Utlysta lajv: Made in Hessbrand

Nu i jul och nyårstider är det många människor som har mer fritid, där ibland arranglajvarrangörer. Jag antar att det är detta som leder till att flera lajv släpper mer information.

22-24 augusti - 2014 arrangerar Krgshjärtalajvet Made in Hessbrand i Halmstads medeltidsby. Lajvet arrangeras av Sara Zackrisson Andersson, Hanna Modin, Josefine Isaksson och Ola Johnsson. Hessbrand är en fattigare nation i Krigshjärtavärlden, affilierade med den kapitalistiska Gillet, en av de två sidorna av huvudkonflikten i Krighjärtavärlden Minea.

Under lajvet Made in Hessbrand befinner vi oss i en liten Hessbrändsk by dit ett Jakowskt företag flyttat delar av sin produktion på grund av de låga lönerna i landet. De flesta roller på lajvet kommer att utgöras av Hessbrännare som arbetar för företaget, samt några roller som är från andra delar av Dönland men inte kunnat få anställning någon annan stans. Arrangörerna lovar i sin innehållsförteckning konflikt, misär, relationsspel, sång på puben, fulengelska, bråk, slagsmål och strid, sjukdoms och skadespel samt obekvämt lajvande av den typen att man som spelare kan bli inlåst och inte kan förvänta sig att få sova hela lajvet på en och samma plats. Arbetet måste dessutom genomföras på riktigt.

Den roll jag själv funderar på är en Jakowsk eller Hessbrändsk arbetar från annan ort som har ett fängelsestraff bakom sig på grund av agressionsproblematik. En person som blir stämplad av sin omgivning på grund av handlingar i det förflutna och får ta de arbetet som anvisas. Som kanske släppts på villkorligt och måste rapportera in till en övervakare.
Någon som vill göra bättre ifrån sig, och som kanske kommer att misslyckas och trilla dit igen. Jag vill utforska negativa humörsvägningar och att inte ha makten över vare sin nutid, sin framtid eller sitt förflutna.

Att träna när viktkontroll är irrelevant.

Jag är en tränande människa.
I skolan hade jag stora problem med gymnastiken och när jag väl hade haft min sista gymnastiklektion i tvåan på gymnasiet ville jag aldrig träna igen. Träning var för mig förknippad med obehagliga kroppssensationer, en känsla av inkompetens och hopplöshet.
Vissa sporter var något roligare, till exempel innebandy och basket. Men det är lagsporter som kräver att man har någon att spela med. SådantJ är svårt att åstakomma på en liten ort. Det tog mig ungefär 6 år utan idrott i mitt liv, även om jag alltid tyckt om långa promenader och ofta tar mig fram till fots.

Då, efter sex år skaffade jag och min partner gymkort, jag med studentrabatt. Det var ändå ganska trevligt att gå till gymmet. Jag hade ett träningsprogram, som alltid inleddes och avslutades på konditionsmaskinerna, men mest tyckte jag om maskinerna som tränade styrka. Gymmet hade en bra dusch och en väldigt fräsch bastu. Jag pratade mat och träning med nästan alla, oavsett om de ville det eller ej, samt åt tillskott och proteinpulver.
Men jag märkte inte någon egentlig skillnad på min kropp. Kanske var jag något starkare, men jag har alltid varit någorlunda stark när det kommer till tunga lyft. Först efteråt när jag tittat på bilder kan jag se skillnad på min kropp.

Sedan låg träningen nere länge. Jag och min partner märkte på mig att jag blev allt mer inaktiv och att motlut på vägen hem kunde ge mig ordentliga problem med andningen. Jag kunde gå långt, men det skedde i maklig takt.

Så, när mitt första barn var några månader gammal, i november 2009 började jag springa. Syftet var allt annat än att gå ner i vikt. Jag hade kommit i kontakt med fat acceptance under året innan och även om jag alltid tyckt ganska bra om min kropp, var det först nu jag verkligen accepterade den fullt ut. Jag skänkte bort kläder som var för små för mig och började köpa byxor som var i min riktiga storlek, och inte det minsta paret jag ändå kunde stänga.

Och jag läste ett blogginlägg skrivet av en feministisk aktivist som sprang, som beskrev hur löpningen fick det att kännas inne i kroppen. Löpning, som även om den krävde att jag la pengar på dyra skor, inte behövde några medlemskort eller en att jag åkte till en speciell plats. Jag började springa, inte för att jag den här gången ville gå ner i vikt, ett mål jag kunde lyckas eller misslyckas med. Jag började springa för hittills i mitt liv var det en sak jag inte hade kunnat och jag ville se om jag kunde.

