Hon är perfekt. Nuförtiden. Ingen har förklarat varför. Inte Ängeln. Inte Brodern. Inte Demonen. Under smutsen, under kläderna, har ens någon sett?
Var kommer smärtan ifrån, varför brinner den omärkta huden, varför genomsticks den ständigt av uppretade smärtsensorer? Benmärgen bultar, instängd i sina avsmalnade kalciumrör. Inatt går det att hantera. Inatt vinner viljan över köttet.
Fotsulor mot fuktig, svart asfalt. En kylig vind smeker ryggslutet. Vadmuskulaturen går som pistonger och driver kroppens maskineri framåt. Göteborgs stads parkförvaltnings buskar piskar mot den bara buken, lämnar långa regnvåta stråk utmed sidorna allt eftersom Talulah rusar framåt. Hon är ett vitt streck genom natten. Inne i skuggorna, en vind som är borta i samma ögonblick som de som vandrar genom natten tittar upp. Var det någon där. Var det något där. Nej.
Men Talulahs ögon, de som återigen är blå efter allt de sett, de har sett något inatt. Talulahs blå ögon ser in i Det Andra. Något har sluppit ut ur en dröm. En drömsyn. Drömrök. En orm av genomskinlig, tunn skugga.
Talulah har ett hjärta som nästan slår. Som söker efter andra hjärtan. Som behöver pulsen. Som törstar. Som blir förnekad. Hon är ett ljus istället för en skugga. Ett offer och en förövare. Som ingen får vidröra. Talulah ser framför sig utan att se framför sig i den verkliga, verkliga världen. Var gång regnbågsljuset av en själ passerar viker hon istället av, noga med att inte komma allt för långt bort från den kilometerlånga kropp av skugga som hon springer utmed. All hennes skulpterade muskulatur flödar fram, över stängsel, genom snår, ett snabbt fotspår i lera. En vattenpöl som plaskar till, knappt hörbart. Vem skulle kunna hinna ifatt henne. Vem ser henne nu? Vem ser det hon ser? Ingen.
Skulle någon ens våga närma sig den orörbara? Den underbara? Kalla läppar delas, vassa tänder blänker till i ett märkligt leende. Leende eller grimas. Ett rovdjur som sniffar i natten. Som andas in natten. Som dricker stadens arom, äter sig stark på dess själar ljus. Kloliknande händer greppar stängslen och svingar, med viss ansträngning kroppen, över taggtråden. Ormens kropp går istället rakt igenom. Dess pulserande hud av rutig skugga rinner genom avdelningen som är mer hål än metall. Hamnen är öde nattetid. Överlappande bitar av asfalt, tomma och fyllda containrar, det ännu ej bortsopade gruset som in vintras låg över isen. Allt skapar en känsla av övergiven ruin.
Men i ruinen känner Talulah en doft. En doft av blod. Instinkterna blandas, driver mot förvirring. In, reträtt, in i en av de djupa containerskuggorna. Långsamt nu. Hon kryper framåt på knän och händer. Med sitt suddiga fokus riktad framåt, mot vad hon bara kan anta är det håll som ormens huvud finnes ser Talulah inte skärvorna av en krossad ölflaska förrän de skär igenom huden på knäet och hon själv börjar blöda. Det svider, inte helt oangenämt jämfört med det generella bruset av smärta, men hon finner sig själv flämta till och för ett ögonblick existera här och nu, snarare än några sekunder framåt i Det Andra. Handen smeker över det nakna knäet, finner skärvan som fastnat i brosket, tar ett stadigt grepp och drar utan att få med sig allt för mycket ut. För att se bättre böjer hon hakan mot bröstbenet och det långa mörkbruna håret smeker över brösten, kittlar något. Genast sluter sig såret, och med en knapp viljeansträngning är snart huden lika felfri igen. Skärvan doftar jord, järn, som hennes väloljade gamla gevär efter en putsning. Starkt, ändå liknar det den svagare doft hon nyss försökte följa. Alltså är det funna spåret ett av vampyrblod.
Fokus.
