Don't mistake kindness for weakness.

I have enemies. Good. Means I stood up for something in my life. But I also have contact with people who are hurting. And who are taking that pain out on other people. That is human.
And there are people who I have hurt, mostly by words. And there are people who I have hurt that I feel bad about hurting and those where I do not feel bad I hurt them. I know the usual morals says I should feel bad about hurting anyone at all, especially as a woman I am supposed to care about how I affect others. But there are a lot of situations where I don't and while I could lie and say that I do, so that you will like me better, that goes against my ethics.

But I am having a time of transformative thought, and one of my goals is to enact kindness when possible and moderation when possible. This might not stick, but at least I am trying to get better at it right now.

However, in  my life I have had the experience that when I am less verbally strong, less defensive, there are people who take the opportunity to be mean to me. That me being kind does not lead to other people being kind to me, but at the beginning instead some people are even unkind to me. They take times like these as an opportunity to try to make me feel bad. And sometimes they succeed. I guess they see me as weak.

But trying other ways of handling life and interactions with other people is not weakness. If I was weak I would stay inside the hard shell the world built for me to live in. Sure I am wounded and I need to heal and I need rehabilitation but I am not weak. And I am not the punching bag of these people.

I guess most of the people who are unkind when I try to be kind are either people who don't know me and don't care for me and some of them are people who are afraid of me and feel they have to take this chance to "get me".

Or I could be completely wrong.

I still say I understand anger, I understand hurt, I understand the need to break free. To be able to choose kindness and respect is incredibly privilege. But if it is a position I have been able to carve out for myself, maybe I should be mature and act from that position instead of continuing to see myself as an underdog, allowed to bite anyone who upsets me. But I can't wait for my surroundings to become completely safe and myself to become completely stable to try something new. That wouldn't be brave. And I think all of us are capable of being brave, even if not all the time.

I am still capable of being unkind. Of being harsh and direct. This is just me putting the sword in the scabbard more often and for longer times. This is not me unarming. I'm a pre utopian feminist and we are yet to reach utopia. You are welcome to travel with me.

This post is about how I behave in different social media and with people in the public sphere. At work I use a professional stance that is all about kindness and helping people. And you might not notice my unkindness if you only read the blog, because I choose when I write here and more often do so when I am in a pensive state. Also, using more words tends to soften my message.

A look at kindness and intent in writing

Introspective post below.

I could say I am on an arduous journey. But that would be hyperbole, as what I am going through, I guess is common.

As many feminist activists I from time to time encounter the beast of feminist burnout. When there is just so much energy sunk into defending my and my sisters rights and not enough rest for myself. Eventually the energy goes down, and so does my mood.

So I'm thinking of strategies to conserve my strength, so that my loved ones do not have to spend their days with a very grumpy version of myself. One idea is to have a kinder approach online. To seem more amicable. Well, people who know me in person says I'm a funny and warm person when spending time with people in the flesh so to say, but I don't know if I would invest to much into that. There is always a risk in starting to believe what other people say about you.

But it is true that a lot of the time you get what you send out. I still have the ethic that I ought to warn people who are transgressing my limits or those of other women and if that warning is not heeded I will probably still make a stand. It's kind of like a second nature to me after all these years. But I might need to conserve my strength for those moments when action is needed.

One way that might help is this, in online conversation I am often brief and direct. This is due to the background I have where a message needs to be just that, brief and direct. Longer messages are often confusing to the people I hang with a lot.
But I do realize that in the bigger context, this can be read as harsh and uncaring, even unkind and I can amend that by simply "using more words".
I have also been afraid of showing my whole motivation for doing what I do. Part of that is because my ethics is not based on what I or other people intend with our words and actions, but what results our words and actions bring (for the group and in the long run). Therefore I often saw my intent as irrelevant. Also I was afraid that those who see themselves as my counterparts would use my stated intent as a vector to attack me. Even if I am very active online and a lot of people see me as emotionally naked I am in fact a very private person who keeps a lot of things to myself due to my integrity (and my trust issues! Don't forget those!)
But I have come to realize that a lot of people (most in fact) care about intent and would have a much easier time understanding what I'm writing, saying and doing if I stated my intent more often. My intent being less of a mystery increases empathy in other people, who then to a lesser degree project malicious intent upon my actions.

This is also why I have come to think about what I long for in conversation. And a lot of the time it's common courtesy. At least from the people in power. As I think it is totally fine and a fitting reaction to actually have a negative reaction to not being treated with respect by people who have more power than you do. You know, like spiderman says, with great power comes great responsiblilty.

A lot of these thoughts have to do with the swedish larp scene I am part of, and how we talk to each other within this scene. What demands we have of each other and how we treat those who are not like use. It also comes from the limited understanding I have of the Knudepunkt larp conference scene, one that has only become partly visible to me in the years since 2011 when I participated for the first time. It is a scene that hopes to bring forth more larp, but it does not have that effect on me, even though it has put me in contact with projects I have had fun participating in. 

Ett förslag om modern (n)etikett ur ett feministiskt perspektiv.

Du behöver inte vara artig. Den här texten är till för den som vill läsa lite om artighet.

Texten är skriven ur perspektivet för en feministiskt aktiv kvinna som är väldigt aktiv på sociala media (jag).