Och jag kunde. Nackdelen med att motiveras av viktnedgång är dels att ett misslyckande kan göra att jag tappar motivationen, att löpningen då inte är målet utan bara ett medel för att nå målet och att viktnedgång är ett långsamt och inte särskilt belönande rörligt mål. Det är helt enkelt inte en bra motivation. Istället tränar löpning och tyngdlyft jag för att:

* Sänka min vilopuls och mitt blodtryck, något jag kan mäta hemma.
* Hålla min astma i schack, något jag känner varje dag.
* Ge mitt immunförsvar de bästa förutsättningarna, vilket leder till färre sjukdagar vilket ses på min lön.
* För att springa snabbare, eller längre, eller längre på en vecka än vad jag gjorde förra gången. Detta ger en app på telefonen mig feedback om.
* För att utvecklas och göra sådant jag aldrig gjort förut, en gång var det att springa 5 km utan att stanna, idag är drömmen istället en mil.
* För att kunna springa fort på lajv.
* Få starka ben som bär mig även genom vardagen.
* Få starka axlar så att dessa inte går sönder i jobbet eller när jag bär mina barn.
* Stärka min muskulatur runt ryggraden så att denna inte går sönder i jobbet.
* All den extra energin träningen ger mig gör mig ännu mer aktiv i vardagen, vilket gör att jag kommer ännu mer i form. Att gå till affären är inga problem, jag äger världen på ett helt annat sätt idag.
* Om jag är stark och snabb har jag en större chans att hävda mig mot andra människor som kanske vill mig illa. Vilket gör mig modigare.

Många av mina skäl ryms inom Health at Every Size, snarare än mainstream-motionskulturen som i mångt och mycket säljs in med utseendet som argument. Jag önskar att jag kan peppa andra till att röra sig på njutningsbara sätt, för att dom vill och inte för att dom upplever att dom måste.

6 timmars arbetsdag - föräldraförsäkringen

OBS heteronormativt inlägg.

Jag stöder idén om 6 timmar arbetsdag som ny standard.

Vi har dock vissa rättigheter redan idag som jag anser att män underutnyttjar. Föräldraförsäkringen ger de av oss som har små barn och har anställning rätt att arbeta 75%. Detta kan tas ut som en 6 timmars arbetsdag. Detta är möjligt fram tills att det yngsta barnet fyllt åtta år eller gått ut första klass på lågstadiet.
Detta kommer att påverka storleken på vår pension, men det finns något som heter barnårsrätt, som minskar den påverkan detta får på pensionen. Tjänstepensionen, som många av oss får, ingår dock inte i den allmänna pensionen och skyddas inte av barnårsrätten. Barnårsrätten är dessutom begränsad till barnets första fyra år samt kan bara användas av en av föräldrarna.

Det vänder jag mig emot, nästan alltid när sådana här åtgärder bara kan nyttjas av en förälder åt gången så brukar det leda till att det främst är mamman som arbetar mindre och tjänar mindre. Nu kanske barnårsrätten skyddar pensionen något, men hon kommer ändå att ha tillgång till mindre pengar i nuet än vad pappan har. De behöver ha en modell för hur ekonomin ska fördelas i nuet oavsett om de är sammanboende eller ej.

En annan sak man kan tänka på och som kan användas för att ge partners med olika inkomster en jämnare pension är att man kan föra över premiepensionspengar från den som tjänar mest till den som tjänar minst. Ofta tjänar ju den som tjänar mest, mest för att den får möjlighet till detta genom att den andre ger service i form av att ta hand om hemmet och barnen.

Rätten att arbeta deltid när man har små barn underutnyttjas av män. Svenska pappor tog 2011 dessutom bara ut 24% av föräldrapenningsdagarna. Det är en siffra som stått och stampat ett tag nu.

År 2011 arbetade 68% av alla sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år heltid och 32 % arbetade deltid. Motsvarande andelar för männen var 90 respektive 10 %. Det här alltså räknat på alla, inte bara på mammor och pappor. Statistiska centralbyrån hade uppgifter men de var uppdelade på barnens åldrar och jag vill ha på alla förvärvsarbetande mammor och pappor.

Jag arbetar 90% och det är för att jag har små barn.
Min partner, som är man, arbetar 80% och det är för att han har små barn.

Så. Hur mycker arbetar du och varför?

Undviker du reklam?

Reklam! (vegansk Omega 3)

Reklam får oss att överkonsumera. Den är skapad för att skapa åtrå efter en specifik produkt. Alla påverkas. Jag påverkas och det enda sätt jag ser att minska den påverkan är att minska mängden reklam jag exponeras för per dag.
Jag ställde en fråga på facebook om vilka strategier folk använder för att minska mängden reklambudskap de möter var dag. Mina egna är som följer:

• Lyssnar på reklamfri radio, främst Public Servicestationen P3. Betalar också TV-licens.
• Stänger av ljudet när det är reklam på TV.
• Prenumererar ej på varken tidning eller magasin.
• Har en skylt vid brevlådan där jag tackar nej till reklam.
• Tar ibland alternativa vägar till fots.
• Har ej fast telefon, lägger på när jag får säljsamtal på mobilen.
• Använder ett tillägg i webläsaren som blockerar reklam på webbsidor.

Tips som inkom från mina vänner var:

• Nix-registret, som man använder för att tacka nej till säljsamtal.
• Inte ha TV.
• Säga upp reklambrev till eposten.
• Pirata media.
• Betala för Spotify.
• Restriktiva inställningar på Facebook

Enkät om spelande, genus och normer

Nördbloggen Megazine har lagt ut en enkät (de använder googles enkätverktyg). Jag är inte så himla bra på att bedöma om enkäten är bra eller ej, eller om den kan vara viktad på ett sätt som påverkar resultaten. Men jag fyllde i alla fall i den och tycker att ni också ska göra det. 

http://megazine.se/enkat/

Den kräver lite tankemöda och att ni reflekterar lite innan ni svarar. Det är inte alltid jag tycker att siffror är det främsta argumentet framför alla, men jag vet att många nördar har lättare att lyssna om vi kan backa upp det vi säger med olika sorters statistik och visa grafer. Jag hoppas kunna göra uppföljning längre fram när de redovisar resultaten, så kan vi disskutera dem då.

