Det förväntas av mig att jag ska vara trevlig. Det förväntas av mig att jag ska vara trevlig, även mot personer jag uppfattar som otrevliga.
Det händer att jag uppfattas som otrevlig, när jag är neutral. När jag avstår från att bekräfta någon som påstått något jag inte håller med om. För man ska humma med, man ska vara trevlig och bekräftande.
Det läggs ett utbildningsansvar på mig, speciellt när det kommer till frågor som gäller diskriminering, sexism och genusvetenskap. Vare sig jag känner för det eller ej, räcker det inte med ett "nej" från min sida, eller ett "jag har inte tid", "jag har inte orken". Nej, jag förväntas vara lugn, trevlig, pedagogisk. Hur ska de annars kunna lära sig, säger folk, hur ska de annars kunna förändras?
De skulle själva kunna plocka fram en bok i ämnet?
Tänkte bara påpeka att jag verkligen håller med. Speciellt med det första stycket, men även resten.
SvaraRaderaKlart bifall på första två styckena. Kan jag inte bara få vara ibland? När jag är så trött och stressad att jag knappt vet vad jag heter, ska jag då behöva lägga energi på att uppfattas på 'rätt' sätt? Och vad är rätt? Jag lär ju ändå göra fel, så varför bry sig?
SvaraRaderaUngefär så tänker jag när vissa ger gliringar om att jag är otrevlig. Jag är varken otrevlig eller trevlig, jag har bara ingen energi att lägga just nu, på nån som inte bryr sig ett skvatt om mig annars.
Och tredje stycket, då blir jag bara arg. Respektlöst. Nej är nej, alltid.