Magdalena Ribbing är en expert på vett och etikett. Hon har lyckats omvandla sina stora kunskaper på ett sådant sätt att hon ofta kan ge relevanta råd för vår nutid.

Vi ser ofta vett och etikett som något gammalmodigt. Men vi är många som skulle ha nytta av och känna trygghet om vi visste mer om vad som förväntades av oss och vad som kan vara rimligt att förvänta oss av andra. Detta är absolut inte ett argument för "god ton". Snarare hur folk kan undvika att andra ska behöva bli arga och säga ifrån.

Förr var vi mer sociala ansikte mot ansikte även om det förekom en hel del brevskrivande. Brevskrivandet var dock ofta av mycket privat karaktär, ett hemligt meddelande från en individ till en annan. Ingen annan såg och tog illa upp av innehållet i brevet om de inte letade upp det fysiska pappret och gjorde det medvetna valet att läsa texten.
När telefonen kom var denna för det mesta också ett samtal mellan två individer, och man tog samtalet i ett mer avskilt rum. Att lyssna på någons telefonsamtal var dåligt uppförande.

Idag umgås vi allt mer på nätet, och en del av nätet kallas också för sociala media. Det är arenor att vara just social på, att umgås. Här är några konkreta riktlinjer som jag ödmjukt lägger fram. Andra texter om så kallad netikett förekommer, men jag tänker att jag lika gärna kan utveckla mina egna tankar om ämnet. Att vara socialt smidig ger oss möjlighet att spara vår energi till de tillfällen när vi behöver vara socialt osmidiga.

• Allt är inte en debatt eller en diskussion. Det finns andra sorters samtal. Lär dig att känna av, eller fråga, vad den som skriver på twitter, facebook eller gemensamma forum vill ha ut av samtalet. Jag möter ofta personer som inte bara ser alla uttalanden på nätet som ett inbjudande till debatt, utan även en ganska aggressiv sådan. 
• Retorik: tolka gärna den andre välvilligt: Ibland tror vi att andra människor menar något annat än de gör. Många är idag uppvuxna med ett ganska hårt språk, eller ett internt språk specifikt för deras bekantskapskrets. En term eller en mening kan betyda något annat och en krock uppstår när deras meddelande når fler än den kretsen, via social media.
• Fundera på om du använder ett internt språk. Om du i den "stora" världen använder ett språk som är allmänt förstått i din subkultur så bäddar du för missförstånd. Om du märker att andra inte har en aning om vad du talar om eller verkar ta väldigt illa upp, fundera på om du kan ersätta termer som betyder något i din subkultur med termer som är mer allmänt kända. Detta gäller från e-sportens kränkande slangtermer till de akademiska kretsarnas specialtermer.
• Tänk på vilken publik som ser ditt meddelande. Skriv och tala på ett sådant sätt att de du samtalar med har en chans att så korrekt som möjligt avkoda ditt meddelande. Fråga dig själv om ditt mål är att få tala på ditt eget språk, eller om ditt mål idag är att få mottagaren att förstå.
• Ge inte komplimanger om andras utseende om du inte känner dem mycket väl eller det tydligt framgår av kontexten att det är ok. Jag har pratat med en del män som dock gärna skulle uppskatta mer utseendekomplimanger, men det finns många kvinnor som upplever komplimanger som störande. Själv kan jag ta komplimanger från nära vänner, men ogillar i övrigt att bli "kroppad". Ta reda på vad folk gillar. Det handlar inte om vad du vill, vill du göra någon glad, ta då reda på vad som gör dem glada. 
• Skamma inte den som ger uttryck för känslor som är helt rimliga. Det finns en diskussions-fokuserad kultur som anser att man ska vara sval och distanserad och komma med faktabaserade argument. Innan man ålägger det kravet på ett samtal måste man fråga sig: "är detta ett samtal eller en diskussion? Är det verkligen korrekt att kräva att den andre är sval och distanserad? Är en känslomässig reaktion snarare lämplig just nu.
• Var helst aldrig djävulens advokat. Argumentera aldrig emot med argument du inte kan stå för. Leta inte upp brister i den andres argumentation "bara för att". Om du verkligen vill göra det, fråga först om det är ok att göra så. Acceptera om det inte är vad de andra i samtalet vill och deklarera sedan tydligt att det är det du gör. Djävulens advokat, speciellt mot folk du i grunden håller med tröttar bara ut folk och orsakar oftare än du tror att folk sitter hemma och gråter. Så du stöttar inte alls.
• Sluta om folk säger att de gråter/är helt knäckta: Jag är ofta aggressiv i text, men om en person ger signaler om att de mår väldigt dåligt är det enda etiska att i stunden backa. Även om ni är i en debatt måste vi visa viss omsorg om våra medmänniskor. Har du fått dem att gråta har du väl på någon nivå nått dem och det får fan ta och räcka för den här gången. Ge folk tid att samla sig.
• Skamma inte folk som inte kan de senaste korrekta termerna om du bara är allierad: Du lärde dig termen för 6 månader sen, uppmuntra den gärna, upplys gärna andra om att termen finns. Att vi slutat säga en sak och börjat säga en annan. Men om någon annan använder "fel" term, se gärna till övrig kontext. Om de tänker medmänskligt i övrigt är det kanske så illa ändå? Det kommer ordna sig.
  
  Att bli fortsättad...