Rädslans ursprung - don't fucking tell me what to do.

I must not fear. Fear is the mind-killer.  Fear is the little-death that brings total  obliteration. I will face my fear. I will  permit it to pass over me and through  me. And when it has gone past I will  turn the inner eye to see its path. Where  the fear has gone there will be nothing.  Only I will remain. --- Frank Herbert, Dune - Bene Gesserit Litany Against Fear

Rädsla.
Vi har alla olika sorters rädslor. Jag tänker mig att många personer som känner mig privat, och de som läser mina texter uppfattar mig som hård, kall, arg, elak. Det är jag faktiskt också. Jag är också mjuk som sockerkaka (den är eftergivlig och smulas sönder), varm som glöden av tusen solar, glad och givmild. Det är inte min feminism som gör mig olycklig, det är att leva i ett patriarkalt och sexistiskt system.

Med tiden har jag lyckas att utveckla ett bitvis ganska tjockt skinn, men det tjocka skinnet skyddar mig bara mot attacker från mina fiender. Så vad är jag rädd för? För förmaningar från mina vänner. För i förmaningen finns det både ett manipulativt löfte om att om jag lyssnar på förmaningen så kommer personen som förmanar mig tycka bättre om mig. Om jag förkastar förmaningen så riskerar jag istället att bli mindre omtyckt.

Som kvinna har jag sedan barnsben uppfostrats till att det är viktigt att behaga. Att det är viktigt att bli omtyckt. När man då kärleksfullt förmanar mig, exempelvis att vara mer pedagogisk i hur jag framställer mitt feministiska budskap så startar en kedjereaktion i mig, där flera av mina interna strategier krockar hejvillt.

Jag får impulser att:

• Behaga, speciellt om det är en person jag ser upp till.
• Börja gråta, speciellt om personen lyckas övertyga mig om att jag är skadlig för feminismen.
• Försöka förstå, vad är det människan säger egentligen, vad går kritiken ut på?
• Le, nicka och fortsätta precis som vanligt.
• Gå i vild protest och bombardera dem med motargument.
• Förklara pedagogiskt varför jag är som jag är.
• Bli apatisk, sluta blogga, twittra, filma, bli tyst, sluta mig.
• Skalla dom och springa därifrån i panik.

Detta kan hänga ihop med att jag dels är lite mindre "uppfostrad till att behaga". Vi var många barn och det kändes ofta som att meningen i familjen mer var att så länge hjärtat var på rätt ställe och man i sin praktik var rättvis och solidarisk så behövde man inte "säga rätt saker" och vara väluppfostrad.
I skolan var jag värsta mobboffret, och där vissa kan få en lindring om de kan lyckas passa in i en mall, fanns det ingen mall jag lyckades passa in i. Jag blev utfryst och slagen oavsett vad jag sa, gjorde eller hur jag än klädde mig. Så till slut var det lite "fuck it all" och så gjorde jag som jag ville istället.

Men det betyder inte att jag inte blir rädd. Rädd att förlora allt stöd jag har omkring mig. Men lika rädd är jag för att förlora min kärna, och min blick på målet för min nördfeminism.

Så jag blir rädd, med jämna mellanrum. Egentligen räddare när folk jag gillar säger att jag borde vara någon annan än den jag är än när meningsmotståndare säger att jag borde våldtas till döds. Men jag försöker se rädslan, analysera varför jag blev rädd den här gången. Hur trolig att det jag blev rädd för ska hända. Vad jag gör i så fall. Jag försöker låta rädslan passera igenom mig (utan att skalla någon) och inte förneka den. Kanske gråta en skvätt. Men förhoppningsvis samla ihop mig igen och forstätta med bloggen och att filma. I vintras fick allt ligga nere i tre månader.

För att någon tillrättavisade mig...och det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag krossades.