Megazine har tydligt tagit ställning för en jämlik och respektfull nördkultur.

Vad ska du lajva 2014?

Min kalender är än så länge tom, efter det senaste lajvet jag var på i mitten på november. Framöver är mycket lite spikat.

Lajvkonventet Prolog är i Västerås 28 februari till 2:e mars. Den brukar kosta runt 600 kr och hålls på Culturen i Västerås. Vegetarisk mat och plats i sovsal ingår. Själv kommer jag antagligen lägga ut pengar på att bo på hotell vilket jag gjort tidigare år. Det är skönt att sova i ett tyst rum och inte behöva lyssna på folk som snarkar.
http://lajvkonvent.se/

Det internationella konferensen Knutpunkt kommer att hållas 3-6 april. 2014 kommer en normal biljett med plats i stuga kommer gå loss på ca 2000 kr. Det arrangeras på Gullbrannagården, söder om Halmstad. Konferensen flyttar år till år.
http://knutpunkt.org/

Barbaricum
11-13 April 2014 är det i Stockholmstrakten ett lajv som utspelar sig på 300-talet. Dock har arrangörerna tänkt igenom könsrollerna och det är tänkt att andra faktorer än kön ska bestämma hur stort handlingsutrymme ens roll har. Hittils har jag bara läst igenom halva hemsidan, men jag skulle vilja veta mer om manliga spelare i omvårdande roller. Själva lajvet ska utspela sig kring ett politiskt laddat vårblot och ännu har jag ingen direkt karaktärsidé även om jag tror att jag vill fokusera på något mindre civilicerat. Kanske någon som utmanar bilden av "den ädle vilden"? 300-350 kr har de beräknat att det ska kosta och då ingår mat.
http://barbaricumlajv.co.nf/

Hemkomsten
Jag är nästan helt säker på att jag vill åka på Krigshjärtalajvet Hemkomsten som preliminärbokat helgen 6-8 juni 2014. Platsen är en lajvby nära Skillingaryd i småland. Fokus för lajvet är en Skaegisk ätt, tänk vikingar, som återvänder till en by de förut bott i efter att det ockuperande Cordovska folket dragit sig tillbaka. Dock upptäcker de väl där att andra Skaegier anser sig ha rätt till deras mark.
Jag är sugen på att spela en Sköldmö i ett sköldlag med andra kvinnliga lajvare. Hittils har jag bara en till så vi behöver bli fler. Rollen är en av de som återvänder och jag tänker mig att hon vid återvändandet upptäcker att hennes make, som hon trodde var död, är väldigt mycket i livet.

Om "Spelkultur som stinker sexism"

En debattartikel om sexism i spelhobbyn slängde fram en siffra om att " 86 procent av alla unga flickor som börjar lajva gör det som blodsslav i "Vampire" eller prostituerad eller piga i något Fantasylajv."
Ni kan ju gissa att det blev mycket debatt bland lajvare på Facebook. Mycket bra ventilerades och en hel del som inte hade någon åsikt tror jag skapade sig en idag. Folk frågade efter var siffran kom ifrån, författaren bakom debattartikeln svarade med vissa uppgifter men själva undersökningen gick inte att få fram. Jag ser det hela som en åsiktsbit som inte är helt ute också cyklar.
Återigen dök det upp några personer, främst män, som inte ansåg att det fanns några spår av sexism i svenska lajvhobbyn. Åsikter framfördes också att det kanske hade varit så, men i så fall var det "länge sedan".
Jag har över huvud taget väldigt svårt för när lajvare bekräftar varandra i tron om att vi på något sätt är bättre än andra. Visst, vi är duktiga på många sätt och en hel del arbete går åt att jobba mot sexism i lajvsverige, men arbetet är långt ifrån klart. Vi får inte låtsas att det är klart heller.

http://www.expressen.se/debatt/spelkultur-som-stinker-sexism/

Ja...när jag började lajva var det just som blodsslav i "Vampire".

"Jag tycker att det är synd att du Karin använder dig av härskartekniker"

De senaste veckorna har jag flera gånger råkat ut för att män skrivit att jag använder härskartekniker mot dem. Det verkar över huvud taget har blivit populärt att ta upp just härskartekniker.

Så som jag tolkat härskarteknikerna så måste de användas av den som "härskar" mot den som inte gör det. Liknande strategier som används från den som inte "härskar" mot den som gör det är istället motstånd eller "motståndstekniker".

Wikipedias svenska artikel skriver att:

"Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ."

Jag vill påpeka att jag ser det som att gruppen eller personen vill behålla en högre position, då det vore ologiskt om den försöker behålla en underordnade position.

