Att träna när viktkontroll är irrelevant.

Jag är en tränande människa.
I skolan hade jag stora problem med gymnastiken och när jag väl hade haft min sista gymnastiklektion i tvåan på gymnasiet ville jag aldrig träna igen. Träning var för mig förknippad med obehagliga kroppssensationer, en känsla av inkompetens och hopplöshet.
Vissa sporter var något roligare, till exempel innebandy och basket. Men det är lagsporter som kräver att man har någon att spela med. SådantJ är svårt att åstakomma på en liten ort. Det tog mig ungefär 6 år utan idrott i mitt liv, även om jag alltid tyckt om långa promenader och ofta tar mig fram till fots.

Då, efter sex år skaffade jag och min partner gymkort, jag med studentrabatt. Det var ändå ganska trevligt att gå till gymmet. Jag hade ett träningsprogram, som alltid inleddes och avslutades på konditionsmaskinerna, men mest tyckte jag om maskinerna som tränade styrka. Gymmet hade en bra dusch och en väldigt fräsch bastu. Jag pratade mat och träning med nästan alla, oavsett om de ville det eller ej, samt åt tillskott och proteinpulver.
Men jag märkte inte någon egentlig skillnad på min kropp. Kanske var jag något starkare, men jag har alltid varit någorlunda stark när det kommer till tunga lyft. Först efteråt när jag tittat på bilder kan jag se skillnad på min kropp.

Sedan låg träningen nere länge. Jag och min partner märkte på mig att jag blev allt mer inaktiv och att motlut på vägen hem kunde ge mig ordentliga problem med andningen. Jag kunde gå långt, men det skedde i maklig takt.

Så, när mitt första barn var några månader gammal, i november 2009 började jag springa. Syftet var allt annat än att gå ner i vikt. Jag hade kommit i kontakt med fat acceptance under året innan och även om jag alltid tyckt ganska bra om min kropp, var det först nu jag verkligen accepterade den fullt ut. Jag skänkte bort kläder som var för små för mig och började köpa byxor som var i min riktiga storlek, och inte det minsta paret jag ändå kunde stänga.

Och jag läste ett blogginlägg skrivet av en feministisk aktivist som sprang, som beskrev hur löpningen fick det att kännas inne i kroppen. Löpning, som även om den krävde att jag la pengar på dyra skor, inte behövde några medlemskort eller en att jag åkte till en speciell plats. Jag började springa, inte för att jag den här gången ville gå ner i vikt, ett mål jag kunde lyckas eller misslyckas med. Jag började springa för hittills i mitt liv var det en sak jag inte hade kunnat och jag ville se om jag kunde.

Och jag kunde. Nackdelen med att motiveras av viktnedgång är dels att ett misslyckande kan göra att jag tappar motivationen, att löpningen då inte är målet utan bara ett medel för att nå målet och att viktnedgång är ett långsamt och inte särskilt belönande rörligt mål. Det är helt enkelt inte en bra motivation. Istället tränar löpning och tyngdlyft jag för att:

* Sänka min vilopuls och mitt blodtryck, något jag kan mäta hemma.
* Hålla min astma i schack, något jag känner varje dag.
* Ge mitt immunförsvar de bästa förutsättningarna, vilket leder till färre sjukdagar vilket ses på min lön.
* För att springa snabbare, eller längre, eller längre på en vecka än vad jag gjorde förra gången. Detta ger en app på telefonen mig feedback om.
* För att utvecklas och göra sådant jag aldrig gjort förut, en gång var det att springa 5 km utan att stanna, idag är drömmen istället en mil.
* För att kunna springa fort på lajv.
* Få starka ben som bär mig även genom vardagen.
* Få starka axlar så att dessa inte går sönder i jobbet eller när jag bär mina barn.
* Stärka min muskulatur runt ryggraden så att denna inte går sönder i jobbet.
* All den extra energin träningen ger mig gör mig ännu mer aktiv i vardagen, vilket gör att jag kommer ännu mer i form. Att gå till affären är inga problem, jag äger världen på ett helt annat sätt idag.
* Om jag är stark och snabb har jag en större chans att hävda mig mot andra människor som kanske vill mig illa. Vilket gör mig modigare.

Många av mina skäl ryms inom Health at Every Size, snarare än mainstream-motionskulturen som i mångt och mycket säljs in med utseendet som argument. Jag önskar att jag kan peppa andra till att röra sig på njutningsbara sätt, för att dom vill och inte för att dom upplever att dom måste.