Krigshjärta - Dräkt till fånglägret

Lajvet Krigshjärta VI: Svart Vatten närmar sig och kommer innebära min första semestervecka.

Krigshjärta är en kampanj av lajv centrerade runt konflikten mellan det Kommunistiska och fascistoida öriket Cordovien och det Kapitalistiska och liberala handelsfederationen Gillet.

De stora lajven, vilket Krigshjärta VI är utspelar sig mycket på slagfältet där vi lajvare slår på varandra med gummivapen, så kallade boffervapen. Detta krigshjärta kommer att utspela sig på en ny plats i fiktionen, Valoi, men vi kommer att i verkligheten åka till samma område som Krigshjärta I utspelade sig på. 

Jag själv kommer att reprisera en roll, Slagfalksgardist Helaine, som jag spelat på ett litet vinterlajv och på Krigshjärta V som arrangerades 2011. En Gardist är en soldat i Cordoviens armé och Slagfalkar är ett truppslag. Slagfalkars främsta beväpning är en droppsköld och ett svärd, men denna gång ska jag få chansen att använda spjut.

Slagfalksgardist Helaine kommer dock att börja som fånglägerfånge 11 i fånglägret Creutzern där hon har suttit i stort sett sedan förra lajvet slutade med ett nederlag för Cordovernas 37:a. I lägret bärs en fångtunika, som ni kan se på bilderna ovanför. Den har jag sytt själv. Helaine har alltid varit utanför bland Cordoverna och i fånglägret har hon varit byteshandlare och råskinn. Flamman ni ser på hennes bröst är symbolen för Cordovien. Lägret kommer att bli befriat på lajvet och jag kommer kunna ikläda mig min gamla uniform igenom. Dessutom ska jag åter igen få möjlighet att leda en trupp med lajvare i strid. Ser fram emot att spela Helaine, som till min stora glädje är en karaktär folk utanför lajvet tycker om, men är självklart nervös för att ha hand om en hel grupp med lajvares upplevelse på detta stridsinriktade lajv.

Nu sänder jag pepp och omtanke till arrangörerna Maria Roden, Hanna Modin och Robin Schlyter

Bildinlägg: Projekt Lazarus Vildalver

Tänk ändå att jag känner så här häftiga människor. Bilderna tillhör Frida Selvén. Jag vill dela dem som lite nördigt godis till mina trogna läsare. Gruppen har inspirerats till stilen av bland annat Mayaindianer, jag tycker att de påminner mig om bland annat stammen Kayapo som bor i Amazonas.

Frida Selvén

Peter Edgar

Vildalver på lajvet Projekt Lazarus

Jämställdhet i praktiken: Antal timmar med ensamt ansvar för barnen.

Parther leker med barnen.

Det här inlägget utgår från mitt perspektiv. Jag har en manlig partner och vi har två gemensamma barn. Vi har båda fasta anställningar och arbetar 20 timmar i veckan. För att inte hamna i traditionella könsrollsmönster försöker vi arbeta ut praktiska lösningar i vår vardag. Jag hoppas att detta inlägg kan hjälpa andra att tänka över sin arbetsfördelning.

Nu tänkte jag räkna lite på hur mycket tid var och en av oss spenderar med ensamt ansvar för ett eller båda barnen. Både som det ser ut nu och som det är planerat att vi ska ha det i höst, när vårt yngsta barn går in i barnomsorgen. Jag räknar på en standardvecka, utan avvikelser från våra  rutiner. Självklart är det roligt att vara med barnen, vi har valt att få barn, men det är ett ansvar och ett oavlönat arbete.

Nutid
Måndag: Jag borta 7-16:10
Han borta 16:10-18:10

Tisdag: Jag borta 7-16:10

Onsdag: Han bort 7-12:40
Jag borta 12:50-17:10

Torsdag: Han borta 7-17:30

Fredag: Han borta 7-17:30

Partner ensam med ett eller två barn: 22 timmar och 40 minuter.
Jag ensam med ett eller två barn: 28 timmar 10 minuter.