Med detta sagt så har jag privilegier, och även om den som tar upp att jag använder härskartekniker är en man, men manliga privilegier så kan det teoretiskt vara så att de menar att jag härskarteknikar dem ur min position som allmänbildad/högutbildad, men det är sällan något de definerar. När jag frågar dem vad de menar menar de helt enkelt att "vem som helst kan använda en härskarteknik" vilket jag tolkar som att de menar att de flesta människor kan (försöka) osynliggöra, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa, påföra skuld och skam, objektifiera eller använda våld eller hot om våld.

Vad jag menar att dessa personer missar är att ha ett maktperspektiv. Det maktperspektivet behöver dessutom vara relativt brett och inte enbart fokusera på vilken grupp eller person som har makt i just den berörda situationen. Jag kan ta ett exempel.

Jag talade med en vännina om minoriteter. Hon tog upp att hon regelbundet ingick i en spelgrupp där hon utgjorde den enda heterosexuella. I de sammanhangen sade hon att det ibland drogs skämt och fanns en jargong som gjorde att hon kände sig utanför och undrade inte om detta var lika illa som den förföljelse som drabbar icke-heterosexuella. Jag svarade nekande. Det fanns inget tvång för henne att ingå i spelgruppen och så fort spelkvällarna avslutats och lämnade rummet återgick hon till det samhälle där icke-heterosexuella ses som avvikarna. Om hon fick nog under spelkvällarna kunde hon när som helst lämna rummet. Så var det inte för hennes vänner, förföljelse mot icke-heterosexuella sker inte i ett avgränsat rum, som man kan lämna när man inte längre orkar. Den pågår ständigt.

På ett liknande vis kan jag argumentera är det för män som i feministiskt färgad diskussion känner det som att de utsätts för härskartekniker. De kan när som helst lämna sammanhanget och återgå till ett samhälle där de är normen. Att delta är för dem valbart.

Som avslutning: Jag vet att jag kan vara jätteotrevlig. Både otrevlig genom att inte vara trevlig, inte använda sig av sociala smörjmedel och genom att välja att vara skarpt förolämpande. Jag tror till och med att man kan säga att det hänt att jag mobbat enskilda personer. Men härskartekniker är något annat.

Saker jag gillar (trots att jag är) feminist.

Jag är feminist.
Jag argumenterar och agerar så långt jag kan för att kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter ska främjas så att kvinnor kan bli jämställda med män. Men det är ju ett ganska avlägset mål.
Ibland förväntar sig människor att jag ska ha vissa åsikter jag inte har, och att jag ska tycka illa om fenomen och personer jag inte ogillar.

Jag tycker om femininitet och feminint kodade saker. Ofta upplever jag att de som inte gillar femininitet uttrycker en mild form av kvinnoförakt. Att de lärt sig att ett högre värde ligger i att vara feminint kodad. Med det sagt menar jag inte att man måste själv ha en feminin identitet bara för att man är kvinna eller själv klä sig feminint eller omge sig med feminint kodade föremål eller ha ett feminint kroppsspråk. Bara att jag tycker om människor som har ett feminint uttryck.
Jag tycker om rosa. Rosa är en mycket vacker färg som påminner både om de mjukaste rosenbladen, om de livgivande slemhinnor och brinnande solnedgångar. Rosa är för mig en upprorisk färg. Färgen jag inte borde gilla, men gillar ändå. Mina barn har tillgång till alla färger och där ibland finns färgen rosa, även om mina barn är flickor.

Jag tycker om gentlemen. Jag filosoferar som så att då vi inte ännu nått jämställdhet så tar jag gärna emot någon sorts jävla kompensation. Om det så är att en väluppfostrad man håller upp en dörr åt mig så får han gärna göra det. Eller en man som tjänar mer än mig och betalar när vi äter ute. Tristaste kombinationen är ju män som varken är jämställda eller artiga. Speciellt de som skiter i att vara artiga för att de fått för sig att det är feministerna som gjort att man inte "får hålla upp en dörr eller betala en nota utan att tjejen blir sur". Dock ska ju inte dessa små skitgrejer användas som något jäkla argument för att kvinnor "egentligen har det bättre". Men det är ingen dubbelmoral att ta emot sådana små kompensationer trots att vad jag egentligen vill ha är jämställdhet. Jag kan avstå från dem när vi nått målet, eller snarare, vi kan alla börja göra dem för varandra. Fortsätter inkomstskillnader existera får vi väl utjämna genom att bidra till varandras ekonomi osv.

Jag accepterar att män och kvinnor som lever ihop bör samköra sina ekonomier. Min egen modell är att vi delar upp våra fasta kostnader så att när alla räkningar är betalade så har vi båda lika mycket pengar att röra oss med kvar på våra privata konton. Detta för att både han och jag ska ha lika stora möjligheter att delta i samhället oavsett vem som tar ut mest föräldrapenning, eller vem av oss som har en "kvinnolön". Jag har hört kvinnor berätta att de lever på betydligt mindre pengar än sina manliga partners, bara för att de tjänar mindre. Tanken bakom detta antar jag ofta är en idé om att man ska vara ekonomiskt självständig från mannen man lever ihop med. Men ekonmiskt självständig är svårt att vara utan separata bostäder (om man har råd med sin bostad på sin inkomst).

