Vi lever i ett samhälle med en medeklassnorm. Alla ska vara medelklass, även dom som inte är det. Jag har en massa tankar men jag har svårt att formulera dem på ett sätt att de inte blir kränkande mot någon eller i sig styrker en norm jag egentligen vill motarbeta. Att behöva leva upp till en livsstil som värderas av medelklassen gör fattiga människor ännu fattigare då det uppmuntrar en konsumtion som det knappt finns pengar till. Just det här inlägget kommer inte att handla om de allra fattigaste människorna jag har arbetat med. Om de har pengar, går de pengarna till boende, mat och ibland till substanser de är beroende av. Hit räknar jag även koffein och nikotin.
De allra fattigaste har inget val. Deras pengar går till boende och mat
Men det finns ett steg över det, folk som kan gå ekonomiskt plus.
Men de konsumtionsmönstervi har idag går de dock ej plus.
På ytan ser de ut som medelklass. Men det är på grund av att de pengar som tjänas in äts upp av konsumtion. Medelklassen däremot har råd med samma saker +sparande. Men sparandet syns inte utifrån på samma satt som konsumtionen.
Så vilka är dessa medelklassförväntningarna så som jag ser dem?
- En vuxen person förväntas vara anställd eller egenföretagare. Arbetslöshet eller sjukskrivningar ses som anomalier.
- En vuxen person som ej är anställd eller egenföretagare förväntas i så fall ha rätt till A-Kassa eller sjukpenning från försäkringskassan. Dvs haft nog med inkomster och ha uppfyllt övriga krav för att inkluderas i dessa försäkringar.
- Om du är sjuk ska du gå till vårdcentralen, för patientavgiften ses som försumbar.
- En person med de här förväntningarna beklagar att A-kasseersättningen är låg även om de får maximal A-kassa.
- En förälder med de här förväntningarna kan anse att de inte har råd att dela föräldrapenningen lika, oavsett vilken förälder som har högst inkomst.
- En person med de här förväntningarna tycker att CSN inte går att leva på, de förutsätter dessutom att studenter bor i studentlägenheter.
- De kan få pengar av sina föräldrar.
- De kan låna större summor av sin släkt.
- Om de äger sitt boende har de råd att amortera.
- Om de hyr sitt boende har de själv kunnat bestämma i vilket område lägenheten ligger, de betalar alla hyror i tid och det finns ett rum i lägenheten per person. Har de barn ligger lägenheten i ett barnvänligt område.
- De äger mobiltelefon, plattv och en dator. De har internet i sitt boende.
- Om de har barn går de i förskola. Går de ej i förskola är det för att föräldrarna valt bort förskola. Går de i skolan har de valt i vilken skola.
- Om de är funktionshindrad har de tillgång till relevanta hjälpmedel samt vid behov personal från kommunen, även om kommunen tar ut en avgift för detta.
- Om de blir sjuk eller skadade har de en försäkring som täcker deras inkomstförlust och kostnader. Täcker inte försäkringen detta blir de förorättad.
- De har köpt majoriteten av sina kläder nya, de är i rätt storlek och i deras smak. Om kläderna går sönder slängs de, om de inte känner för att laga dem.
- Deras mat är inte bara mättande, den är dessutom näringsriktig och kan till och med vara tilltalande att se på. Är den inte det är det för att de är "lite lata" en dag.
- De kan välja mellan att köpa nya eller begagnade möbler. De har råd att betala för att frakta hem möbler.
- De har oftast körkort och har ofta råd med bil. Både körkort och bil kan dock väljas bort av andra skäl än kostnaden. De kan välja att bo med tillgång till kommunala färdmedel.
Och det allra skadligaste antagandet, det som hetsar andra till en konsumtion: antagandet att alla man känner har dessa förutsättningar och möjligheter. Att om de man känner har det annorlunda så har dom valt det.
Listan är inte på något sätt komplett och egentligen handlar mina tankar mer om den nivå av konsumtion som uppmuntras och som håller underklassen effektivt på mattan ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är verkligen inte sådant som anser att det var bättre förr i tiden, det var det verkligen inte, förr i tiden sög. Fattiga människor under tidigare århundrade fick fortfarande skämmas för att de var fattiga. Men det jag tänker på är alla de som sparade. Sparade under åratal för att kunna ta sig uppåt på stegen. Återigen, jag talar inte om de fattigaste, som helt förnekas valmöjlighet. De med försörjningsstöd får inte ens ha ett sparande. Jag menar de som har råd med en bil, som de behöver för att ta sig till jobbet, men inte har råd med tandläkaren. De som fått köpa lägenhet på grund av bristen på hyresrätter, men bara kan amortera minimibeloppet. Som kanske inte nödvändigtvis har några stora skulder, men inget sparande att tala om, det sparande som finns kommer att gå åt under samma, eller kommande år. Tandläkarbesök. En bil eller vitvara eller dator familjen behöver går sönder och måste ersättas. Här spelar det även in att många konsumtionsprylar idag är byggda för att gå sönder, eller när det kommer till elektronik, att sluta uppdateras efter ett tag. När min mormor köpte något för motsvarande värde av halva lönen, så var det något hon skulle få behålla i resten av sitt liv och som dessutom kunde ha ett värde om den såldes vidare. Så är det inte idag. En inköpt kapitalvara sjunker väldigt snabbt i värde, det har redan kommit ut en nyare och häftigare på marknaden. Den som sparar för att kunna ha en funktionell dator i sitt hem får inse att den arbetar med uråldrig koloss efter sex år. Äldre mobiltelefoner skulle man ringa med och de höll i tio år. En smartphone är dyrare i inköp och efter 2 år är den omodern, efter 4 år får man vara glad att batteriet håller och efter 6 år slutar tillverkaren uppdatera programvaran på den.
Pengarna vi skulle ha för vår trygghets skull äts ständigt upp. Fler och fler som på ytan verkar ekonomiskt välmående står farligt nära att få slagsida på ekonomin. Det kanske går precis jämnt upp, utslaget över året, men inte plus. Eller så går det lite minus. Men på ytan ser det bra ut.
För alla ska vara medelklass, även de som inte är det.
Se på mig...jag har precis köpt ett hus.
