Mitt livs första prideparad.

Jag har gått i mitt livs första Prideparad. På West Pride, och den hette Regnbågsparaden. Jag hade mött upp med min familj och några vänner, däribland Setsuna (hennes blogg). Jag har så länge sedan jag kan minnas sympatiserat med HBTQ-frågor, jag räknar mig som queer och mitt hjärta klappar extra för sexuell hälsa och självbestämmanderätt samt transexuellas rättigheter. Men det har ändå inte blivit några pridetåg, mycket på grund av att jag har svårt för folkmassor. När jag så står där, redo att gå in, paraderar Göteborg Stads banderoll förbi med texten "En Stad för Alla" hinner jag läsa innan jag blir så rörd att jag börjar gråta. Ja jag VET att vi inte är där än, och att intention inte är magisk, men under de senaste veckorna har jag mött så många personer i min egen organisation som verkligen brinner för intersektionalitet och inkluderande och jag fick en så stark känsla av att JA, vi kommer att nå en kritisk massa oavsett vad de som är emot tycker. Det kommer att komma en backlash, säkerligen flera gånger, just för att det börjar märkas att det är på allvar. Att en inte längre kan komma undan med att behandla andra människor som mindre värda på grund av deras sexualitet eller könsuttryck. Vi har, och vi ska fortsätta att bli bättre på det som är vårt mål, att bemöta olika personer utifrån just deras unika förutsättningar.

Paraden avslutades på Liseberg och vi var kvar i flera timmar, uppfyllda av en väldigt skön känsla. Vi får se om den är borta imorgon. Mina vänner har redan bestämt att de ska vara med nästa år. Evenemanget räknar att det var ca 15.000 i paraden.

Setsunas inlägg om samma upplevelse