Om de har barn ihop kanibaliserar mannen i så fall på att kvinnan på grund av hur vårt samhälle ser ut tjänar mindre än honom? Oavsett om det beror på löneskillnader om de nu båda har jobb, eller på grund av att hon är hemma del eller hela tiden med barnen?
Ett partnerskap bör vara ett ekonomiskt partnerskap, åtminstonde om hushållet är gemensamt eller om det finns gemensamma barn. Det finns olika modeller för detta, men det bör vara genomdiskuterat.

(Blir så irriterad när jag hör om heteroparfamiljer där mannen kör bil, hon cyklar i regn. Han äter kött, hon äter vegetariskt. Han köper lunch på resturang, hon micrar matlåda.)

Mot läxor

Jag är mot obligatoriska läxor i grundskolan. Självklart kan barn som vill eller behöver det få repetera lite extra, och många skolor erbjuder hjälp, vilken idag kallas läxläsningshjälp, efter lektionstid. Men barn har både mycket olika förutsättningar och mycket olika hemsituationer och därför mycket olika möjligheter att göra läxor.
I klassrummet kan lärarna, med sin pedagogiska kompetens, hjälpa eleverna. I hemmet kan läxor leda till stress och onödiga konflikter. Många läxor kräver hjälp av en vuxen och jag anser att om man nu ska ha läxor bör det vara läxor som barnet klarar av på egen hand. Därmed är jag också emot läxhjälp som betalas med RUT-bidrag.

Men med de här orden skulle jag också vilja säga att kunskap är makt och att det är ett privilegium att få gå i en gratis skola. Hjälp gärna de omkring dig att nå mer och bättre kunskap! Hjälp dina och andras barn och därmed också dig själv! Ju mer du vet, desto mer självständig blir du och desto större inflytande har du över ditt liv!
Detta gäller vuxna och barn!

Laktosintoleransens återkomst.

Jag har en längre tid haft stora problem med min mage. Det har varit handikappande och oroande och jag har gått ner i vikt. Främst har besvären plågat mig kvällstid, men även enstaka morgnar.  Besöken på vårdcentralen har varit flera. Tester har gjorts för att utesluta andra orsaker. Resultaten inte riktigt avgörande.  Så nu tar jag probiotika och har gått över till Laktosfri kost. Jag har levt laktosfritt i perioder av mitt liv, efter mitt första barn även mjölkfritt. 

Oavsett vad nya tester visar mår jag bättre och just nu är det som spelar roll. 

Alla ska vara medelklass, även dom som inte är det.

Jag har liksom de här tankarna om fattigdom.

Vi lever i ett samhälle med en medeklassnorm. Alla ska vara medelklass, även dom som inte är det. Jag har en massa tankar men jag har svårt att formulera dem på ett sätt att de inte blir kränkande mot någon eller i sig styrker en norm jag egentligen vill motarbeta. Att behöva leva upp till en livsstil som värderas av medelklassen gör fattiga människor ännu fattigare då det uppmuntrar en konsumtion som det knappt finns pengar till. Just det här inlägget kommer inte att handla om de allra fattigaste människorna jag har arbetat med. Om de har pengar, går de pengarna till boende, mat och ibland till substanser de är beroende av. Hit räknar jag även koffein och nikotin.


De allra fattigaste har inget val. Deras pengar går till boende och mat
Men det finns ett steg över det, folk som kan gå ekonomiskt plus.
Men de konsumtionsmönstervi har idag går de dock ej plus.
På ytan ser de ut som medelklass. Men det är på grund av att de pengar som tjänas in äts upp av konsumtion. Medelklassen däremot har råd med samma saker +sparande. Men sparandet syns inte utifrån på samma satt som konsumtionen.
Så vilka är dessa medelklassförväntningarna så som jag ser dem?

• En vuxen person förväntas vara anställd eller egenföretagare. Arbetslöshet eller sjukskrivningar ses som anomalier.
• En vuxen person som ej är anställd eller egenföretagare förväntas i så fall ha rätt till A-Kassa eller sjukpenning från försäkringskassan. Dvs haft nog med inkomster och ha uppfyllt övriga krav för att inkluderas i dessa försäkringar.
• Om du är sjuk ska du gå till vårdcentralen, för patientavgiften ses som försumbar.
• En person med de här förväntningarna beklagar att A-kasseersättningen är låg även om de får maximal A-kassa.
• En förälder med de här förväntningarna kan anse att de inte har råd att dela föräldrapenningen lika, oavsett vilken förälder som har högst inkomst.
• En person med de här förväntningarna tycker att CSN inte går att leva på, de förutsätter dessutom att studenter bor i studentlägenheter. 
• De kan få pengar av sina föräldrar.
• De kan låna större summor av sin släkt.
• Om de äger sitt boende har de råd att amortera.
• Om de hyr sitt boende har de själv kunnat bestämma i vilket område lägenheten ligger, de betalar alla hyror i tid och det finns ett rum i lägenheten per person. Har de barn ligger lägenheten i ett barnvänligt område.
• De äger mobiltelefon, plattv och en dator. De har internet i sitt boende.
• Om de har barn går de i förskola. Går de ej i förskola är det för att föräldrarna valt bort förskola. Går de i skolan har de valt i vilken skola.
• Om de är funktionshindrad har de tillgång till relevanta hjälpmedel samt vid behov personal från kommunen, även om kommunen tar ut en avgift för detta.
• Om de blir sjuk eller skadade har de en försäkring som täcker deras inkomstförlust och kostnader. Täcker inte försäkringen detta blir de förorättad.
• De har köpt majoriteten av sina kläder nya, de är i rätt storlek och i deras smak. Om kläderna går sönder slängs de, om de inte känner för att laga dem.
• Deras mat är inte bara mättande, den är dessutom näringsriktig och kan till och med vara tilltalande att se på. Är den inte det är det för att de är "lite lata" en dag.
• De kan välja mellan att köpa nya eller begagnade möbler. De har råd att betala för att frakta hem möbler.
• De har oftast körkort och har ofta råd med bil. Både körkort och bil kan dock väljas bort av andra skäl än kostnaden. De kan välja att bo med tillgång till kommunala färdmedel.
  
