Lajvsammanfattning Hemkomsten del 4

Lykta utanför Berghems (Gråvis) värdshus. Foto: Wonderkarin

 

Del 1
Del 2
Del 3


Nästa morgon, som är söndag, ringer det i frukostklockan och någon av de som arbetar i köket ropar just att det finns mat till frukost. Jag hör det tydligt genom brädväggen på huset då huset inte ligger långt från köket. Ute börjar det redan bli varmt när jag som Alldis stiger ut på förstutrappen. Jag gör min morgontoalett halväg mellan in och off och äter sedan min frukost som Alldis. Det känns sorgligt att det är så få timmar kvar av lajvet, som brukar sluta vid tolv.

Förhandlingarna mellan de tre ätterna om vad som ska hända med byn Gråvi och med de nyckelgårdar som ligger utspridda i Björkdalen kommer att fortgå och förhoppningsvis avslutas innan dess. Jag vill spela klart intrigen om Wulfklippe och Alldis vill prata med Sten. Hon ser honom flera gånger med sin familj, med sin ätt, med Stens två söner, vuxna och ståtliga karlar som enligt rapport reagerat dåligt på nyheterna om att deras far har en frilla. Till slut söker de upp varandra på en plats där andra ser att de möts. En av sönerna ropar efter sin far att han ska "tänka på mor". Vi finner en plats att sitta ner, där vi får skugga inne i ett av de små husen, men också där Sten kan se sin familj genom den öppna dörren, med följden att även Alldis ser hans familj och därmed Stens riktiga familj. Sten avkräver Alldis svar, som ett efter ett kommer. Hon har svårt att svara så rakt som han vill, men försöker inte heller att ljuga om de brott hon begått mot Cordover och Jorgaler uppe på Wulfklippe, i den skyddade Rosenlund. Hennes plats.

Sten skriker inte på henne, han anstränger sig för att tala lugnt men ändå försöka väcka någon sorts ånger eller medkänsla med sina offer. Med den skada hon åsamkade dem. Men det är redan hämnat. Det ligger i det förflutna för Alldis och framför henne ligger bara en lång räcka med ögonblick, i livet efter hämnden. Om bara inte fienden följer hennes spår in i framtiden kan hon bli någon helt annan. Alldis, en krigare bold och god. Först har jag satt mig på en stol innaför dörren, brett ut mig för att ta upp plats medan Sten sitter på några staplade madrasser 1.5 meter bort i halvdunklet. Men när konversationen börjar bli mer allvarsam flyttar jag på mig sätter Alldis brevid Sten. Jag sätter min vänstra arm bakom honom som ryggstöd och han talar om att hon förr eller senare kommer att återvända till sin bädd av ben. Att hon skulle behöva en make, som skulle kunna tillfredställa/tämja/mätta henne. Hon avbryter honom.

"Jag är inte som dina släktingar. De som vill återvända till sin tron av sten och sin krona av tång. jag behöver inte vända åter till min bädd av ben. Det är det förflutna."

"Vem är du?"

Jag tvekar. Vem är Alldis, när hon lever varje stund för sig själv? Det ekar inom mig "Jag är Alldis. Jag är värd två av vem som helst annan."
Istället lägger jag min haka på hans högra axel och ser upp mot Stens familj på verandan framför huset där de bor, ute i dagsljuset. Jag lägger Alldis högra arm på hans arm, min hand på hans hand och mina fingrar på hans fingrar. Jag talar om att som Alldis ha varit stark, när andra var svaga. Jag talar om att vara svag nu, när Sten är stark, precis som Alldis var när de först mötten. Om att behöva mer än en kropp. Att behöva en kropp till. Jag tystnar och så synkroniserar jag Alldis andning med Sten. In...ut....in...ut. ögonblicket är flyktigt. Istället för att Alldis ens existerar från stund till stund slutar Alldis existera alls. Hon går upp i att vara en kropp med Sten och ser på Stens familj med Stens ögon.
Men ögonblicket är förbi. Han reser sig hastigt, skakar av sig henne som ett ytterplagg och går utan att se på henne. Han går med de förkvävda orden:

"jag älskar min fru"

