just deras unika förutsättningar.

Paraden avslutades på Liseberg och vi var kvar i flera timmar, uppfyllda av en väldigt skön känsla. Vi får se om den är borta imorgon. Mina vänner har redan bestämt att de ska vara med nästa år. Evenemanget räknar att det var ca 15.000 i paraden.

Setsunas inlägg om samma upplevelse

Ska några andra Göteborgare på Regnbågsparaden idag?

Jag somnade inte så tidigt igår, men smög ändå upp innan alla andra för att göra kaffe och sitta med en kopp framför datorn och skriva det här blogginlägget.

Jag har skrivit om det förut, men det är HBTQ-festival i min stad, den så kallade West Pride. Idag har jag möjlighet att gå med i den avslutande Regnbågsparaden om jag vill. Antingen tillsammans med kollegor inom Göteborgs Stad eller med några lajvare och andra blandade nördar. Den avgår från Operan vid 15:00 idag söndag och öppensinnade människor är välkomna. Det ska bli ca 17 grader och molnigt enligt yr.no . Vill en följa West Pride på twitter eller instagram så är deras hashtag #westpride13 . (En hashtag blir till en klickbar länk inom dessa tjänster, så klickar man på den får man upp andra inlägg som markerats med samma hashtag.)
Jag har inte deltagit så väldigt mycket på West Pride, både på grund av att jag anpassar mig till barnens dagsform och att jag själv varit förkyld. Vi var inne och tittade i Trädgårdsföreningen på söndagen på Den Stora Kärleksdagen och pysslade och sen tittade vi i Regnbågsparken på torsdagen. Morgan arrangerade en picknickträff för oss regnbågslajvare och den var jag på för att det fungerade så himla bra att ha med sig barnen på, även om ettåriga CC dundrade rakt in i alla andras mat och tog för sig. Takt och stil är verkligen inte till för ettåringar. Regnbågsparken var alldeles för liten, jag hade föredragit om evenemanget hade tagit över Trädgårdsföreningen i större utsträckning. Jag och barnen hängde en längre stund i tidningen Metros del, då det kändes som att personalen där verkligen ansträngde sig för vår skull och att barnen skulle känna sig välkomna, vilket jag uppskattar.

Planerat för spontan grillning.

Trots förkylningen som jag har nämnt innan, mådde jag bättre på kvällen.
Det har varit fantastiskt väder under dagen, och regnvädret som föll över många av mina vänner höll sig borta från vår del av stan. Jag har varit inställd på att det skulle grillas någon gång under veckan, så när vi ändå höll på att beställa hem mat online hade jag lagt till det som behövdes för en spontan grillkväll.
Som väntat var engångsgrillen vi hade kvar sedan förra året svårt att ta sig, så min Partner fick ändå gå in och hämta en flaska billig tändvätska. Det är mest jag som gillar att elda saker så jag fick stå där och fjutta med tändstickorna och vifta med en plasttallrik tills det tog sig, med lilla CC på ryggen. Ergo-selen vi har på långtidslån från en vän gör verkligen nytta vid sådana tillfällen när vi håller på med farligheter vi inte vill ha en nyfiken ettåring mitt i.
Slängde med en bild på själva korven, det är en kalkonkorv från Ingelsta och det har jag faktiskt inte fått vare sig pengar eller varor för att säga men den var mycket god även om den sprack på elden. Anledningen till att ville prova korven var för att jag försöker undvika rött kött när annat fungerar. Det har både med klimatpåverkan och med cancerrisker att göra. Fast med tanke på cancerrisken borde vi kanske inte äta korv över huvud taget då det är en charkprodukt. Fördelen är i alla fall att vi även kan bjuda vänner som inte äter griskött på grillkorv. Jag har både muslimska och judiska vänner och vänner som inte äter griskött av gammal vana. Godast att lägga på grillen tycker jag att lax med citronsmör i ett foliepaket är eller att grilla den cypriotiska osten halloumi. Jag borde verkligen se till att ha halloumi hemma nu när det är grillsäsong.

För mycket kött bakom många fall av cancer(DN)

Kärleken till löpningen

Bilder tagna i samband med löpning våren 2013

Få saker har förändrat mitt liv till det bättre på samma sätt som löpningen. Löpningen är nästan på samma nivå som att bli förälder. Som barn och tonåring trodde jag aldrig att jag skulle kunna konditionsträna. Mycket talade emot, en självbild skadad av mångårig mobbing, min egen och samhällets syn på övervikt samt svaga anklar och kvardröjande förkylningsastma.
Men efter att jag hade fått BB 2009 hände det någonting, jag slutade se mitt flåsande i uppförsbackar som normalt. Det började irritera mig. Var det tvunget att vara såhär? Samtidigt så lärde jag mig allt mer om Fat acceptance och om Health at Every Size. Slutligen läste jag en krönika skriven av en feminist som kopplade ihop sin feminism och självständighetssträvan med sin löpning. Om hur hon älskade att känna sig egen styrka strömma genom kroppen.

Efter läsningen var jag helt tagen. Jag gick ut i hallen och plockade fram mina gymskor som inte egentligen hade fått någon användning på ett par år. "Jag går ut." Jag går ut och springer, sa jag till min partner.

Den kvällen sprang jag bara runt gården, med moraliskt stöd av en granne jag bad möta mig. Det brände i lungorna. Slem ansamlades. Men för första gången var det ok. Under den kommande veckan fann jag nybörjarprogrammet Couch to 5k (c25k) och sen var jag igång. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite folk i min omgivning tränar. Om jag hittar tid under min dag så springer jag. Jag kommer hem som en mycket gladare person, det känns verkligen som att jag springer ifrån min stress. Ett tag var jag till och med friskförklarad från astman, efter ett lyckat metakolintest (en sorts provokation). Nu efter en akut bronkit och nya besvär av astman i vintras står jag på en underhållsmedecin och en inhalation som jag kan ta strax innan konditionsträning och mår väldigt bra.

De senaste veckorna har jag sprungit i stort sett varje dag, med en vilodag i veckan för att bygga upp mig. På måndag är det tänkt att jag ska delta i Blodomloppet. Självklart blir jag då förkyld. Så nu vilar jag, tar mina inhalationsmedeciner och hoppas på det bästa.

Har du i vuxen ålder åstadkommit något du aldrig trodde om dig själv som yngre?