  Och det allra skadligaste antagandet, det som hetsar andra till en konsumtion: antagandet att alla man känner har dessa förutsättningar och möjligheter. Att om de man känner har det annorlunda så har dom valt det. 
  
  Listan är inte på något sätt komplett och egentligen handlar mina tankar mer om den nivå av konsumtion som uppmuntras och som håller underklassen effektivt på mattan ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är verkligen inte sådant som anser att det var bättre förr i tiden, det var det verkligen inte, förr i tiden sög. Fattiga människor under tidigare århundrade fick fortfarande skämmas för att de var fattiga. Men det jag tänker på är alla de som sparade. Sparade under åratal för att kunna ta sig uppåt på stegen. Återigen, jag talar inte om de fattigaste, som helt förnekas valmöjlighet. De med försörjningsstöd får inte ens ha ett sparande. Jag menar de som har råd med en bil, som de behöver för att ta sig till jobbet, men inte har råd med tandläkaren. De som fått köpa lägenhet på grund av bristen på hyresrätter, men bara kan amortera minimibeloppet. Som kanske inte nödvändigtvis har några stora skulder, men inget sparande att tala om, det sparande som finns kommer att gå åt under samma, eller kommande år. Tandläkarbesök. En bil eller vitvara eller dator familjen behöver går sönder och måste ersättas. Här spelar det även in att många konsumtionsprylar idag är byggda för att gå sönder, eller när det kommer till elektronik, att sluta uppdateras efter ett tag. När min mormor köpte något för motsvarande värde av halva lönen, så var det något hon skulle få behålla i resten av sitt liv och som dessutom kunde ha ett värde om den såldes vidare. Så är det inte idag. En inköpt kapitalvara sjunker väldigt snabbt i värde, det har redan kommit ut en nyare och häftigare på marknaden. Den som sparar för att kunna ha en funktionell dator i sitt hem får inse att den arbetar med uråldrig koloss efter sex år. Äldre mobiltelefoner skulle man ringa med och de höll i tio år. En smartphone är dyrare i inköp och efter 2 år är den omodern, efter 4 år får man vara glad att batteriet håller och efter 6 år slutar tillverkaren uppdatera programvaran på den.
  
  Pengarna vi skulle ha för vår trygghets skull äts ständigt upp. Fler och fler som på ytan verkar ekonomiskt välmående står farligt nära att få slagsida på ekonomin. Det kanske går precis jämnt upp, utslaget över året, men inte plus. Eller så går det lite minus. Men på ytan ser det bra ut.
  
  För alla ska vara medelklass, även de som inte är det.
  
  Se på mig...jag har precis köpt ett hus.

Bildinlägg: Annelie som Svarta Solens Brödraskap

Min vän Anneli spelade en medlem i Svarta Solens Brödraskap på det senaste Krigshjärta-lajvet. Här är bilder på karaktären jag tog innan lajvet.

Om svarta solen står det såhär i deras kulturtext:

Den känsla vi vill ge utomstående med Svarta solen är till stor del mörker och kaos. Man kan inspireras av Kalima-sekten från Indiana Jones, de fördömdas tempel, eller Haradrim från Sagan om ringen. Detta är ofta vad andra fraktioner ser. Men egentligen fi nns det stor variation inom svarta solen, från fanatiskt religiösa klaner till mer sekulära klaner. Vissa klaner har stort fokus på plundring, medan andra kompletterar det med att besättningar exempelvis agerar legosoldater.

Annelie som Svarta Solens Brödraskap

  

Annelie som Svarta Solens Brödraskap

 

 

Vilar

Lägg till bildtext

 

 

 

 

 

Lägg till bildtext

  

 

Cordovska jordpåsar

  

Bashira

A wicked smile.

Våra försäkringar - en kostnadsöversikt

Med ett plåster på långfingret.

I inlägget har jag delat upp försäkringarnas först per försäkringsbolag och sedan har jag delat upp deras kostnad månadsvis. Det här en referens både för mig och för andra. Mina frågar är egentligen mest; är vi överförsäkrade?

