Lajvsammanfattning – Hemkomsten 6-8 juni 2014 del 2

Del 1Skades straff

Skaegikrigaren Alldis i full rustning. Foto: Anneli Hården

Nu skiljer sig historien och verkligheten lite åt. En sak hände inom ramen för spelet, men vi arbetade oss igenom scenen som oss själva, i samförstånd. Innan lajvet hade Amanda, som Skades spelare heter, kontaktat mig och bett mig att genom min roll vara riktigt ondskefull och förnedrande mot hennes roll. Vi hade chattat lite fram och tillbaka och på förberedelsedagen hade vi även tagit en promenad ihop och pratat. Väl inne i bastuhuset, efter att Estrid var borta gjorde vi de saker vi hade kommit överens om. Andledningen till att vi testade vissa saker var för att ge Amanda kroppsminnen av vad hennes roll råkat ut för.
Vi hade en spann med iskallt vatten, som jag tryckte ner hennes huvud under ytan. Vi höll hand hela tiden, och när hon ville upp kramade hon min hand och jag drog upp henne. När vi hörde ljud utanför huset, vid brunnen, höll jag om henne och viskade ”ssssh” i henne öra. När de hade gått markerade vi mot väggen ungefär som att Alldis hade dängt Skade mot den och vi kom överens om att Alldis upprepade gånger sagt. ”Jag är Alldis. Du är ingen.”
Slutligen tog vi fram det ärrsmink jag hade köpt innan lajvet, Amanda tog av sig på överkroppen och vi penslade först på sminket och sedan hällde vi på teaterblod. Det droppade ner på golvet också. På med underskjortan igen och så såg vi till att det ”blödde igenom”.

Sedan gick jag i roll igen och begav mig upp för trappen, förbi brunnen och åter in i byn. Alldis vänstra hand var täckt av blod, i den högra bar hon sin ringbrynjehuva och kragluva så att det inte syntes att även den var blodig. Nästan direkt mötte jag oroliga släktingar till Skade, jag tror det var Hildr och huskarlen Ask. Ask hade ju sett Alldis och Estrid föra bort Skade.

”Var är Skade?” Jag hade bestämt mig för att Alldis inte ljög och gestikulerade ner mot skogen.

”Någonstans där ute.”

”Varför har du blod på handen? Varför är dina händer blodiga Alldis?”
 I det ögonblicket gick en ättefrände till Alldis förbi och förklarade lugnt och nästan otåligt att alla Björkdalingar hade blodiga vänsterhänder, då de blotat av sig själva uppe vid ett gravmonument som fanns utanför byn tidigare under dagen. Alldis blev ivägsläppt och jag gick upp till mitt hus och rustade av, tog min tvål och min tvättlapp och gick och tvättade av blodet på en plats där det hade kunnat ses av flera spelare.

När jag senare var inne i huset med några av de mina bankade någon på dörren. Det ösregnade nästan utanför och det hade börjat bli väldigt mörkt. Men där ute stod Skades man Eldridh och några andra Gautrikare. Jag gick ut på förstutrappen med några bestämda steg och lät Alldis se honom rakt in i ögonen. Luften var så tät att man hade kunnat ta på den. Jag kände mig cool, jag kände mig farlig. Han sa att han inte ville tala med mig, utan bara se mig i ögonen, om jag tyckte att detta verkligen var rätt. Jag svarade Ja. Stämningen var hotfull men budskapet var ungefär att ingen skulle göra något mot Alldis inatt men att det skulle bli ting.

Efter att scenen var klar och de flesta hade gått dröjde sig min vän Peter kvar. Även han spelade en osmaklig typ, en dömd gravplundrare vid namn Sot, men också en av Skade och Eldridhs Huskarlar. Vi hukade mitt emot varandra och började mäta oss på något märkligt vis mot varandra.
Främst genom olika plattityder. ”Det här kommer inte göra så ont.” ”Jag vill dig inget illa” ”Jag måste göra det här” ”Säg inget till något.” och så skrockade karaktärerna bittert och menande till varandra när jag så drog till med  ”du vill det här egentligen” stelnade Peters roll till och gjorde någon sorts nekande grymtande innan han markerade ”den…den är av en lite annan sort.” Jag log, ett leende jag föreställde mig gick från öra till öra och huskarlen dröp av in i natten.

När Alldis lyfte blicken stod Sten där. Han såg alldeles slagen ut, i sin slitna Gautrikekläder. Axlarna var framåtrullade och han såg sårbar ut i blicken.

”Jag kan…jag kan inte göra någonting mot dig.”

Jag reste mig upp, gjorde mig så lång jag kunde. Knäckte med nacken, kände mig stark, i fokus.