Var…
Nu…
Hur…
Möjlighet…
De blå ögonen blir till hökögon. De ser hela vägen till Vinga fyr, trots det kompakta mörkret bortom hamnens starka strålkastare. De ser här och nu istället för Det Andra. Ormen syns inte över huvud taget nu, trots att den nyss var lika tjock runt om som containern hon lutar sig mot.
Där, nedanför en av kajerna en liten bit sand, nästan som en sandstrand i miniatyr. Några stenar av bohuslänsk granit gör fallet från kajen lite mindre. För att komma ner måste hon glida ner på rygg, hon skrapar ryggraden, rivmärken i huden. Återigen är hennes egen doft den starkare. Det hon söker är svagt. En ingivelse. Hon hukar för att komma nära marken. Sanden känns sval mot buken och brösten. Svalare än hennes egen döda kropp, det måste vara fukt i den, men ändå, ovanför en större sten som ligger ovanför vattenlinjen, gräver hon lite, så lite till.
En ännu fuktig mängd med röd sand.
Rött som om det utsatts för solen, om det inte varit uppsugen av sanden, hade blivit till aska. Njutningsfullt läggs den ungefärligt halva handen sand mot tungan och hon suger ut den kvarvarande fukten. Besten brusar. Ja. Ja.
Men det finns inget mer, hur de kloliknande händerna än gräver. Istället görs ett annat fynd. Ett mynt. Ett smycke. Ett mynt med ett hål rakt igenom, en kort kedja som går igenom. Cassandras mynt. Hennes örhänge. Det knyter sig i Jezebels mage. En obehaglig känsla som hon inte tycker om. Inte alls. När besten är skrämd vill den fly, om den inte kan fly vill den slåss. Det finns ingen att slåss med. Besten är hungrig. Genast slår blicken över till Det Andra igen, det bästa sättet att snabbt upptäcka byte n. Hon ser upp, nästan stelnad i sin skräck.
Jezebel står i ormens mun. Den långa kroppen tar slut här, dess hals utsträckt över kajkanten, huvudet hängande över den lilla biten sand, tänder som droppar skugga. Jezebel ser den, men den ser inte henne. Den bleknar, säger Talulah, den har bleknat hela tiden hon sprungit utmed den, men hon har bara inte lagt märke till det. I närvaron av Guds makt är den harmlös. Jezebel ler, biter instinktivt i luften, en ingivelse av ett av de många djur som bygger upp hennes psyke.
Myntet är viktigt känner Talulah, men hon har ingenstans att lägga det. Kedjan går runt ett finger, och själva myntet kramar hon hårt i handen. Vägen går tillbaka upp över stenen, rakt genom den bleknande skuggormen. Jezebel är mer bekväm med den ålande klättringstil som behövs, och bryr sig mindre om de obehagliga sensationerna av att bli sandpapprad av underlaget. Istället blir hon allt mer upphetsad av den döende smaken av vampyrblod i munnen, den allt starkare lukten av hennes eget blod som tvingas upp till hudens yta. Instinkten av att hon egentligen borde fly, eller göra ett utfall mot ormens ögon, snarare än krypa igenom dess öppnade, grinande mun.
Hon har egentligen redan hört väktarbilens motorer trots att den varit dold bakom ormen. Hon har hört hur de stängts av. Hur dörren till bilen öppnats. Hon hör allt. Hon hör ljudet av ficklampan som tänds, hur den varma motorn knäpper när den svalnar. Väktaren rusande puls. Hennes ögon, som nu ser in i Det Andra ser hur han stålsätter sig, för att inte låta den skräck han känner synas i hans ansikte. Men i hans aura syns den.
-Behöver du hjälp?
-yes
Han faller tungt mot det mjuka sätet. I den skyddande atmosfären inne i bilen behöver besten inte oroa sig för att någon annan ska se dem. Tyget av hans militärinspirerade uniform är allt som skiljer dem åt. Men även Jezebel ser noga till att de inte rör vid varandra. Bara tänder, tunga, läppar.
Hans stönande suckar har knappt tystnat när hon vrider om nyckeln i tändlåset och startar motorn. Frånvarande torkar hon bort en droppe blod ur mungipande. Ficklampan blir kvar på hamnens asfalt.