Hos Trygg Hansa
Hemförsäkring Bostadsrätt + Drulle +hemelektronik 298.50 kr
Tryggabarn (BB) 177 kr
TryggaBarn (CC) 177.50 kr
TryggVuxen (Partner) 301 kr
Sjukvårdsförsäkring (Jag) 180 kr

Hos Movestic
Livförsäkring 45 kr (jag)
Olycksfallsförsäkring (jag) 55 kr
Sjukskydd 500 kr utan engångssersättning (jag) 14 kr

Hos Länsförsäkringar via Göteborgs Stad
Olycksfallsförsäkring (båda barnen) 0 kr

Summa 1248 kr i månaden.
(14.976 kr om året)

Det här är en nivå på försäkringsskydd som Konsumentombudsmannen rekommenderar. Priserna för mina personförsäkringar påverkas av mitt medlemskap i fackförbundet DIK. Skulle jag istället gå mer i Kommunal skulle jag betala mer i fackavgift men å andra sidan skulle istället en hemförsäkring och en olycksfallsförsäkring ingå där.

Jag har alltid fått berättat för mig hur viktigt det är att ha en hemförsäkring och nu har vi köpt bostadsrätt. Drulleförsäkringen tänkte jag rätt länge skulle minska min oro för allt som kan gå fel. Dock funderar jag på att säga upp försäkringen som sänker vår självrisk på hemelektronik då jag hoppas att vi ändå ska ha pengar nog att betala den vanliga självrisken. Båda barnen har varit försäkrade sen jag var gravid med dem, det var lite så jag halkade in som just kund hos Trygg Hansa. TryggaBarn har ett rykte om sig att vara "den bästa barnförsäkringen". Dock har vi aldrig använt den, vi försökte när fick en möjlig mjölkproteinallergi-diagnos men det täckte den inte då.
Jag är dock ovillig, i alla fall nu, både att säga upp och att byta sjukvårdsförsäkringen för barnen, just för att de varit skyddade så länge och inga sjukdomar hos dem skulle kunna räknas som att de låg utanför försäkringsperioden. Jag har hört skräckhistorier om barn som blivit sjuka just under glapp i försäkringsperioder. Samtidigt är den mesta normala vården, sjukdomarna och olyckor barn får och råkar ut för inget som orsakar oss några större kostnader. Men oron finns ändå där.
Av oss vuxna är jag den som är mest trolig att söka ersättningar. Två gånger har jag fått ersättning av min sjukvårdsförsäkring hos Trygg Hansa, som jag har tecknat genom mitt fackförbund. En gång har jag dock fått avslag då jag sökt vård på vårdcentralen tidigare (inom två år) innan försäkringen tecknades. De gånger jag fått ersättning för patientavgift och medicin har dock utbetalningen gått fort.
Partner däremot har till och med brutit foten och varit gipsad utan att vare sig ta taxi till ortopedakuten eller ta en dag ledig från jobbet. Använder vi någonsin hans försäkring har nog något riktigt hemskt hänt och jag är den som ringer. Båda har livförsäkringar, vilket kändes viktigt då våra barn fötts och ännu mer nu när vi äger ett boende ihop.

Den sista olycksfallsförsäkringen hos Länsförsäkringar har alla barn som är folkbokförda i Göteborg eller går i skola i Göteborg. Den kostar oss inget och ger ersättning samtidigt som TryggaBarn skulle göra det. Jag har dock ringt Trygg Hansa och vi ska se över om vi ska sänka ersättningsnivåerna på Olycksfallsförsäkringen som ingår i TryggaBarn och därmed sänka premien.

1248 kronor i månaden blir nästan 15.000 om året och jag tror tyvärr det enda vi kan göra åt det är att se till att bli bättre på att använda oss av det försäkringsskydd vi ändå betalar för om och när vi skadar oss, vår egendom eller blir sjuka.

Vad har ni för försäkringar? Tycker ni att de är dyra, tycker ni att vi är överförsäkrade? Vilken försäkring är viktigast för er?

Vlog: Krigshjärta 6 recension

Vad jag tyckte om Krigshjärta och vad jag lärde mig.



Fånglägret Befrias



Jan innan lajvet. Spelade fångvaktare.


Emma innan lajvet. Spelade krigsfånge.

Bildinlägg Krigshjärta 6

Bildkollage av mina bilder från Krigshjärta 6 2013. Bilderna följer individuellt nedan.

De sista två delarna av min packning fick följa med till Varberg som jag åkte från. Symbolen på vänster väska betyder "off".

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita.

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita. Skisser av hjärtats anatomi.

Siri Arvidssons klocka. Den är saknad. Hör gärna av er om ni sett den?

Siri Arvidsson är geniet bakom denna rekvisita.

Malin och Martina beundrar sjukstugan innan lajvet har börjat. De bär de fångkjortlar vi krigsfångar bar under första dygnen.

En runsten från ett annat lajv.

Malin i Fångkjortel

Jag utanför fånglägret på förberedelsedagen. Symbolen på mitt bröst, Cordovflamman, fick sällskap av regnbågsflaggan.

 

Inget lajv är komplett utan fånig hatt. Detta är en gambesonluva som skyddar huvudet under hjälm.

Sköldar tillhörande Slagfalkar

 

Lajvare pysslar med det sista.

Vissa sorters teaterblod ser läskigt övertygande ut.

Agnes pillar med en gradvimpel.

Fredrik syr på pillerburksmössa till befäl.

 

Genomgång för Cordovspelare.