”Nej. Ingenting.”

Han pratade om något mer, men Alldis gick fram till honom, stod mitt emot honom i mörkret och regnet. Han lutade sin hand mot uteplatsens arbetsbänk och Alldis la sin krigarnäve ovanpå hans hand. Sten ryckte åt sig handen som att han bränt sig. Någon sorts beslutsamhet kom över honom och han snäste av henne och försvann in i natten.

Efter att ha gjort mina nattbestyr tog jag med mig mina tändstickor för att gå upp till Gravhögen, då den tillhörde en av familjens ättemödrar. Regnet friskade i ytterligare. Uppe vid graven mötte den andre av Skades huskarlar mig, den som hette Ask. Han bekräftade att Gautrikarna fått order om att inte röra Alldis under natten. Jag försökte tända lyktan, utan att lyckas. Dåligt omen. Sedan skulle jag svinga en s.k ”brummare” för att åkalla Alldis förfäders andar. Men då lossnade brummaren från sitt snöre och den ovala träplattan for rakt in i Anders öga! Vi gick omedelbart off, höll tryck mot ögat och kollade sedan hur det hade gått. Ingen fara. Vi gick in game igen.

Gunnlög Gråas gravröse täckt av Björkdalingarnas blot. Foto: Solveig von Malmborg

Alldis förstod att det ändå inte var henne Gunnlög Gråa inte ville ha vid sin grav, utan att ilskan riktat sig mot huskarlen, som liksom sin bror dömts för gravplundrande.

Efter detta, och på order av Alldis befäl gick jag och la mig.

Alldis straff
Nästa dag, lördag innan lunch var det ting. Gautrike ätt mot Alldis. Alldis var inte så duktig med ord så en av hennes släktingar, Djärv, förde hennes talan vid Tinget. Vi höll tinget under ett stort tak, på ett brädgolv som nyligen tjärats. Det doftade fantastiskt och vädret hade bättrat sig avsevärt så solen sken. Alldis solade sig i glansen av Gautrikarnas upprördhet. När det framfördes vid tinget, angående om Alldis hämnd verkligen kunde anses vara proportionell mot vad Skade hade gjort påpekades det att Alldis var värd två av vem som helst annan. Då föreslog Gautrikeätten att Alldis kunde få gå i envig med två av deras stridande. Detta tackade hon ja till, men den ene, Brede skakade på huvudet och ville inte delta i en så ohederlig envig. Istället skulle Alldis slåss mot bara en av dem, Hamund. Han drog fram en bofferkniv, kanske från Eldridh. Den var inte stor. Så sa han att "Den här kniven hängde i Jarl Joars svin hus, vi slaktade grisar med den, och en gång en träl, den blir vårt redskap i den här kampen"
Det var ett helt klockrent ögonblick, och påminde mig om att min roll redan blivit blödd så som en gris, men överlevt. Hamunds spelare Anders kände inte till den intrigen så det var helt slumpmässigt. En annan sak som hände under tinget var också att Sten inför både sin egen ätt och de andra erkände sin och Alldis köttsliga relation.

Efter tinget men innan envigen fick jag och Anders chans att prata ihop oss, bestämma vem som skulle vinna striden och vilket format den skulle ha samt öva några kast.

Sen möttes vi uppe vid en kampring som finns på området, som förvisso är gräsövervuxen men inte innehåller några farliga stenar eller rötter. På den skulle vi ha vår envig. Vi fick tre domare från den icke inblandade svidungaätten och våra ätter fick varsitt horn att blåsa i om de ville att deras kämpe skulle få en paus. Jag och Anders hade kommit överens om att bara gå på armar och ben i början, då villkoret för att vinna var skador på bålen. Envigen startade, vid varje hornstöt gick vi ner, fick vatten och våra ”sjukvårdskunniga” hällde teaterblod på våra ljusa undertunikor. På så vis blev vi två slagkämpar allt mer blodiga under pågående strid. Så kom vi till sista ronden, jag gick in för att bli lyft av Hamund och dängd i marken, tyvärr råkade jag vrida mig i fallet och skallade marken. Världen gungade till och låg still och knep ihop ögonen. Så lättade det som tur var och jag kunde börja spela med igen i det jag och Anders kommit överens om. Det var först senare jag upptäckte att det istället var min högeraxel som hade tagit majoriteten av smällen.

 Hamund tog ut sin ätts hämd genom att skära Alldis på samma vis som Alldis skurit Skade, från handled till handled, över ryggen. Seger var hans, och tvekampen hade avgjort skuldfrågan. Alldis hade gjort fel. Gautrikes heder var återupprättad.

Del 3

Del 4

Gautrikeätten. Foto: Solveig von Malmborg