Jag köpte en begagnad, väldigt färgglad klänning på second hand. Den är gjord i ett silkigt tyg, antagligen en blandning av naturfiber och syntetiska fiber. Struntade i att prova den i affären och när jag kom hem upptäckte jag att den satt alldeles för snävt över stussen. Istället fick jag sätta mig och sprätta den i sidorna, hela vägen upp till midjan och sätta i kilar av ett blått och svartmönstrat sidentyg som jag haft sedan tonåren.
Nu känns klänningen som en riktigt Frida Kahlo-klänning och handlingen att modifiera den känns mycket som i Fridas anda. Dock gav detta arbete mig ändå klimatångest. Det känns så futtigt, det är inte som att jag lagade ett plagg jag redan ägde. Det påminde mig om behovet att underhålla mina sömnadskunskaper och lära dem vidare till mina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar