Jämställdhet i praktiken: Matvecka.

Det händer att vi tror oss vara mer jämställda än vad vi är. Men i mitt förhållande är jag relativt nöjd. Min Partner är man. Han är också feminist. Annars hade jag inte varit ihop med honom.
Jag gillar att laga mat. Men att laga mat är mycket jobb och tar mycket tid.

• Inspiration: få idéer om vad som ska hamna på menyn. Även näringslära iom att maten ska vara mättande, god och nyttig.
• Planering: Vilka inköp behöver göras?
• Ekonomi: Hur mycket får inköpen uppgå till? Måste vi avstå något?
• Logistik: När ska inköpen göras, vem ska göra dem och hur ska varorna fraktas (bil, ryggsäck, barnvagn, dramaten, cykel)
• Förberedelser: Tillagning, steka och koka i ugn eller på spisen.
• Efterarbete: Disk och städning av arbetsytor och kanske även golv.

Både att göra detta varje dag, och att dela lika på ansvaret gjorde mig mycket trött. För när vi delade ansvaret var jag varje dag osäker på:

• Vem kommer att ta intiativet?
• Vem ska gå och handla?
• Vad vill jag äta? Vad vill han äta? Vad vill barnet äta?
• När ska vi hinna handla?

Så jag projektledde ändå hela planen inuti mitt huvud, samt gav ofta starka rekommendationer som mer var att likna till order. Maten blev ofta försenad och serverades för sent så alla var trötta och på lite dåligt humör. Dessutom är min Partner inte alltid så förtjust i mina egna favoritmaträtter.

Den lösning vi nu har infört är en relativt strikt indelning. Ena veckan lagar och planerar min Partner all mat, och andra veckan gör jag det. Viss hänsyn kan tas till den andres smak, men detta får inte användas som en ursäkt för att återigen belasta (främst mig) med ansvaret att projektleda vad som ska lagas. Den vars matvecka det inte är ska också äta den mat som serveras. Vi har varit ihop i tio år och brukar inte servera varandra mat vi vet att den andre tycker är äcklig.

Jag tycker det är heeeeelt fantastiskt. En HEL vecka, sju dagar på raken, då jag inte behöver göra ett dyft med matlagning (utom att göra mina smoothies och kanske mellanmål)  utan blir serverad god hemlagad mat i tid. Ingen av oss känner den osäkra känslan av att inte veta vems ansvaret är och om den andre klandrar oss för att maten blev sen. Det blir mat. Min Partner utökar dessutom sin repetoar av maträtter då han inte bara ska fylla ut en eller två dagar med olika maträtter, utan sju luncher och sju kvällsmat. 

För mig är den största vinsten att kunna slappna av.