För varje vecka som går utan avvikelse är jag ensam med barnen/har huvudansvar för barnen i 6 timmar mer än honom. På ett år, med fyra semesterveckor då vi är med barnen samtidigt borträknade blir det 288 timmar (6 x 48). Det är tolv dygn. Bara för att vårt schema haltat. Vårt schema haltar för att han har en lång resväg till sitt jobb på ett kontor och jag har kort resväg till mitt jobb inom vård och socialt arbete.

Jag tycker att det är nyttigt med sådana här räkneexempel för att undersöka om vi lever som vi lär och om vi skapat oss det liv vi sagt att vi vill leva. Varför jag kan vara tröttar än honom ibland. Med hjälp av liknande genomgångar har vi i höst kommit fram till följande schema istället. Planen är att barnen ska spendera 6 timmar om dagen i barnomsorgen. Jag har bett om att få lämna tre vardagar och hämta två. Detta på grund av att jag upplevt eftermiddagarna som besvärligast. Nu räknar vi inte på tid borta, utan börjar direkt med antal timmars ensamansvar.

Framtid.
Måndag: Jag 7-9
Han 15-18:10

Tisdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Onsdag: Jag 7-9
Han: 15-18:10

Torsdag: Jag 15-17:30
Han 7-9

Fredag: Jag 7-9
Han 15-16:10

Partner ensam med båda barnen: 11 timmar 30 minuter
Jag ensam med båda barnen: 11 timmar

Score. Han kan jobba 80% och jag kan jobba 90%. Han har dem 30 minuter mer själv på en vecka (enligt schema). Vilket antingen är försumbart, eller helt ok med tanke på hur mycket schemat haltat tidigare samt att han inte varit varit sig gravid, gått igenom en vaginal förlossning eller ammat barnen. Skulle vi använda det här schemat under ett år skulle vi enligt samma uträkning som ovan räkna ut att han har ensamt ansvar för dem 24 timmar, ett dygn mer.

Jag kan säga att detta är en grovt förenklad uträkning. Mina löprundor är inte medräknade, inte heller föreningsaktiviteter utan barnen eller lajv och spelkonvent han eller jag åker på.

Tålamod är en ändlig resurs.

Tålamod är inte en oändlig resurs, den tar förr eller senare slut. Sen laddas en med tålamod igen, om det inte prövas på ett tag. Mat, sömn, vila och trevligt umgänge med goda vänner laddar de så kallade batterierna på nytt. En dag tog mitt generella tålamod med folk som inte bekämpar patriarkatet slut. Jag har ett medgivande för unga människor, men någonstans mellan 17 och 19 tänker jag mig att man ska ha orienterat sig något om hur läget ser ut för kvinnor i världen, vad feminism egentligen betyder och vad sexism är.

Jag har litet till inget tålamod för:

Folk vars skäl att inte vara feminister är att de en gång träffat en feminist som var otrevlig. Eller att de läst en text av en feminist som de uppfattade som otrevlig. Eller att de hört ett rykte om en otrevlig feminist.
Jamen det är väl klart att det finns otrevliga feminister. Vi är människor precis som alla andra.

Jag önskar att jag kunde förklara det här bättre, men tyvärr blir jag för arg när män gör sådär, för det är nästan alltid män. Folk ska inte behöva vara trevliga i all oändlighet för att slippa förtryck. Väldigt mycket kamp för positiv förändring har skett med metoder som knappast kan kalla trevliga.

Det finns massor med trevlig feminister, utmärkta pedagoger inom feminismen och en hel del diplomatiska begåvningar. De driver också bloggar och en hel del av dem har även skrivit böcker. Ingen hindrar den som är sant intresserad att låna en sådan bok eller läsa en sådan blogg.