Jag äger inte min tid

Jag läser sporadiskt boken Förbannad är jag ganska ofta - samtal med Berit Ås av Ami Lönnroth. I Kaptel 6 Den osynliga kulturen handlar samtalet om kvinnor och tid. Citat följer:

Det är svårt att planera om du inte äger din egen tid. Bara oberoende personer kan planera och det är ett tecken på frihet när du kan planera din egen framtid. Om du inte äger din egen tid, riskerar du att hamna i vad jag kalla "städa-upp-efteråt-fällan" som gjort neurotiker av så många kvinnor...

Jag håller med. Dels som det tas upp i boken så väljer många kvinnor yrken (de som kan "välja" yrke) som kan utföras och behövs vart som helst i landet. Jag känner ett fåtal kvinnor som både har relationer med män och som valt att följa sin egen yrkesväg. I ett par har det inneburit att båda arbetat på helt olika ställen i världen periodvis och de har spenderat mycket tid isär under sitt äktenskap. I andra fall har det inneburit mycket långdistansförhållande och att mannen tids nog flyttat efter kvinnan till den ort hon arbetar på eller spenderar majoriteten av sin tid. Men dessa fall är få och de har inga barn. I mitt eget fall är det till och med så illa att jag har en magisterexamen inom ett ämne jag inte arbetar inom. Ja, jag trivs i den här staden även om det skulle vara lättare att få jobb inom ämnet om jag flyttade. Ja, jag älskar mitt nuvarande jobb. Ja, mina barn blir allt mer rotade här. Ja, min Partner har erbjudit sig att flytta om det skulle behövas. Men jag tänker att anledningen att vi blev kvar här, är utöver våra hobbies att han har en trygg anställning på sitt jobb. Jag äger inte min egen tid och jag äger inte min framtid. Han är äldre än mig och hans anställning fanns redan och var trygg när jag  kom in i bilden. Jag anpassar mig efter hans jobb, för vi behövde pengarna hans jobb gav. Vi behöver dem än. Vi behöver mina pengar också och det känns skönt att ha ett fast jobb som ger mig det jag behöver. Men jag skulle vilja tjäna mer pengar. Den ojämlika inkomstfördelningen vi har nu kommer att påverka mig resten av livet oavsett hur vi jämkar mellan oss själva. Min livsinkomst påverkas, min pension påverkas. Jag äger inte min tid och det är både min partner och mina barn äger snarare min tid. Men då mina barn påverkas av hur mycket pengar deras föräldrar har, tror jag att detta även kan påverka min barn på ett mindre optimalt vis i framtiden. Förr eller senare behöver jag nog ta tag i det. På något vis.

Till mina kvinnliga läsare: Tänker ni att ni äger er egen tid, både er nutid och er framtid. Kan ni göra "vad ni vill" (man kan aldrig egentligen göra det) eller uppfylla er potential eller måste ni anpassa er till någon anhörig?

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg till om hur det är att som jag ständigt oroa sig för att andra ska göra misstag som det sedan kommer att falla på mig att ordna upp "städa-upp-efteråt-fällan" och hur jag försöker jobba på att bry mig mindre eller låta saker vara suboptimerade.

Krigshjärta - Dräkt till fånglägret

Lajvet Krigshjärta VI: Svart Vatten närmar sig och kommer innebära min första semestervecka.

Krigshjärta är en kampanj av lajv centrerade runt konflikten mellan det Kommunistiska och fascistoida öriket Cordovien och det Kapitalistiska och liberala handelsfederationen Gillet.

De stora lajven, vilket Krigshjärta VI är utspelar sig mycket på slagfältet där vi lajvare slår på varandra med gummivapen, så kallade boffervapen. Detta krigshjärta kommer att utspela sig på en ny plats i fiktionen, Valoi, men vi kommer att i verkligheten åka till samma område som Krigshjärta I utspelade sig på. 

Jag själv kommer att reprisera en roll, Slagfalksgardist Helaine, som jag spelat på ett litet vinterlajv och på Krigshjärta V som arrangerades 2011. En Gardist är en soldat i Cordoviens armé och Slagfalkar är ett truppslag. Slagfalkars främsta beväpning är en droppsköld och ett svärd, men denna gång ska jag få chansen att använda spjut.

Slagfalksgardist Helaine kommer dock att börja som fånglägerfånge 11 i fånglägret Creutzern där hon har suttit i stort sett sedan förra lajvet slutade med ett nederlag för Cordovernas 37:a. I lägret bärs en fångtunika, som ni kan se på bilderna ovanför. Den har jag sytt själv. Helaine har alltid varit utanför bland Cordoverna och i fånglägret har hon varit byteshandlare och råskinn. Flamman ni ser på hennes bröst är symbolen för Cordovien. Lägret kommer att bli befriat på lajvet och jag kommer kunna ikläda mig min gamla uniform igenom. Dessutom ska jag åter igen få möjlighet att leda en trupp med lajvare i strid. Ser fram emot att spela Helaine, som till min stora glädje är en karaktär folk utanför lajvet tycker om, men är självklart nervös för att ha hand om en hel grupp med lajvares upplevelse på detta stridsinriktade lajv.

Nu sänder jag pepp och omtanke till arrangörerna Maria Roden, Hanna Modin och Robin Schlyter