Efteråt är Alldis tankfull. Jag ägnar mig åt intrigen med de två förrymda trälarna Karissa och Maricela. De som försvunnit från Gråvi en gång för 7 år sedan, då en av dem skulle ges till Alldis tvåmänning Egil. Samma Egil som skulle giftas bort med Geira nu. Trälarna som dock åter fanns i Gråvi när Björkdalingarna kom tillbaka och därmed ändå hedrat sina ägare med att återvända till barndomshemmet. De har slutligen kommit fram till vilket av de förslag vi lagt fram för dem som är det minst dåliga. Maricela skulle stanna som träl och alla framtida barn skulle även de förbli trälar. För att få en medgörlig träl i Maricela skulle Estrid och Alldis ge upp alla krav på hennes syster Karissa som skulle bli en fri Jorgal liksom alla hennes framtida barn.
När det så är överenskommet, under Karissas tårar, så skickas Karissa ut ur huset. Jag häller upp lite av teaterblodet i en liten kopp och tar fram en liten tunn matkniv. Jag sätter Linda, som spelar Maricela, så att ljuset från fönstret faller på hennes hals och öra och erbjuder henne en träslev att bita i. Den känslokalla Maricela accepterar av praktiska skäl. Med kniven "ristar" jag sedan åter in Alldis och Estrids familjs bomärke bakom Maricelas öra. Mellan varven doppar jag knivspetsen i teaterblod, så att det rinner ner för hennes hals och ner på dräktens krage, men också så att jag kan lägga en blodig knivsegg framför henne på bordet när jag är klar. Alldis släpper iväg henne så att hon kan gå och tvätta av sig och visa de andra Jorgalerna att Maricela tullhör Alldis och Estrid igen.
Under större delen av de timmar som är kvar av lajvet är Maricela för det mesta vid Alldis sida.

Andra intriger runt om kring börjar bli klara när jag möter Stens spelare helt kort off. Han frågar om jag vill avsluta berättelsen om Alldis och jag svarar att det gör jag gärna, om inte annat så för att kunna lämna henne bakom mig. Vi möts i ett av husen och gör en så kallad metascen som utspelar sig i en framtid några dagar fram i tiden. Karaktärerna älskar med varandra, men under akten dyker Jorgalen Chai och Jorgalen Miriam upp, inbjudna av Sten. Sten håller om Alldis och försöker få henne att slappna av trots att de är fler av henne. Tillsammans håller de Alldis och för hennes brott uppe på Wulfklippe, i Rosenlund, så stryper de henne tills döden inträffar. Det sista hon hör är hur de utalade hot även mot hennes syster Estrid och först då försöker hon kämpa emot ordentligt, men det är för sent. Hon dör med sin älskares namn på sina läppar. Hennes fiender följde hennes spår in i framtiden. Efter några avslutande ord om den scenen återgår jag och Stens spelare till den kontinuitet som utspelar sig under lajvet. De kommande händelserna dröjer sig bara kvar som en skugga, en ond dröm, en föraning om framtiden. Alldis lämnar glad i hågen bädden och ger sig ut i solskenet.

Jag deltar mer som åskådare efter detta. förutom när, på grund av handlingar som Ask och Sot gjort på sin husbondes order, sagda husbonde ska blotas för att han förbrutit sig mot Gunnlög Gråas gravröse. Han följer frivilligt med sin baneman, från Björkdala ätt upp till gravröset, men resten av Björkdalingarna måste vänta nere vid envigsringen. Solveig som spelar Ragnhild sjunger Gunnlög Gråas blotvisa.

Gunnlög Gråa, godta mitt blot.
Frammana styrka och mod.
Gunnlög Gråa, skydda mitt hem.
Akta om givaren god.
Från jättar och troll,
från ondska och groll,
bevara min hembygd och ätt.
Styrk vilja och glöd
att bringa fienden död
och kämpa för det som är rätt.

När mannen är död och vår krigare kommer ut från blotlunden gick jag in och svingade brummaren över "liket" och till min tillfredsställelse lät den högt och bra. När jag var klar och gick ner mot byn igen ringde klockan utanför värdhuset och arrangörens röst hördes tydligt och klart.

OCH DÄR GÅR VI OFF