Idag skrevs följande om mig:

"Jag har också länge undrat varför hon provocerar mig men jag har nu lyckats blotta vad det är. Hon har erkänt att hon är ute efter att sprida konflikt, inte att få folk att vara med i kampen om kvinnors bästa, få folk att förstå. Karin är en av dessa som aktivt sprider missämja och hat runt sig, hon är därför en farlig och oberäknelig person som tar varje tillfälle i akt att förolämpa folk utan att komma med riktiga argument. Hon är faktiskt farlig då hon rent av ökar den rädsla och otrygghet som okunniga har inom detta området och därför gör processen onödigt smärtsam för båda "sidor" i kampen."

Knytkalas

Tisdagen bjöd på knytkalas med mina kollegor. Jag gjorde tzatsiki. Turkisk yoghurt som fått rinna av blandas med riven slanggurka som fått göra detsamma. I med salt och riven eller pressad vitlök. Låt stå i kylskåp i några timmar. Ät som kall sås till grillat eller till sallader. Jag tycker själv främst variationen på mat och den gemenskap som jag känner när vi ordnar dessa gemensamma måltider. Som efterrätt fick vi ljuvliga små cupcakes med hjärtan, som var extra saftiga. 

Mitt första femkilometerslopp : Blodomloppet.

Jag har tränat (med hjälp av appen Runkeepers 5K-program) och jag har förberett mig. Jag har räknat på vilken min ungefärliga sluttid borde bli och bestämt mig för att sikta på 35 minuter eller under. Jag har funderat på hur mycket folk det skulle bli, vilken sorts trängsel och så vidare. Men jag gjorde det ändå. Trots förkylningen förra veckan, vilket ledde till att jag hoppade över de sista delarna av träningsprogrammet, något som retar mig (passen ligger ju där i telefonen och är oavslutade). Det var folk på jobbet som anmälde oss som lag och det var den sparken i häcken jag behövde för att komma iväg. En puff på min luftrörsvidgande medecin och iväg.

Ja...jag blev återigen rörd, även om jag inte faktiskt började gråta när hela den långa ormen av motionärer började röra på sig och vi föll in i en liknande takt och alla jag sprang med var lika målinriktade, ett centrerat och hårt arbetande lugn. Tänk att alla dessa löparskor mot asfalt inte låter mer? Mina händer darrade när jag nådde målet. Men backarna hade inte varit så jobbiga, folket inte så bråkiga. Redan när vi satt och åt efteråt började jag och en kollega prata, midnattsloppet, det kanske vore något?

Mitt livs första prideparad.

Jag har gått i mitt livs första Prideparad. På West Pride, och den hette Regnbågsparaden. Jag hade mött upp med min familj och några vänner, däribland Setsuna (hennes blogg). Jag har så länge sedan jag kan minnas sympatiserat med HBTQ-frågor, jag räknar mig som queer och mitt hjärta klappar extra för sexuell hälsa och självbestämmanderätt samt transexuellas rättigheter. Men det har ändå inte blivit några pridetåg, mycket på grund av att jag har svårt för folkmassor. När jag så står där, redo att gå in, paraderar Göteborg Stads banderoll förbi med texten "En Stad för Alla" hinner jag läsa innan jag blir så rörd att jag börjar gråta. Ja jag VET att vi inte är där än, och att intention inte är magisk, men under de senaste veckorna har jag mött så många personer i min egen organisation som verkligen brinner för intersektionalitet och inkluderande och jag fick en så stark känsla av att JA, vi kommer att nå en kritisk massa oavsett vad de som är emot tycker. Det kommer att komma en backlash, säkerligen flera gånger, just för att det börjar märkas att det är på allvar. Att en inte längre kan komma undan med att behandla andra människor som mindre värda på grund av deras sexualitet eller könsuttryck. Vi har, och vi ska fortsätta att bli bättre på det som är vårt mål, att bemöta olika personer utifrån just deras unika förutsättningar.

Paraden avslutades på Liseberg och vi var kvar i flera timmar, uppfyllda av en väldigt skön känsla. Vi får se om den är borta imorgon. Mina vänner har redan bestämt att de ska vara med nästa år. Evenemanget räknar att det var ca 15.000 i paraden.

Setsunas inlägg om samma upplevelse