Om att spela könlösa Don Juans

Under helgen har mitt förra blogginlägg, om vampyrlajv, disskuterats men idag och igår har det inte hänt mycket. Jag har inte ens varit på jobbet då jag är hemma med dottern.
Men en långväga vän kom ändå förbi igår och drack julmust och åt clementiner, och vi disskuterade olika könsuttryck, sexualitet och makt på lajv. Främst disskuterade vi två lajv:

Kastaria - I Dårskapens spår som spelades utanför Karlskoga 2008 och Skymningsland som spelades i Kinnekulle 2010.

Mina roller då, vilka vi diskuterade var Tinto, en omnisexuell adelsperson utan definerat kön av bästa Don Juan-typ och Viktoria Brack (Bracken), en sociopatisk arbetsnarkoman i en postapokalyptiskt bosättningens styre.

Tinto 2008

Vi kan börja med Tinto. Tinto var en livsnjutare av stora mått. Hen rörde sig med sin priviligerade grupp med tre adeliga vänner, vars främsta intressen var jakt, fiske, vin, mat och könsumgänge med folk utanför gruppen.  Deras trevliga tillvaro stördes nu tillfälligt av att gruppens ledares far plötsligt insjuknat och att detta krävde sonens närvaro. Väl på plats i den by, Glimminge, där lajvet skulle äga rum ägnade sig Tinto åt mer av sina favoritsysselsättningar och lät andra ta ett mer moget ansvar. Namnet Tinto var ett smeknamn, och jag valde det efter den androgyna rollfiguren Tintomara i Drottningens juvelsmycke(1).  Att spela Tinto var för mig en utmaning. Jag var vid tillfället väldigt tjock, man skulle kunna säga fet, och min kropp var uttalat kvinnlig och mjuk. Dock iklädde jag mig det mode som arrangörerna satt som manligt för den nation jag skulle spela. Jag insåg relativt snart att om jag skulle spela en Don Juan, med flera pågående relationer i byn, var jag tvungen att gå runt och skaffa mig dem. Snarare än att vänta på att andra roller skulle visa intresse fick jag rikta in mig på en mer aktiv förförar-stil. På detta fick jag en mycket god respons från både manliga och kvinnliga spelare, även om jag också var med om att manliga spelare öht inte förstod att Tinto lade an på dem. När jag tänker tillbaka så minns jag att jag använde följande metoder:

• Dra uppmärksamhet åt mig. Se till att märkas, både då Tinto kom in i ett läger och när hen deltog i sociala situationer så som dryckesslag eller måltider.
• Fånga den tilltänktes intresse, genom att ge dem riktad fokus, tala med dem, smickra dem och ta i dem.
• Vara den som initierade kroppskontakt, ofta genom att lägga handen på någons arm, ibland någons hår eller kind beroende på respons.
• Aktivt söka upp personer. Om jag inte sett en karaktär på ett tag, söka upp den där de befann sig, påpeka att jag tänkt på dem och saknat dem.
• Se till att hamna i enskildhet med deras karaktärer.
• Tala om den andres karaktär, och inte så mycket om sig själv utöver det ytliga.
• Vara frikostig och ge både personer och deras vänner små gåvor.
• Visa sig vara en handlingskraftig och orädd person, men ej våldsam. Ett exempel är när vi söker upp en flicka som enligt rykte är fången hos vättarna och Tinto säger "Vi är här nu, en Kock, en Adelsman, en Krigare och en....Älskare"

Tintos vanligaste replik var "Jag är Tinto! Till er tjänst!" Komplett med djup bugning, inbjudande leende och menande ögonbryn. Jag hade väldigt roligt som Tinto och fick till och med frågan efter lajvet om Tinto var "man eller kvinna" Jag hade uppnått mina mål, men fetma kan till och med ha hjälpt mig att få en naturlig pondus, men det kommer jag antagligen aldrig få veta, då folk oftast är obekväma med att tala om vikt.

 Den andra rollen, Viktoria Brack, ska jag berätta om senare, annars blir blogginlägget allt för långt.